Hälsar pappa Kjell.
Sett: Jakob Eklund (Årstaviken) och clownen Manne (på cykel vid Magnus Ladulås)
Funderat på: Om jag ska gå på teater i tunneln, dvs Tantoteatern.
Hört: "Visa fittan då ditt jävla luder". Skreks av medelålders man till flicka i 15-årsåldern i Fatbursparken.
Börjat på: Litterärt alster jag ska använda på kurs.
Undrat: Varför jag känner mig så stel och onaturlig när jag gör sådant.
Lämnat: Detroit-guide till tidningen Lira.
Planerat: Att gå till posten (läs Konsum) och hämta böcker jag beställt.
Känt: För mycket av min rygg.
Lärt mig: Nada.
Irriterat mig på: Redaktör som inte kan ta beslut.
Överraskats av: Att jag är intresserad av Fuglesang.
Skrattat åt: Min hund Tuva när hon nös. Lät som Linus på linjen.
Kanske Åsa?
Det slår nämligen sällan fel, när någon svarar med sitt namn så känns det ”klart att han heter så”. En Hampus ser ut som en Hampus, en Lisa som en Lisa och Berra som en Berra.
Vissa namn klingar bättre än andra, den som heter Glädje har kanske mer kul än den som heter Sura (jodå namnen finns). Och de som heter Kenneth har en egen klubb, Kennethklubben, och faktiskt en egen signaturmelodi. Vissa namn blir en belastning, ett sorgligt bevis på hur fördomsfulla vi kan vara är att Hassan har sämre möjligheter att få jobb än Hans.
En av mina hundar heter Robin. Varje gång någon hör namnet böjer de sig ner för att se vad som finns under buken.
Ni vet vad.
Och om ni inte vet vad: Namnet kan tillämpas på både en hon och en han.
En väns pitbull heter Sötnos, vilket ger betydligt vänligare bemötanden än om de döpt den till Kill-Bill.
De funderade ett tag på Rabies.
Min mobil fortsätter ringa, stänger av ljudet för att ge mig några sekunders respit och dämpa omgivningens irritation. Jag kan förstås svara hallå men då blir säkert somliga besvikna. Svarar jag Bodil utan att de tittar på mig kanske de tänker på Bodil Malmsten eller Bodil Jönsson och man kan ju fundera på om vi har något gemensamt, alla vi Bodilar.
Vill svara Polisen eller Dolly Parton men vågar inte. När jag till slut ändå svarar med mitt namn är det som om alla pustar ut. Även jag är vad jag heter.
Nyss köpt cd-samlingen Woodstock 40 - 3 days of peace & music och är så glad så glad. Sådär som man var när man var liten. Minns då jag fått de nya playboyskorna jag önskat mig så länge. Mamma tyckte nog att de var för pojkiga men köpte dem ändå åt mig efter lite tjat. Jag satte dem på nattygsbordet på kvällen då jag somnade. Så att de blev det första jag såg när jag vaknade.
Så ska jag göra med min nya cd-box. Om jag törs.
Har lyckats komma över en Grand Kallax. Bara 2000 burkar görs om året (ja det är bara), alla numrerade. Min har nummer 560.
Däremot lyckas jag inte hitta någon Oskars detta år.
Mycket foto i Stockholm nu. Passa på att se:
- King, Queen and Queer, foto Elisabeth Ohlson Wallin. På Armémuseum. Tre regenter tolkas ur ett queerperspektiv. På bilden ovan Drottning Kristina. Snyggt. Förbannat snyggt. (Men jag är bättre modell till drottning Kristina*) Pågår t o m 31 oktober.
- Svenska Nationalparker, foto Claes Grundsten. På Raoul Wallenbergs torg. Pågår t o m 19 september. Sverige har aldrig visats vackrare.
- Åter till verkligheten, fotografier från Moderna Museets egen samling. Pågår t o m 20 september. Ett tidsdokument i svartvitt.
* En gång skulle jag och Pauline vara modeller för att gestalta Drottning Kristina och Ebba Sparre. Elisabeth tyckte att jag hade rätt ögon och mun, men att min näsa behövde byggas på. En stajlist fick uppdraget. I fyra timmar knådade han en snok. Som inte blev bra. Vi har skrattat gott åt det där. Bilden publicerades i tidningen Zon. Som tyvärr inte finns längre. Kanske var det näsans fel.
Igår åkte jag förbi mitt föräldrahem i Trollhättan. Pappa är ute och kör med husbilen. Mamma bor inte hemma längre. Hon är sjuk i alzheimer och vaskulär demens och bor på ett gruppboende. Pappa hade bett mig åka förbi för att hämta mammas kläder. Han står inte ut med att se dem hängande i garderoben. Hon kommer aldrig mer att flytta hem. Hon kommer heller inte att kunna använda kläderna eftersom hon blivit väldigt tjock.
Pappa ville inte vara hemma när jag hämtade kläderna. Jag och min vän Göran tog mammas klänningar, hattar och kappor och packade in i bilen. Det högg i min mage. Men inte mer än så.
När jag kom hem till Stockholm plockade jag ner kläderna i flyttkartonger. De ska upp på vinden. Jag ska ge bort dem, sälja dem, jag vet inte.
Där var hela min mammas liv i mina händer. Sommarklänningen, den varma vinterrocken, hennes vackra vita blusar. Jag gick ut i köket för att svälja tårar.
Det är svårt att sörja någon som fortfarande lever. Hon finns ju kvar, ändå inte.
Det finns ett ord för den här sorgen - Antecipatorisk. Man sörjer det som komma skall, förbereder sig på den stora förlusten men tar långsamt farväl. Det är en lugn sorg, men inte smärtfri. Den är konfliktfylld eftersom man försöker lösgöra sig från den som är sjuk, samtidigt som man vill vara nära.
Jag har skrivit om den här sorgen i min kommande bok "Till oss som är kvar".
Igår, och nu, väller den över mig.
När Jenny Wilson kommer in på scen i sin blå slokhatt och lika blå kaftan vill jag skrika. Jag blir knäsvag av hennes konsert. Så eget, så före sin tid. Något händer med knäna också under Amadou & Mariam. Inte knäsvag, mer knäna böj. De afrikanska rytmerna är omöjliga att stå still till.
Är ju heller inte riktigt meningen att man ska stå still så här på festival.
Calexicos mexikanska blås uppbackat med tunga basgångar och något slags Dire Straits-sound var mumma men när leran skvätte upp till de dansande knäna var det dags för knäna att gå hem.
För andra året i rad besöker jag Way Out West i Göteborg. En riktigt bra festival, och då talar jag inte bara musik. Det är - för att vara en festival - oavanligt rent och fint, bra mat, lite fylla och korta köer till bajamajorna. Har inte så mycket att göra att göteborgare skulle vara redigare, utan mer om en bra organisation. Slottksogen är en vacker festivalplats, två av scenerna är placerade så att naturens sluttningar ger möjlighet för alla att se. Minuset är tredje scenen Linné, med lågt tak framför, där bara den som orkar knuffa sig långt fram kan se och höra bra.
Musikaliskt? Kul att se Beirut, de romska inslagen mixat med folkvisa var en överraskning. Men himmel va tråkiga de ser ut. I tider då liveframträdanden blir mer och mer viktiga funkar det inte att sitta och sura framför pianot, eller se ut som om man just stigit upp ur sängen. Det senare gäller även Wilco. Som möjligtvis har tvättat håret två gånger i år. (Jag VET att det är lite inne att se sådan ut, men det här är MIN blogg). Man måste ta in sin publik, spela för den, inte bete sig som om man stod hemma i vardagsrummet. Glasvegas och Band of Horses var däremot riktigt bra liveband.
Anthony & the Johnsons med Göteborgs Symfoniker var första speldagens riktigt stora dragplåster. Men jag led med honom. Han var så nervös så han grät. Till publiken sa han att han aldrig någonsin varit så spänd.
Då Robyn äntrar scenen förändras allt. Hon tar in hela festivalen. Kliver ut som Madam proffsig och är så rätt så rätt så rätt. Håret, käderna, örhängena, sången, skorna, soundet. Har förr tyckt att hon varit lite väl flickig men nu jädrar. Vilket energiknippe. Vilken liveartist! Inte en svag minut. Tack Robyn!
Kolla bildespel från SvD här.
Idag är det kräftpremiär. Grannen har redan haft sin kräftiskiva. Karaoke i trädgården. Han som hade festen sjöng hela tiden. Ibland tog han fram sin elgitarr och pluggade in. Jag undrar vad de andra gjorde.
Eftersom det var omöjligt att sova gjorde jag listan på Värst of Karaoke:
1. För fet för ett fuck
2. Flickorna på teve två
3. I natt är jag din
4. Det gör ont (omgjord till Jag är full, så jag ramlar omkull)
5. The Eye of the Tiger
Kommer just från utställning på Luna Kulturhus i Södertälje och har tappat koncentrationen. Kan inte sluta tänka på henne, Leni Riefenstahl. En gång Hitlers propagandist. Skådespelare, dansös, regissör, fotograf.
När jag ser allt hon gjort, hur hon rest i Sudan, klättrat på lodräta bergväggar utan rep, tagit dykcertifikat när hon var 71, levde tills hon var 101 och med sin Leica i hand tagit de mest exotiska bilder. En del väldigt vågade för sin tid. Då kan jag inte annat tänka, än what a woman. Som hon måste ha kämpat för att få göra sitt och bli respekterad.
Det där med Hitler vill man ju helst glömma. Hon också förmodligen.
"Fuck off alla Feelgood-fanatiker" sa Bodil Malmsten i sitt sommarprogram, sin bittra vana trogen.
Tack för den!
Nu äntligen vet jag vem jag är. En Feelgood-fanatiker. Jo jag är en sån. Titeln kan läggas till på mitt vistkort.
Bodil Malmsten kallar sig själv "Ångestartist".
Hon kan hon, sätta ord på saker och ting.
Jag älskar Bodil Malmstens böcker, och blogg, men börjar tröttna på hennes sura sida. Det var tionde gången hon sommarpratade. Sveriges Radio kan väl ändå släppa in lite fler personer (läs debutander) än att återanvända alla dessa gamla? Typ Hasse Alfredsson. Annars blir det så här, finns risk för i alla fall, ett evigt gnällande.
Säger jag, en Feelgood-fanatiker.
Jag fortsätter min linje som Smart-Bodil när det gäller miljö, pengar och livskvalitet. Härliga boken Fattiga Riddare och andra kökshjältar är ett ljuvligt hopkok av detta. Boken innehåller tips om råvaror och förvaring som gör det roligare att leva med sin frys och sitt kylskåp. Och minst 60 bra recept och många tips som inspirerar till att ta vara på maten – allt från brödgratäng och minestrone till indisk linssoppa och smoothie. Författare och kockar är Anna Lind Lewin och Zeke Lind (mor och son). Några recept och mer om boken här.
Låt säga att du bor i Stockholm. Att din lunch på stan i snitt kostar 75 kronor per dag. (Vilket är i underkant.)
Du äter då lunch för 1.500 kronor i månaden, om du äter ute varje vardag.
Det betyder 18.000 kronor om året.
På två personer 36.000 kronor.
Jag har i flera års tid räknat på vad vår lilla familj sparar på att laga lunchlådor. Vilket dessutom sparar tid, och som är mycket godare. Vi sparar omkring 20.000 kronor per år. Och när jag nu är inne på pengar: har just ansökt om Preemkort istället för Statoil. Alltid billigare bensin där. Har jag noterat längs vägarna.
Fick en glass när jag lämnade in kupongen. Och en cd-skiva.
Vill ni ha fler spartips?
Ok. Sparar omkring 500 kronor (och miljöpåverkan!) på ett år genom att återanvända papperskassar.
Ett till? Det ligger tomburkar runtomkring i Sverige som ännu inte är plockade för cirka en miljon kronor (lärde jag mig då vi skrev boken Klimatsmart).
Spara pengar på friskvården? Strunta i årskorten på de unkna gymen. Spring! Köp ett par bra springskor, ut och spring eller gå. Bästa motionen som kan utövas precis överallt, närsomhelst. Köp ett par hantlar och ett gummiband. Kombinera spring/gåturen med styrka framför teven och spara tusentals kronor.
Ännu ett?
Nä.
Min fru heter Pauline. Det är inte hon på bilden. Men det är hon som har tagit den. På Pride skulle vi lösa biljetter till parken. Pauline går fram till biljettluckan och ber om en lördagsbiljett. Hon har en ganska stor kamera hängande om halsen.
– Är du pressfotograf? frågar den unga damen bakom disken, för att i så fall visa henne vidare till pressackrediteringen.
– Nä, hurså? undrade Pauline.
– Jag tänkte mest på din utrustning, sa damen och pekade på kameran.
Pauline tvekade en sekund. Log sedan brett och sa:
– Då ska du se min riktiga utrustning.
Varpå damen blev mycket generad.
(Alltså, vi är på Pride, det är sånt här man gör på Pride)
Oavsett om du skrattar eller ej åt den historien vill jag på detta sätt välkomna Pauline ut i bloggens luftiga värld. Ni hittar henne här.
If you love something - give it away
If it comes back to you - it's all yours
If it does'nt - it never was
(Källa okänd)
Nästa år ska Pridepark förläggas utanför Sjöhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Känns lite trist, lite undanskymt. Hade hoppats på en mer central plats, kanske Kungsan eller Skeppsholmen.
Mest bekymrar jag mig för paraden. Förlorar vi Hornsgatan nu? Med den perfekta resonansen mellan husväggarna, med puckeln och Maria Magdalenas kyrkbacke som de festligaste publikplatserna (kolla bilden nedan). Att gå paraden och svänga in på Hornsgatan är bästa upplevelsen. Jublet når inga gränser. Huden knottras.
Men jag välkomnar gräs i stället för grus som underlag i Pridepark.
Glada så det bubblar i kroppen. Lyckliga så tårar vill ut. Alldeles fantastiskt är det att gå i Prideparaden. I år gick min syster Britta med. Satt hemma i köket innan och målade sin fina skylt.
Min bästa parad hittills.
Jag deltog första gången 1983. Då skrek vi "Vi är arga vi är snälla, vi är homosexuella." Då hette det Frigörelsemarsch och längs vägarna stod Maranata och skrek. Andra spottade på oss. Då aids drog ner ridån fanns skyltar där det stod "Gud har talat genom aids"
Det har varit en lång resa till dagens festyra. Inget har skett av sig självt. Men resultatet mina damer och herrar - det går att förändra!
Jag uppmanar alla mina vänner att nästa år gå med. För att visa sin solidaritet. För att känna denna glädjeyra. Alla borde få känna Pride.
