Ta diskussionen om prostitutionen i Thailand!

Snart är det jul.
Nej jag skrev inte fel. För oss som alltid firar jul i Thailand är det hög tid att nu boka resa om man vill vara helt säker.
Jag har inte bokat.
Jag har tappat sugen.
Jag kan stå ut med att det blivit nästan dubbel så dyrt just vid jul och nyår. Jag kan stå ut med att svenska talas på de vackra stränderna. Men jag står inte ut med att vi aldrig tar diskussionen om den utbredda sexturismen. Det finns ingen annanstans i världen där detta sker så okommenterat och inför öppen ridå, som i Thailand.

Det allra värsta är att den blivit en ”naturlig” del av Thailand. I många städer och turistorter i andra länder ligger de prostituerades gator och barer lite i skymundan. Missförstå mig inte, jag tycker prostitutionen ska diskuteras var den än är, men i Thailand strosar barnfamiljer bland go-go-girls och förbi Big-pussy-barer lika ogenerat som om de var på Gröna Lund. Vi som rest i Thailand i många år har nästan vant oss vid att se de stora västerländska männen, hand i hand med en eller två mycket små thailändska kvinnor.

På senaste resan till Bangkok går jag till en av mina favoritbarer för att lyssna på ett liveband. Det tar säkert 20 minuter innan jag ser det: Hela stället är fullt av dem. Jag blir illamående av att jag blivit så blind, att även jag vant mig vid bilden av Thailand där allt är till salu.
Men jag ser också något mer: unga pojkar med prostituerade. Jag talar svenska pojkar som gör sin stora resa efter studenten, flera av dem är inte ens 20 år.
Männen (eller pojkarna) har alltid en ursäkt: de betalar ju allt för flickorna. Mat, bra boende, de får följa med på en resa i Thailand och ibland till andra länder, de får ju se mer än de kunnat drömma om, och vad skulle de leva av annars?

Jag reser till de norra delarna av landet. Till gränsen mot Burma. Jag ska göra reportage om hjälporganisationen Kids Ark. Fotografen får inte ta närbilder av de unga flickorna och pojkarna. Risken är, att om de publiceras i ett sammanhang där byns namn nämns, kommer de att rövas bort. Om de ser söta ut. Om det kan betala sig att komma och stjäla dem. Det hände för inte så längesedan. En minibus rullade in i en by när barnen var på väg hem från skolan.
Många av dem som bor i norr tillhör minoritetsfolk och är papperslösa. De finns inte, har aldrig funnits och det kan bli stört omöjligt att söka efter dem.
De unga flickorna riskerar att hamna på Bangla Road på Phuket eller på Patpongs barer i Bangkok. Där barnfamiljer strosar förbi, där vi turister tittar på billiga t-tröjor och färgglada schalar men inte längre ser prostitutionen.

Till de män som tycker sig ha rätt att köpa de unga kvinnorna: Ni subventionerar den trafficking som pågår långt uppe i norr. Utan er skulle sexhandeln inte pågå. Det är en mänsklig rättighet för kvinnor (liksom män) att få utbildning så att de åtminstone får ett val. De kanske skulle arbeta på restauranger där du äter, eller städa ditt hotellrum. Men kroppen, sin värdighet och respekt skulle de få behålla.
Det är inte en rättighet att köpa flickor på gatan. Det är tvärtom er skyldighet att låta bli.
Till er andra: ta upp diskussionen!

(Krönika i nr 5/09 Tidningen Vi )

Virus lurar alla

Bilderna på teve: Öde lekplatser, stängda skolor och munskydd på liten som stor.
Vi som ska ut och resa. Det passar sig inte att ha hosta nu. Flyget går om två dagar.
När virus drabbar världen far fan i folk och det är resenärer som blir den stora faran.
Så har det varit i alla epidemier.
Så har alla epidemier spridits.

Snart kommer en riskgrupp pekas ut, få kommer att vilja sitta bredvid en man eller kvinna som hostar och snyter sig. Och stackars dem som mår dåligt av pollen, har astma och behöver läkarvård. Är de dessutom svarthåriga, bryter på annat språk ja då får de räkna med att bli bemötta av vårdpersonal med plasthandskar och visir. Och vilket land kommer först att stänga sina gränser för en viss typ av människor? För vi kommer med all säkerhet att skylla på andra, särskilt på främlingar från andra länder.

Mitt i all statistik, procenttal och riskbedömningar står vi nu och försöker plocka ut ett och annat strå av kunskap för att fatta beslut om hur vi ska förhålla oss till svininfluensan. En sak är säker, viruset kommer lura oss allihop. Virus lurar alltid. Hytter med näven så vi med pengar och dyra biljetter i hand börjar darra, men slår långt senare mot världens fattiga. Då har vi andra redan glömt att vi en gång varit rädda.

Reseledare? Jag?

Nu har jag fått en udda jobbförfrågan. Vill jag vara reseledare för en grupp som ska till Kalifornien, mestadels San Francisco?

Spontant: ja!

Sedan: nej. Det tar för mycket tid, de kommer aldrig kunna betala mig, för lång tidsomställning för att orka vara alert precis hela tiden.

Nu: jag funderar.

Fas tre - att bearbeta sorgen

Nu är jag i fas tre på mitt skrivande om sorgens väg:

Det kan vara ett ögonblick som gläntar på dörren till bearbetning. Att plötsligt se det gröna i en gräsmatta. Få syn på änderna som strävar fram genom vattnet. Skratta innerligt, eller våga tänka framåt. Planera för en resa, en kurs, eller att vakna en morgon utan att allra först drabbas av tanken på förlusten. Man vaknar inte upp och plötsligt står det nya glada livet där, men man vaknar upp till att se en möjlighet.
Små detaljer kan göra att man väcker en ny tanke som känns lite lättare än den förra. Det kan också vara något som någon säger, som gör att man för första gången på länge känner att det finns en liten, om än så jätteliten ljusning.

Min mamma blev sjuk i alzheimers, dagen efter hon och vi andra i familjen fick diagnosen ska jag resa till Valencia med mina vänner Madeleine och Gunilla. Jag är mycket tveksam till att ge mig av. Allt känns meningslöst och jag vet att resor kan vara påfrestande, inte bara härliga och inspirerande. Jag bestämmer mig ändå för att åka eftersom jag är i gott sällskap. Madeleine vet vad jag går igenom, hennes mamma har varit demenssjuk i många år. Det finns ett ögonblick på vår resa som helt förändrar min känsla av uppgivenhet och som får mig att våga höja blicken.
Jag har alltid skickat ett vykort hem till mamma och pappa från mina resor. I Valencia köper jag för första gången två vykort till mina föräldrar. Ett till pappa som bor ensam hemma nu, ett till mamma som är omhändertagen på ett gruppboende. Jag står med korten i hand och försöker hålla tillbaka tårarna när Madeleine ser mig. Hon kommer fram och lägger armen om mig och säger:
– Jag vet att det kan kännas främmande just nu, men en dag kommer också detta att bli vardag.

Så enkelt. Så självklart. Och just där kunde det sjunka in i mig. Kanske för att det var just hon som sa det.
Hon sa inte att det går över, eller att jag skulle ta mig samman. Hon sa bara att också detta skulle bli vardag, med den ödmjuka inställningen att det kunde kännas lite främmande att tänka just idag.
Man tvingas anpassa sig till det nya livet, det går ju inte att hela tiden kämpa emot, det skulle ingen människa orka. Det förstår jag i det ögonblick Madeleine pratar med mig.
Det är den insikten, att allt det sorgliga till slut blir en del av det nya livet, som är att börja bearbeta.
Det betyder inte att man slutat tänka på det som hänt, men att man förmår integrera det i det nya livet. Det betyder heller inte att man slutar gråta, eller upphör med att känna sig förtvivlad och ensam. Men de djupa svackorna blir färre och färre. Eller så blir man lite mindre rädd för de där svackorna.

Sorg - nu är jag tillbaka

Nu är jag tillbaka i mitt arbete med "Till oss som är kvar" en bok om sorg.

Har låtit texten vila i nästan en månad. Ser den med lite andra ögon nu. Den har nerver och muskler men saknar skelett.

Min förläggare säger att den är gripande. Att jag skrivit 18 väldigt bra artiklar (18 kapitel) som journalist men att jag nu måste skriva som en författare.

Nu ska jag skriva som en författare.

Idag ägnar jag mig åt sorgens väg. Man kan tala om olika faser:

1. Chock

2. Reaktion

3. Bearbetning

4. Nyorientering

Det finns de som fnyser åt teorierna om faser, en man sa "det där med faser är så oerhört teoretiskt, det är ingenting man kan leva efter".

Det är heller inte meningen, men när jag själv befann mig i sorg och första gången läste om de olika faserna var det en lättnad. Det fanns en öppning långt därborta för det smärtsamma. Inte för att sorg någonsin går över, men vi lär oss faktiskt att leva med den, hur fruktansvärd den än är eller har varit.

Mysteriet med espressobryggaren

Jag köpte en blank och fin espressobryggare på Åhléns.

När jag kom hem insåg jag att jag köpt fel, inte den jag egentligen ville ha och beslöt mig för att åka till Åhléns och lämna tillbaka den nästa dag.

Nästa dag: Jag står vid disken där jag betalat bryggaren och expediten (samma som jag köpte den av) öppnar förpackningen, tar bryggaren ur en plastpåse och skruvar isär delarna.

– Den är använd, säger hon.

– Det är omöjligt, svarar jag och tittar i bryggaren. Den är blöt och man kan se spår av kaffesump.

Två andra expediter tillkallas. De tittar noga, drar med fingrarna i de blanka delarna. Bryggaren är använd. De tittar strängt på mig.

Jag känner mig lite dum. Jag framstår som en idiot. Stå här och påstå något som uppenbarligen inte är sant. Men det är sant. Är det? Jag börjar tvivla på mitt förstånd. Har jag använt den men inte minns att jag gjort det? Kanske bryggt mig en god espresso i sömnen?

– Jag ser att den är använd, säger jag, men jag försäkrar dig, jag har inte använt den. Jag kan inte bevisa det, snarare finns ju bevis på motsatsen här. Så vad gör vi?

– Jag tror dig, säger expediten och gör ett återköp. Frågan är bara vem som använt den. Det kanske är fabriken.

Vem som använt bryggaren kommer jag fundera länge på. Men mest av allt kommer jag tänka på expediten som valde att tro på mig.

Vyer-människor-apelsiner

Föredrag på Tollare Folkhögskola. Allt oftare blir jag numera ombedd att också tala bild. En reporter ska gärna komma hem med bilder också. Jag hävdar att fotograf är ett yrke, reporter ett annat. Fotografen letar motiv, journalisten ska hitta saker att fördjupa sig i. Det blir aldrig riktigt bra om man ska göra både och.

En resereportage, och för all del många andra reportage, bör innehålla följande mix av bilder:

1. Vyer - man vill gärna se hur det ser ut, men helst med ny och överraskande vinkel.

2. Människor - de gör platserna levande.

3. Apelsiner - eller tomater, en vacker skylt, ett dörrhandtag. Detaljer helt enkelt.

På bilden ovan har fotografen Göran Arvidson lyckats få in både 2an och 3an på samma bild.

Rasta hunden?

Jag tillhör inte typen som tycker att hundar ska få springa lösa. Eller att de ska vara med precis överallt. Men jag undrar vad skylten ovan vill säga.

1. Att jag inte får gå förbi huset med min hund? (Det sitter fler skyltar på huset, på pelarna vid ingången och på förnsterbläcket)

2. Att hunden inte får bajsa eller kissa på huset?

3. Att vi får gå förbi men inte ta en rast precis där?

4. Att Einar Mattsson på detta sätt bygger sitt varumärke?

ICE - In Case of Emergency

Skriver om råd inför resan. Man kan bli mörkrädd när man läser på UD:s hemsida eller om vaccinationer och hälsoråd inför resan eller om man träffar någon Krösamaja på gatan som berättar om hur farligt allt är där ute i stora världen.

Kan ju vara farligt här hemma också.

Oavsett om man reser bort eller inte så är ICE något att knappa in i mobilen.

Skriv in ICE i din telefonbok, (In Case of Emergency). Lägg därefter in numret på närmast anhöriga. Om du råkar ut för något är det i din telefon man letar efter kontakt till anhöriga och ICE är internationellt vedertaget.

En vän - ett avsked

Dörrarna stängs. Hon står kvar på perrongen och vinkar. Jag får inte följa henne till Arlanda, vårt avsked ska ske så här. Mitt i vardagen. Det har hon bestämt, för att vårt farväl inte ska bli för dramatiskt.
Sätter mig på ensamt säte. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Tittar ut genom fönstret men ser bara mig själv. Hon har varit lika självklar som mina armar och ben, en vän som ringt på lördagar för att fika, för att bara säga hej en onsdagskväll. Vi har hjälpt varandra flytta, vattnat varandras blommor, bråkat, försonats, så som vänner gör.
Men man ska vara glad för vänners skull, glädjas åt deras framgång, även när de får ett jobb i ett land långt bort.

Tåget skjuter ut genom Tanto, förbi omsorgsfulla kolonistugor ut över en Årstavik som äntligen badar i sol. Vattnet därnere glittrar som en försommardag, ett stråk av vår och förhoppning sveper in. Vi har längtat så länge efter att åka hem i ljuset, kunna känna att dagen finns kvar även efter fem. Nu slår ljuset in, nästintill obarmhärtigt. Vi som sitter på solsidan i vagnen blir bländade. Först med barnslig glädje, sedan besvärade. Jag skyler mig med en tidning. Någon försöker ta plats på andra sidan i vagnen, en kopia av Lou Reed flinar i sina solglasögon. Människor kisar. Någon svär.
Så gömmer sig solen bakom ett moln. Färgerna försvinner, molnen blir fler och hela vagnen reagerar lika förvånat som om vi missat en station.
Tågresan fortsätter i färgen grå.
Först när vi förlorat något förstår vi till fullo vad det betyder.
Bakom min tidning ser ingen att jag gråter.

Trollhättan

Antal invånare: 54.300

Arbetar på SAAB: ca 4.000

På bilden: kanalen

Lektion i Swedish enligt Berlitz

Passkontroll:

baarnen air paw detta pus (barnen är på detta pass)

yaag air ee en teurist-greupp (jag är i en turistgrupp)

Nyttiga hälsningsfraser/ursäkter:

haysun (hejsan)

eurshekta may (ursäkta mig)

Utrop:

deum-hehter! (dumheter!)

euteh-sleutet! (uteslutet!)

På hotellet:

haar nee et lehdigt reumm? (har ni något ledigt rum?)

vaad kostar det pairr nut? (vad kostar det per natt?)

Min hund är en solkatt

Strax efter lunch når solen in genom balkongdörren. Tuva går och lägger sig i solstrimman. Hon flyttar sig med den allteftersom dagen går. När solstrimman mot slutet av dagen bara lyser någon decimeter på soffkarmen lägger hon sig så långt upp hon kan med huvudet för att så länge som möjligt vara i värmen.

Lycka är...

- att hitta årets första tussilago
- när en vän ringer och undrar om jag inte vill låna lite filmer
- lyssna på Freddie Kings Pack it up
- när programmet till årets Chicago Blues Festival kommit
- att resa till årets Chicago Blues Festival med fru och bästa vännen
- att sjunga Sjösala vals med mamma i telefonen
- äta söndagsbrunch med goda gamla vänner och dricka skumpa mitt på dan
- lägga sig klockan tjugotvå med god bok
- vakna av att det luktar nybryggt kaffe

Demenssjuka är inte som barn!

Läser en bok om en kvinna som blir sjuk i demens. Jag ska återkomma till den boken, men här bara några korta reflektioner jag gör då jag läser och då jag ibland berättar om min mamma, som fick diagnosen Alzheimers sjukdom och vaskulär demens för ett år sedan.

"Hon är dement" - står det i många böcker och är något som man i allmänhet säger. Men man är inte dement, lika lite som man är cancer eller aids eller depression. Man är demenssjuk. Eller sjuk i demens. Ungefär som man är cancersjuk, aidssjuk eller sjuk i en depression. Man är faktiskt inte heller deprimerad. Det låter lättsinnigt, som om man är lite ledsen och att det går över av lite sol eller ett glas vin. Medan det i verkligheten är allvarligt och en person som behöver professionell hjälp.

Varför så viktigt vad det heter? Jo, det finns något slags villfarelse i uttrycket, som att demens är en naturlig del av ålderdomen, något man bara är, men det är en sjukdom. Den kan till viss del behandlas, men framförallt måste människor som insjuknar få vård. Det vill säga omvårdnad. Det allra viktigaste för den som är demenssjuk är en trygg, varm, lugn miljö.

Och då kommer vi in på nästa påstående:

"De är som barn" eller "man får behandla dem som barn". Nej. De är inte alls som barn, de ska heller inte behandlas som om de vore barn. De är vuxna, oftast gamla människor med en lång livsberättelse. Det är oerhört viktigt att de får ha sina minnen kvar, de som de kan behålla. Som anhörig eller vårdpersonal måste man möta dem precis där de är, det är inte helt enkelt, men sjunger min mamma sjunger jag med, om hon sitter tyst gör jag det också, något barn är hon inte.

När vi fick diagnosen sa läkaren att det är jätteviktigt att mamma fortfarande får känna att hon är mamma. Att hon får behålla den identitet av fyrabarnsmor som hon haft större delen av sitt liv. Hur skulle det se ut, om vi började behandla henne som ett barn?