Årets...

märkligaste: Resan till Macau.

sexigaste: Janne Wikströms mat.

sorgligaste: Avskedet av Tuva.

förtroende: Kan jag såklart inte berätta. Men jag glömmer det aldrig. Tre kvinnor på en Klippa.

rus: "Paraplydrinken" jag fick inför operationen av mina ben.

överraskning: Min syster blir min granne. Verksamhet i Stockholm och en övernattningslägenhet behövdes.

lycka: Min fru blir sjuksköterska.

nya vänner: Petra och Ulrica.

hoppsan: Mötet med Diana Ross-kopian på Motown Museum, Detroit.

blues: Guy King på Buddy Guy Legends i Chicago.

scenenergi: Jenny Wilson och Robyn på Way Out West i Göteborg.

insikt: Jag kan inte läsa och äta samtidigt. Åtminstone inte om jag vill njuta. Av det jag äter. Eller läser.

misslyckande: Jag försöker bli burkplockare.

beslut: En hund till. Till våren. En Staffe.

jobb: Intervjun med Jenny Diski för Vi-Läser.

hår: Mitt eget. Har låtit det växa och nu blir det grått.

fel: Blandade ihop Tyrolen och Bayern i en text.

lärdom. Blanda aldrig ihop Tyrolen och Bayern.

utmaning: Min bok om sorg.

skapande: Författarskolan. 20 sidor egna litterära ambitioner varje kurstillfälle som tog emot ris och ros.

pappa: Min. Som körde husbil upp till Stockholm från Trollhättan när min fru tog sjuksköterskeexamen. 83 år gammal, resan tog 5 dagar.

stolthet: Min syster går med mig i Prideparaden.

adrenalinkick: Ensam i en pyramid i Egypten.

läsning: YCDBRALAI (You Can't Do Business Running Around Like An Idiot) En bok om att arbeta mindre och få mer gjort.

devis: jobba mindre få mer gjort.

flytt: Stereon till köket.

vinjett: Mad Men.

klänningar: Mad Men.

fast-framför-teven: Brottet.

kämpe: Min vän Göran för utmaningen att formge och göra omslag till You know you are Swedish when och Man vet man är medelålders när... . Håll utkik i vår!

vän: Göran. För att han är en sådan kämpe.

slut: Nu.

Ordet som ska leda 2010

Vid den här tiden på året brukar jag och vänner diskutera ord som ska vara ledande under kommande året. Jag skrev om detta under blogginlägget Välj ett ord och låt det leda. Där finns förklaringen och tankarna bakom.

Mitt ord för 2009 har varit Roman. Med avsikt att skapa förutsättningar för att skriva en roman. Jag har gått en författarskola och jag har påbörjat min bok. Jag har satt igång hjärnan och undermedvetet finns nu ett ständigt pågående arbete. Nu planerar jag arbetet 2010 där jag ger mig själv 2 dagar i veckan för det litterära skrivandet.

Mitt ord för 2010?

Lust.

Jag ska ta in mer lust i livet. Mer musik, film, bra böcker. De beslut jag tar ska ifrågasättas utifrån lustperspektivet. Jag ska arbeta med människor jag tycker om, arbeta med sådant som ger energi - inte suger den ur mig, anta utmaningar som gör mig nyfiken - inte ängslig, göra roliga saker då jag är ledig eller bara slappa om det är det jag har lust med.

Jag tror helt enkelt att både jag, mitt arbete och min omgivning kommer att må bättre av sådana beslut.

Vänners ord inför 2010 som är klara:

Sakta av
Tillåtelse

Någon mer som vill dela med sig?

Hundglädje

Stulna bilder men underbara bilder. Varsågoda, lite hundvärme i vinterkylan. (Av någon anledning tycker jag att första hunden påminner om Evert Taube)

Jag har gjort slut med julen

"Man gör vad man vill med julen", sa en kvinna så klokt.

Själv gör jag slut med den.

Nästa år reser jag bort igen. Jag träffar gärna familj och vänner, äter gott, men det kan jag göra precis när som helst.

Mamma sa alltid att vi inte behövde komma hem just på jul. "Kom hem när ni vill själva. Det blir bättre då."

Det var förlösande.

Nu vet inte mamma längre vad jul är. Min pappa säger att han inte vill fira den.

Jag ser inte glädjen, jag ser mest utanförskapet, vilket kan ha att göra med att jag själv lever utanför normen.

Jag ser också en konsumtion som får mig att äcklas och påminns om världens snedfördelning.

Min fru ser något annat. Hon arbetade både julafton och juldagen på en palliativ avdelning. Patienternas ångest var kraftigare än vanligt. Det är en av de tyngsta helgerna på året.

"Va hemskt" sa en kvinna då jag berättade om mina känslor inför julen. Men hemskt är det inte. Det är skönt att ha kommit till ett beslut. Däremot kan det nog vara hemskt att höra någon prata om julen som jag gör, om man själv gillar den. Hemskt för att jag utgör ett hot.

Men hallå, alla ni som tycker att julen är härlig, jag missunnar er inte, och förlåt om jag drar ner stämningen. Ha det fortsatt skönt och var rädda om varandra. Allt som får människor att må bra är bra.

Den som inte mår bra mår bäst av att göra något åt det.
Det går lättare om man får förståelse och inte pådyvlas argument om hur trevlig julen ändå är.

Då blir det ännu värre.

Jag har gjort det bästa av julen detta år. Men nu gör jag således det som känns bäst för mig:

slut.

Jul i Trollhättan

Jag önskade min mamma God Jul först av alla. Det är precis två år sedan hon blev sjuk. Jag gav henne tvål i julklapp. Samma tvål jag alltid gav henne när jag var liten. Hon blunade när hon luktade på den. Kände igen doften, men kunde inte placera den. Hon fick också hårspännen. Blå som jag satte i hennes nytvättade hår. Sedan räknade hon på fingrarna vilka som som var hennes barn. Hon missade några, men lade till någon kusin och en svärson. Jag rättar henne aldrig.
- Är det du som är Bodil, sa hon och tittade misstänksamt på mig.
Sedan pekade hon på hårspännena och sa att hon fått dem av personalen.

Jag lämnade henne i allrummet där de andra satt. Några med sina anhöriga. Någon sov, en annan satt framför teven där Jamie Oliver lagade mat utan ljud. På cd-spelaren Helga Natt.

Hon vinkade åt mig när jag gick.



Jag har handlat åt pappa. Sill. sylta och skumtomtar. Han har satt ljus i de handsmidda ljusstakarna och tagit på sig en röd slips.

Nu väntar vi på min bror Kristofer och hans ena hund Kajan. Fridfull Jul till alla som läser, var ni än firar eller inte firar.

Solen skiner trots allt över Trollhättan

Mamma åkte in akut idag på sjukhuset. Svullet ben, misstänkt blodpropp. Pappa hämtade henne på gruppboendet där hon bor. Körde henne till NÄL, de kom in ganska snart i ett undersökningsrum men där fick de vänta flera timmar. Mamma sov. Pappa satt bredvid. Inget kaffe fick de.

Nej det var ingen blodpropp och pappa körde hem henne igen.

I samma ögonblick anlände jag Trollhättan. Jag köpte revbenspjäll och potatissallad till pappa och mig.

- Jag saknar henne så förfärligt, sa han då vi satt vid köksbordet och moraklockan i vardagsrummet tickade som om ingenting hänt.

Han har klätt sig i fin nystruken skjorta och nya byxor. Så piggnar han till lite. Undrar om vi inte ska ha kaffe på maten också för han har ju bakat.

Klenetter, pepparkakor, finska pinnar och mjuk sockerkaka.

Snön ligger vit på taken. Solen lyser trots allt över Trollhättan.

Saab en del av mig

Det är som när en gammal människa dör. Inte oväntat, men förfärligt sorgligt. En tid i livet har tagit slut, man sörjer också att en del av en själv gått förlorad.

Så är det med Saab.

Jag är född och uppvuxen i Trollhättan. Saab har alltid funnits där, jätten på Stallbacka, lika självklar som kanalen. När vi var små sa vi att bortåt 40 000 - 50 000 människor arbetade på Saab. Det var så det kändes. Vi sa också att Saab betydde Släng Aset Annars Byt.

Saab var fabriken som gjorde att man då och då fick nya klasskamrater, från både Jugoslavien och Finland, för att familjer flyttat dit för jobbens skull. Om man var ute och reste och skulle berätta varifrån man kom var det alltid självklart att berätta om Saab.

Vi kunde mycket om Saab, vi var där flera gånger på studiebesök. Åkte ett tåg genom fabriken och tittade på bandet som aldrig stod still.

Mina båda bröder har arbetat på Saab. Min pappas stålverkstad var underleverantör till Saab.

Det är svårt att tänka sig ett Trollhättan utan Saab.

Jag åker snart hem för att tillbringa julen där.

Jag ska åka förbi Saab och säga hej då. Och tack.

Årets juklappar (mina)

Brukar inte vara hemma om julen. Inte fira den alls. Men i år är det andra bullar, och jag har köpt julklappar!

Xxx får en xxxxx.

Till xxx har jag köpt en xxxx.

Xxxxx kommer bli jätteglad för xxxxx.

Ska bli jättespännande att se vad xxxx säger när paketet öppnas och där ligger en xxxxxx!

För att inte tala om xxxxxx och xxxxxxx!

Och hunden heter del 2

Min hund lekte tidigt i morse med en annan labrador. Som hette:

Nalle Balle Pitbullskalle.

Inte över vår tröskel

Vi renoverar hemma. Letar nu någon som kan slipa golv och ringer runt.

Den första verkar okej, men när jag säger "Ska bara prata med min fru innan vi bestämmer oss" så börjar han skratta.

– Fru? säger han, har du fru?

Och forsätter skratta.

Några dagar senare ringer han igen, säger "ursäkta jag ringde fel, men har du fru?"

Och skrattar igen.

Golvslipare nummer två har en jargong i telefonen som inte heller den är så trevlig.

– Du vet att det är så många idioter som försöker sig på att slipa golv nu för tiden, för många Sydamerikaner och Indianer som förstör golv för folk.

Vi letar vidare.

Författarskolan slut

Sista gången på Författarskolan och vi pratade om:

1. Mognadsprocessen. Hemingway lär ha slutat sitt dagliga skrivande mitt i en scen, för att fortsätta tänka på den, och för att inte varje gång "börja från början". Viktigt att sätta igång hjärnan i en tankeriktning. Själv brukar jag gå ut en rejäl promenad med min hund, mitt i texten. Då faller bitar på plats (i bästa fall). När man sätter sig igen är det som att måla över ett nytt skikt, man fortsätter berättelsen men har också hittat ett nytt lager.

2. Slutet."Slutackordet slår tillbaka mot hela texten." Sa Erik Grundström så vackert. Två av kursdeltagarna hade provat att skriva slut på sina berättelser. Det ena satt jättefint, det andra skapade diskussion.

Vi har skrivit omkring 20 sidor text vardera till varje gång. Vi har läst omkring 100 sidor text till varje gång som vi bedömt och diskuterat. Många har kommit en bit på sina romaner. Erik bad oss om två saker då vi slutade:

1. Att ha skulle få ett dedicerat exemplar.
2. Att han skulle bli bjuden på releasefesten.

Sagt upp och gjort slut

Jag har sagt upp vårt fasta telefonabonnemang och vårt bredband. Nu kör vi mobilt för hela slanten.

Igår skulle vi skarva några antennsladdar men då blev teverutan svart. I hela huset.

Jag är kär

Kan inte koncentrera mig. Borde skriva, men kan inte släppa godingarna från helgen. Tömde just kameran:

Och hunden heter?

Kommer just från Hund 09. Riktade detta år hundra procent fokus på Staffordhire. En sådan ska vi ha!

På Hundutställningar kan man inte fråga vad hunden heter. Då säger matte eller husse så här:

- Henriette de la Stortorp Hillybillys Vanja.

- Men jag menar hur tilltalar ni henne?

– Harriet.

Sämsta betyget kan vara bästa betyget

I höstas sa en vän om Jenny Diskis Främling på tåg att det väl "inte kunde vara så svårt att skriva som hon gör".

Det gjorde ont. Jag skulle kunna offra en liten kroppsdel för att kunna skriva som Diski.

En bekant sa likande om Bengt Ohlssons krönikor i DN. Att "de ju inte är särskilt märkliga".

Någon gång hör jag också folk (inte de som själva skriver eller fotograferar) säga om exempelvis ett foto: "Det kan väl inte vara så komplicerat att ta en sådan bild. Bara man har en riktig kamera." Medan det kan ha tagit en halv dag, två assistenter flera hundra bilder och en duktig fotograf för att få till den. (Därmed inte sagt att bra bilder måste ha så mycket resurser bakom sig.)

Alla som arbetar kreativt vet att det enkla är det svåra, och jag tänker, att om de uppfattar ett foto eller en text som enkel att få fram så är det ju ett riktigt bra betyg. Då får man leva med att få förstår hur mycket arbete som ligger bakom.

Vänskap i pocket

Nu finns min bok i pocket. Lagom till jul(handeln).

Dagens låt

Tidig morgon. Stockholm gnuggar sömnen ur ögonen. Jag springer längs Söder Mälarstrand. Bara jag. Staden ligger där framme och glimmar. Så hör jag Nina Simone i mina lurar. Det är en stund av lycka. Av frihet. Jag ger den till er:

I wish I knew how
It would feel to be free
I wish I could break
All the chains holding me
I wish I could say
All the things that I should say
Say 'em loud say 'em clear
For the whole round world to hear
I wish I could share
All the love that's in my heart
Remove all the bars
That keep us apart
I wish you could know
What it means to be me
Then you'd see and agree
That every man should be free

I wish I could give
All I'm longin' to give
I wish I could live
Like I'm longin' to live
I wish I could do
All the things that I can do
And though I'm’m way over due
I'd’d be starting a new

Well I wish I could be
Like a bird in the sky
How sweet it would be
If I found I could fly
Oh I'd’d soar to the sun
And look down at the sea
Than I'd sing cos I know - yea
Then I'd sing cos I know - yea
Then I'd sing cos I know
I'd’d know how it feels
Oh I’d know how it feels to be free

Grannar – tack för att ni lyser!

Jobbiga noteringar

Söndag. Frågar en vän om hon vill följa med på Nationalmuseum. Hon svarar: "Nej jag ska följa mitt samvete idag och gå till jobbet en stund istället."

Måndag. Mejlar med en kollega som ska ge mig ett lämningschema. Hon är sjukskriven halvtid för att det varit lite mycket för henne men ska jobba med lämningsschemat då hon kommer hem. "Du har det sent ikväll."

Tisdag. Dags för after-work på Halva inne (Half Way Inn). Kamraten säger att det får bli en snabb bira denna gång eftersom han ska gå tillbaka till jobbet och jobba en stund.

Onsdag. En vän berättar att han vaknat mitt i natten och inte kunnat sova och att han gått upp och jobbat istället.

Torsdag. Middag, som bryts upp klockan 21 eftersom en vän ska gå hem och jobba några timmar innan han går och läger sig.

Fredag. Får ett sms: "Fredagsdrink? Ska hem och jobba efteråt men vi hinner väl en eller två."

Lördag. Vän berättar att hon ska opereras men att det blir riktigt bra eftersom hon kan sitta i sjuksängen och jobba efteråt.

Vems energi

Går igenom högen av post, ett och annat reklamblad, meningen "Min energi" fladdrar förbi på en folder. Tänker att den ska jag läsa lite senare.

Funderar mycket över energi. Över att vissa relationer tar mer energi än de ger, jobb kan ta mer än de ger, hur man kan få energi när inte solen lyser.

Har tänkt på mitt ledord inför nästa år, som någonstans ska hamna där, kring hur jag ska fylla på, göra fler saker jag blir glad av och så vidare.

Så letar jag upp foldern med "Min energi" för att pigga upp lite.

Men den visar sig handla om elförbrukning.

Nu är jag på banan (inte frukten)

Så har ännu en gång sex personer nagelfart min text. Vi talar författarskolan, vi talar om att jag har försökt hitta min berättaposition i en roman som utspelas på två plan. På en väg i USA och i en svensk småstad.

Och nu sitter den!

Jag vet vilka friheter jag kan ta mig på de olika planen, vilka olika toner de ska få. Huvudberättelsen är en resa tvärs genom USA.

"Nu e de bara att rulla på", sa Erik Grundström.

Så nu kan jag lägga in en växel till.

Tuta och köra.

Gasen i botten.

Rusa motorerna.

Och på den vägen är det.

Liten pyramidskola

Första pyramiden som byggdes heter Step Pyramid och ligger i Saqqara. Faraonen hette Djoser och eftersom han var först ut med byggandet visste han inte riktigt hur man gjorde. Så han la block på varandra.(Byggdes 2630-2611 f Kr)


Andra pyramiden var Bent Pyramid. Först byggdes den med 55 graders vinkel, men sedan blev det bråttom att få ihop bygget, sägs det, och vinklen ändrades till 43 grader. Så ser den också ut som en pyramid på en sockel. Därefter byggdes den första pyramiden med räta sidor (se blogginlägget nedan).


De mest kända pyramiderna är de i Giza. Största är för faraonen Cheops. 146 meter hög. Byggd av 2.3 miljoner stenblock på vardera 3 ton.

En enda staty har hittats efter Cheops. Den står på Egyptiska museet i Kairo och mäter knappt 10 cm.

Man tror att hans skatt ligger i det tempel som ofta byggdes intill pyramiden. Där står idag bostadshus. De vilar alltså förmodligen på en skatt, de som bor där. Uppskattningsvis har bara en tredjedel av Egyptens skatter grävts fram. Hisnande mycket återstår.

Vanligt folk lät också bygga pyramider för sina gravar. De mätte 3-4 meter.

Några faraoner byggde flera pyramider, kvinnorna fick betydligt mindre (surprise) och står ofta intill, de kunde också få en egen gravkammare i faraonens pyramid. Gravkamrarna fanns inuti eller under, man gömde dem noga. Ingången var också förtäckt.

Det nya riket (1550-1070 f kr) byggde istället gravgömmor Exempelvis i Konungarnas Dal i Luxor. Svårare för plundrare att hitta mumien och alla skatterna då.
När man hittade Tutankhamuns grav var det jättestökigt. Alla hans skatter var intryckta i en gravkammare som var ganska liten. Ju längre man levde desto djupare grävdes graven (den grävdes medan de levde). King Tut eller The Boy King som han också kallades blev bara 18 år.

Ensam i en pyramid

137 trappsteg ner, 65 meter in i mörkret. En trång gång, går inte att gå upprätt. Jag går ensam med en dålig ficklampa i handen. Ensam, sa jag. Helt ensam in i en pyramid från 2700 f Kr. Byggd för farao Senefru, som aldrig hittats. Pyramiden var tom då den öppnades. Arkeologerna hittade ett hålrum, där en grav skulle kunna ha placerats. Förmodligen plundrad.

Och nu - bara jag därinne. Syrefattigt. Mörkt. Fladdermöss.

Stannade och bara hörde mina egna hjärtslag.

Pyramiden kallas också Red pyramid, är 100 meter hög och den allra första som byggdes med raka linjer. Platsen heter Dashur. Öppnades för turister för 8 år sedan men väldigt få tar sig hit.

Därför kan man, om man är här tidigt på morgonen, gå ensam in i en pyramid.

Cairo calling

Solen går ner över Nilen.
Böneutropen ekar över Kairo.

Idag har jag lärt mig att:

- hjärnan togs ut genom näsan innan mumifieringen

- det tar 40 dagar att mumifiera en kropp

- marknaden Khan-al Khalili var lite väl tillrättalagd, el Khyamea var fantastisk

- nationalrätten Koshari var supergod (ris, pasta, svarta linser, rostad lök, kikärter, tomatsås, chili och friterat bröd)

- Tutankhamun blev 18 år

- han hittades i tre olika kistor, varav den ena enbart innehöll hans huvud

- 3000 föremål från Tutankhamuns grav visas på Egyptiska museet

- Nefertiti var Tutankhamuns styvmamma

- Egypten vill ha tillbaka bysten av Nefertiti som finns i Berlin

- jag kommer aldrig kunna lära mig Egyptens historia

Ny tapet

I kontoret.

Visste du detta om vatten?

– Mer än 1 miljard människor saknar tillgång till rent vatten.
– Ungefär 125 miljoner barn under fem år lever i hem som inte har tillgång till rent vatten.
– Över 2 miljarder människor har inte tillgång till fungerande sanitära förhållanden, exempelvis latriner.
– Ungefär 4 miljoner människor dör varje år i sjukdomar som orsakas av bristen på rent dricksvatten.
– 4500 barn under 5 år dör varje dag i samma typ av sjukdomar.

Välj rätt hatt

Åker till Egypten om några dagar. Behöver något att sätta på huvudet. Stark sol där. Har en favorit, en svart keps som det står DYKE på.

Ska jag nog inte ta med.

Det är jag som förstör kaffemaskinerna

En gång i månaden är jag på Vi:s redaktion för att gå igenom de sidor jag ansvarar för. Då sitter jag med en av formgivarna, går igenom bildval, rubriker etc. Mitt i processen behöver formgivaren ändra så pass mycket (och vill inte ha mig hängande över axeln) att han eller hon säger:
– Du kan väl gå ut i köket och ta en kopp kaffe.

Där finns aldrig något kaffe, möjligtvis kallt. Så jag måste brygga själv. Det är inget unikum för Vi och verkligen inget att gnälla över om det inte vore så att Vi:s kaffemaskiner alltid djävlas med mig.

Det finns två. Vi börjar med bryggaren:
Jag lyckas alltid hälla vatten utanför, så mycket att jag måste ta bort alla grejer från bänken och torka. Och lyckas jag få igång den har det antingen blivit översvämning i filtret, eller som en gång då den började hosta och stötvis skvätte ut vattnet. Så jag fick ta bort alla grejer och torka igen.

Den andra maskinen är en liten espessomaskin. Antingen är en sumpbehållare full som jag aldrig fattar var den sitter eller så trycker jag på fel knapp och har en alldeles för underdimensionerad kopp och det blir översvämning igen. Torka igen.
Jag torkar fort kan jag säga, jättenervös över att någon ska komma ut i köket och se mig. Man vill ju vara proffs, även på kaffe.

Igår hände ingetdera. Ingen översvämning på någon maskin. Däremot började espressomaskinen att tjuta när jag tryckte på en knapp. Den skrek. Jag tror den sa att jag inte fick röra den.
Och jag kommer aldrig mer att röra den. Inte den andra heller.

Klimatkoden

Klimatsmart heter en bok som jag kom ut med 2007, tillsammans med Per Johnsson och Mikael Persson.

Vänskapskoden kom jag ut med förra året.

Nu kommer boken Klimatkoden.
Bra namn tycker jag. Skriven av Jessica Cederberg Wodmar och Pär Holmgren.

Ord jag alltid stavar fel

männsikor
överrens
hitills
Pnom Penh
kommité

Katter kan

Till höger i bild syns Astrid och Kalimera. Astrid fick fyra ungar och Kalimera en. De hjälps åt med ungarna. Cremefärgade katten heter Murre. Han är pappa till alla ungar och hjälper gärna till.

Rasen heter Perser. Historien hämtad från Frère & Soeur.

Absolut skitmusik

Igår på middag. Underbar middag med härliga vänner. I bakgrunden musik.
Kunde inte koncentrera mig på samtalet.

Jag kände igen låtarna, Everybody Hurts, Wicked Game.

Vred mig av den ansträngda sången.

Jag brukar inte gilla när man sågar musik helt, det brukar finnas något, alltid något i musiken som är levande.

Men jag är ledsen, det går inte att säga något annat om Peter Jöbacks tolkningar på senaste skivan än att de är förfärliga.

Vilket pekoral.

Känslolöst. Dött.

Till listan av Absolut skitmusik.

Kan inte slänga Garp

Rensar i hyllor. Bär kassar till Myrorna. Ut åker Mankell och Strindberg, Alfvén och Marklund, Majgull Axelsson och Jonas Gardell. Gamla Svenska Mad och diktsamlingar av Stagnelius.

Men jag kan inte göra mig av med Garp och hans värld. Eller Gudfadern.

Berlins delning under jord

Även Berlins tunnelbanesystem var uppdelat i en västlig och östlig del.

Två linjer gick från Västberlin och passerade under Östberlin. Varje dag passerade således tusentals människor rakt genom järnridån. Tågen från väst stannade inte i Östberlin, stationerna var ordentligt stängda, utom vid Friedrichstrasse där det fanns en passkontroll.

Efter murens fall den 9 november 1989 öppnades stationerna en efter en och även under jord blev Berlin en enad stad. Första stationen att öppna på västsidan för resande från Östberlin var Jannowitzbrücke. Stationen var i nästan 20 år en spökstation. Samtliga stationer var i fullt bruk den 1 juli 1990.

Berlins tunnelbana som öppnades redan 1902 är en av världens äldsta, och numera en av stadens turistattraktioner. Flera av dem badar i 1950-talsnostalgi eftersom många renoverades efter andra världskrigets bombningar. Färger från rosa till pistagegrönt, små kiosker med biljettluckor, mosaikklädda väggar och stationsnamn på skyltar av emalj. Gamla handmålade reklamskyltar finns fortfarande kvar. Stationen Wittenbergplatz, i närheten av fashionabla varuhuset KaDeWe, är en av de mest besökta, och bäst välbevarade. Andra sevärda stationer är Hermannplatz som med sina sju meter i tak påminner om en katedral.

Bron Oberaumbrücke (bilden ovan) där tågen går över floden Spree binder ihop forna Öst och Väst och ser ut som tagen ur sagan om Törnrosa. Här möttes Berlinborna från båda sidor för 20 år sedan idag.

Nolledorfplatz, stationen högt ovan jord med en raketliknande järnkonstruktion, har satt igång många diskussioner om vad som är fult eller vackert.

Harry Martinsson-mannen

Går man längs Årstaviken är det stor chans, eller risk, att man träffar Harry Martinsson-mannen.

Han kommer springande i gul träningsjacka. Eller ja, hans armar springer, medan benen rör sig i annan takt. Han är född 1921. Detta berättar han först. Och att han bor i Blomsterfondens hus. Och sedan vill ha gärna bjuda på en dikt av Harry Martinsson. Och så läser han den högt.

Första gångerna man träffar honom är det underbart. Men inte efter många gånger.

Jag har noterat hur folk väjer undan, tar andra vägar, för att inte möta honom.

"Kolla där kommer Harry Martinsson-mannen, vi går upp här så han inte ser oss."

I morse när jag sprang kom han med sina svängiga armar runt krönet. Han stannade ett par precis innan mig. De blev jätteglada. Det var nog första gången för dem.

Kritik - knäckt eller utmanad?

I tre månader har mitt sorgmanus legat på Alfabeta förlag för läsning. Det har irriterat mig, att det legat så länge. Jag ägnade hela sommaren åt att skriva, för att hinna med den deadline jag och min förläggare kommit överens om.

Det hade varit bra både för mig, kanske för boken också, om vi istället satt en deadline längre fram. Nu har boken bara legat.

Och den är inte färdig. Nina Wadensjö säger att den är bra och berömmer mig i många avseenden, men den är lite för tunn. Den handlar lite väl mycket om sorg i hiv och aids spår, vilket är helt naturligt eftersom det är där många av mina egna erfarenheter finns.

Jag har med psykolog i boken, en präst, personalchef där olycka inträffat, flera andra röster om egen sorg. Jag tar upp en sorg som inte skrivits om så mycket, jag skriver om en begravning inifrån begravningen och under arbetets gång dör också en av mina vänner, vilket ägnas ett kapitel.

Men den är ändå för tunn.

I ett sådant möte, där förläggaren berättar detta, sitter man (jag) inte med armarna i kors och säger "nä de e den inte alls". Man lyssnar, försöker förstå vad det är hon sett som man själv inte sett. Där sitter en människa med lång erfarenhet av böcker, någon som värkt fram prisbelönta författare. Och man går därifrån och är väldigt väldigt trött.

Det är en mental omställning som kan liknas att lyfta ett stenblock och försöka få det i rullning. Men på vägen hem tänker jag, och hela kvällen, på att hitta det där som saknas. Jag anar min kraft. Jag ska hitta det. Jag vet att jag kommer hitta det.

Det är också en ekonomisk utmaning eftersom man inte får betalt. Inte förrän manus är tryckfärdigt och då får man en summa motsvarande en knapp månadslön för en sjuksköterska.

Efter tre månaders träda ska texten få liv igen. Jag har inte läst den sedan i somras. Självklart kommer jag se saker nu jag inte sett förut. Och nu undrar jag om inte Nina lät den ligga just av den anledningen.

Berättarens position - igen

Författarskolan går vidare. Vi har talat om smuts i texten (ska det vara), om det är möjligt att byta berättarröst och jag får återigen kritik för att min berättarposition. (Nu ska vi inte fastna på enbart dåliga grejer här, jag får hurrarop för min humor, för karaktären Johanna som inte har några gränser, och för närvaron.)

Min berättelse utspelas på två plan: den ena på en väg i USA, den andra i en småstad i Sverige. USA sitter som en smäck, men i småstaden trevar jag.

Alltihop berättas från vägen i USA. Det lyckas jag inte alltid med.

Men igår, då kom jag på en grej då jag blev omringad av reflektioner av min text. Ingen kommer med goda råd, eller säger hur man ska göra, men ur reflektionerna väcktes en idè.

Jag ska testa den, känner mig riktigt upplivad.

Självcensur

Det finns saker man inte kan skriva på sin blogg.

Yogarummen fyllda av stress

I dagens SvD berättar Cissi Elwin om de 90 minuter hon skapar för sig själv varje söndag morgon. Då är det yoga. Med familjen. Hemma. Med egen yogalärare.


Finns det någon högpresterande kvinna som inte utövar yoga?

Det är såklart sunt att ägna tid åt sig själv, och yoga är fint, skönt. Men det är som om de där yogapassen blivit ett berättigande för att de andra minuterna spränga in hur mycket som helst i kalendern som heter jobb och prestation. Och nej, jag föraktar verkligen inte kvinnor som arbetar hårt, men det blir på något sätt sorgligt att 90 minuter yoga i veckan ska stå för god livsbalans.

Jag har själv gått på yoga men slutat, åtminstone slutat gå på lokal.

Rummen är sprängfyllda av stress. Stämningen är så uppjagad av att varva ner att man, eller jag, istället går i spinn. In kommer medlelåders kvinnor som jag, har just stängt av mobilen och drar ett djupt andetag och försöker hålla det i åtta sekunder.

De (vi) exploderar nästan.

Häromdagen ringde jag en vän, mitt i yogapasset. Jag hörde att jag ringde lite olämpligt och sa att jag kunde återkomma. Hon satt hemma på vardagsrumsgolvet.

– Jag kan prata en kort stund, men sedan måste jag skynda mig hinna yoga.

Cirkeln är sluten

Tuva begravdes idag.

Vi lindade in urnan i hennes fleecefilt.

Vi lade en sten från Årstaviken - hennes favoritpromenad- ovanpå grästuvorna och jorden.

Vi har tänt en marchall.

Vår labrador Robin var med. Då vi skålat i gravöl lade hon sig intill graven.

Cirkeln är sluten.

Tuva ligger nu åter på den plats hon gjorde till sin då hon kom till oss allra första gången. Det är bara ett och ett halvt år sedan. Alldeles för kort tid. Men full av glädje.

Läsaren framför näsan

I senaste numret av tidningen Vi skriver chefredaktör Anneli Rogeman om ett kompendie som Sigge Ågren skrivit för oss journalister: "För läsarnas skull".

Jag fick det i min hand 1992.

Och det sa klick.

Inte sagt att jag blev skitbra skribent på studs, men Sigge gav mig verktyget för att mejsla mig i den riktningen.

Vad är man som skribent om ingen läser det man skriver?

Jag funderar dagligen på vad som håller läsaren kvar vid texten, vad som får henne/honom att lämna den, hur det tolkas som jag skriver. Tack Sigge för de funderingarna!

När jag arbetade på Vagabond hade vi en läsare i åtanke som vi alltid skrev för. Hon/han hette först Tintin, men när Tintin blev lite för gammal hittade vi en ny - Kim. (Nu tror jag bestämt han/hon blivit ännu yngre, kanske heter han/hon Robin.)

De som arbetade för oss fick en läsarprofil, för att veta vem man skrev eller fotade för.

Nu, när jag är frilans finns ständigt en läsare framför näsan. Hon/han heter lite olika beroende på var jag skriver.

Men du finns alltid där.

Musik för bikers

Skriver en scen från ett bikerhak i Oklahoma City. Måste beskriva rätt musik och undrar om det är Born to be Wild med Steppenwolf (minns Easy Rider) eller ZZ Top eller möjligtvis Motorhead (åtminstone namnet är passande).

Frågar en som vet, och får en hel lista på 100 låtar i retur från en annan som marknadsför sig just på detta sätt. Kolla här.

Min skrivjävul

Idag är det deadline för textinlämning på skrivarkursen.
Max 20 sidor kan vi lämna in. De bedöms allra mest av läraren, men också av kurskamraterna. Så som det brukar gå till på skrivarkurser.

Vi har talat mycket om skrivprocessen. Någon skriver om, mellan 20 och 30 gånger. För hand. Sedan på dator. Vi talar om att texten är ett levande väsen och att den måste få skena iväg. Sist fick jag kommentaren "nu jävlas texten med dig".

Det tycker jag om.

Min egen skrivprocess är promenader. Resekrönikorna jag skriver i Vi exempelvis, har förutom ett livslångt resande ungefär 8 timmars tänk bakom sig (inte i sträck). Mestadels under promenader längs Årstaviken eller på Ågestas vida fält. Tänker ut tema. Början och slut. Formuleringar och kronologi. När jag väl sätter mig och skriver brukar det bli något helt annat.

Kanske inte helt annat, men det blir sällan som jag tänkt. Texten börjar faktiskt leva ett eget liv då jag staplar ord på varandra. Varje gång blir jag överraskad. Det är som det sitter en liten jävel i armarna på mig, på väg från hjärnan till tangentbordet påverkar den mina fingrar.

Det är en härlig jävel.

Vart tar allt liv vägen?

Idag har vi hämtat hem Tuvas aska.

Det är konstigt.
En liten trälåda. Det är allt vi har kvar av henne.

Vart har hennes varma kropp tagit vägen.
Hennes mjuka mage.
Den sura andedräkten.
De okontrollerade fisarna.
Öronen som vaket lyssnade åt alla vädersträck.
Den glada svansen som slog mot väggen på morgonen.
Tassar som ville springa.
Hennes lena kinder.

Vart tar allt liv vägen?

Off season i fjällen

Man har backarna för sig själv helt enkelt.

Fådda presenter

– Biljett till Sissela Kyles "Dina dagar är räknade"
– Byxor för skogen
– Mus (till datorn) med AIK-logga (jag är Hammarbyare)
– Lars Keplers "Hypnotisören"
– Flaska vin
– Presentkort på Paper Cut
– Thailändskt förkläde
– Tvål
– Ekologisk kokbok
– Boken "Strage text"
– Cd med Sweet Foxes
– Rosor
– Flaska whisky
– Stor kudde (ska matcha nya fondtapeten)

Nej jag fyllde inte jämnt, men har förbannat härliga vänner. TACK!

Idag fyller jag år

Födelsedagspussar, presenter på posten, långpromenad, hemgjord pizza och bärs med vänner. Det är min dag idag!