När Jenny Wilson kommer in på scen i sin blå slokhatt och lika blå kaftan vill jag skrika. Jag blir knäsvag av hennes konsert. Så eget, så före sin tid. Något händer med knäna också under Amadou & Mariam. Inte knäsvag, mer knäna böj. De afrikanska rytmerna är omöjliga att stå still till.
Är ju heller inte riktigt meningen att man ska stå still så här på festival.
Calexicos mexikanska blås uppbackat med tunga basgångar och något slags Dire Straits-sound var mumma men när leran skvätte upp till de dansande knäna var det dags för knäna att gå hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar