Vågar vi fortsätta resa?

Bombay. Det hände igen. Bomber mitt i turiststråken. Samma fruktansvärda händelser som på Bali och Sharm el-Sheik, i Londons tunnelbana och i Turkiet. Vågar man överhuvudtaget resa?

Om man börjar räkna upp terroristattacker, naturkatastrofer och sjukdomar är det lätt att hela världen framstår som en farlig plats. Vi tänker på tsunamin och terroristattacker. Kanske också på sars och fågelinfluensa.
Att resa har alltid väckt rädslor, både i stort och smått. Rädd för att förlora passet, bli magsjuk eller att störta med planet. Efter 11 september har hotet av terrorism lagts till. Den jävulska bödeln som inte skyr några medel. Den skrämmer mig, liksom krigsstinna politiker. Våld föder våld. Rädslor föder rädslor.

Vågar vi fortsätta resa? Den frågan går inte att svara generellt på. Inget är så irrationellt och individuellt som rädsla. Vi talar ofta om flygrädsla, den känner många igen. Men nästan aldrig pratar vi bilrädsla fastän sannolikheten att råka ut för en bilolycka är långt mycket större än en flygolycka. Det okända har tendens att skapa större rädsla, de faror som finns i hemmiljön är lättare att hantera. När jag flyttade till Stockholm för 25 år sedan sa vuxna människor hemma i Trollhättan att jag skulle vara försiktig så jag inte fick en knarkspruta i benet. Det kunde man lätt få i tunnelbanan. Jag skulle också akta mig för att vara ute sent om kvällen eftersom jag kunde bli överfallen.

Jag behöver väl knappast påpeka att jag aldrig råkat ut för någon knarkspruta, fastän jag åkt tunnelbana nästan varje dag sedan dess. Och något överfall har jag heller inte råkat ut för. Jag åker tunnelbana för att fungera i vardagen, jag går genom Stockholm när det är mörkt annars blir livet ohyggligt inskränkt. Men det finns vissa få platser jag undviker, och jag åker inte gärna ensam tunnelbana långt ut i förorten om det är sent om natten. Så har jag kalkylerat de riskerna. Och då talar jag överfall och våld. Att någon skulle sätta en kanyl i mitt ben ser jag som fullständigt osannolikt.

Har man någon gång varit rädd styr rädslan med järnkraft. Mina kamrater Madeleine och Gunilla sprang för sina liv undan tsunamin på Phuket. Fortsätta resa kommer de alltid att göra, men nästa gång kommer de bo vid en pool, en bra bit från havet.

Tomas är flygrädd. Så rädd att han tror att planet påverkas av hur han rör sig inne i planet. Inget har någonsin hänt men den okontrollerbara situationen är tillräcklig för att sätta skräck i honom. Flera gånger har han försökt trotsa rädslan, fyllt sig med whiskey och bitit ihop. Men glädjen inför en resa är utbytt mot ångest och hela hans familj påverkas så negativt att de nu helt och hållet avstår från flyg. Inte minst påverkas hela semestern av kommande flygresa hem. Rädslan har helt tagit överhanden. När Tomas tar med sig barn och sambo på semester blir det med tåg och båt. Reser gör de varje år.

Rädslan har påverkat egna resor. För några år sedan var jag med om en brand, jag var instängd på sjunde våningen på grund av rök. I ungefär tio minuter var jag i kontakt med tankar om min egen död. Livrädd. Det fanns ingenstans att ta vägen. Enda möjligheten var att hoppa ut genom fönstret till ett tak snett nedanför. Ända tills tjock svart rök vällde upp också där. Den fruktansvärda händelsen slutade väl, åtminstone för oss. Vi ledsagades av brandkår ut till balkongen och fick hjälp. Detta hände i mitt eget hem. På den plats man normalt ska känna som den mest trygga. Vi har tagit hjälp för att bearbeta händelsen och göra hemmet tryggt igen, men på resor finns nu en gnagande oro för att behöva bo högt upp. Jag tittar numera alltid efter brandsläckare och evakueringsplan. Det gjorde jag aldrig förr. Reser gör jag, men inte som förut.

Så vad ska man svara på frågan om vi vågar fortsätta resa? Jag svarar att man ska resa utan oro. Tar den över, välj ett annat sätt, ett anat resmål. Du har alltid en massa valmöjligheter, det finns oftast alternativ. Man måste inte åka tunnelbana om man är i London, man måste inte bo nära havet, eller högt upp i ett hotell. Om ett resmål känns skrämmande – välj ett annat. Ta reda på UD.s reserekommendationer ( www.ud.se) men använd också ditt eget sunda förnuft.
Styr resan så att den passar dig och dina medresenärer. Du bestämmer själv vart och hur och när. Resa ska vara glädje och livslust. Låt ingen ändra på det.

Kungen eller våld? Vad händer i Thailand?

Dödläge råder i Thailand. Premiärministern hälsar att regeringen inte kommer att avgå. Arméchefen säger att någon militärkupp kommer det inte att bli. Demonstranter håller de båda flygplatserna i Bangkok i besittning och vägrar att ge upp. Så vad händer?

Kungen kan avgöra. Kungen har mer makt i Thailand än vad vi kan föreställa oss. Men han använder den med måtta. Kanske är det nu inom kort han kommer att visa musklerna. Jag hoppas det. Han kan uppmana demontranter att lämna flygplatserna, men knappast att regeringen ska avgå. Han kan mana till försoning. Men utgången kan lika gärna bli blodig om polisen skingrar demontranterna med våld. En sak är säker - ju längre tiden går, desto mer desperat bli läget. Och med ökad risk för våld.

Med dig är jag aldrig rädd

I ett rum långt hemifrån föddes en livslång vänskap. En billig bungalow med bara en säng, toalett bakom ett skynke. Jag, Elisabet och en ödla. I den stora sängen låg jag orörlig, uttorkad och på väg bort i något jag inte kunde styra.

Jag hade spytt rakt över bordet vid strandrestaurangen, spytt när jag sprang ut och höll för munnen. Spytt hela vägen hem. Elisabet höll mig för pannan där jag stod på stranden med tårarna rinnande längs kinderna, på havet syntes tusentals små lanternor från nattens fiskebåtar. Tänkte att det var synd det här, att jag skulle bli sjuk nu, när allt var så vackert. Nu när vi äntligen kommit till Thailand.

Elisabet la mig i sängen, hämtade en hink och ställde bredvid på golvet. Korta stunder vaknade jag, ibland av att hon torkade mig med en fuktad handduk, ibland av att hon försökte få mig att dricka vatten, som jag spydde upp sekunden efter. Ibland vaknade jag också av att ödlan tittade på mig, varje skymning satt den alldeles stilla på samma ställe, just där vägg och tak möts.

Somnade, vaknade igen, hela tiden så. Elisabet bar mig till toaletten. Jag var naken, men helt trygg – hon visste att jag inte ville till något sjukhus.
Sjukhus gör mig rädd.
Dagarna flöt ihop, någon kom och drog i min hud, hörde thailändska ovanför huvudet. Bilder av mamma, pappa och mina syskon på husvagnssemester fladdrade förbi, mamma som stod och diskade.

När ödlan kom nästa gång tog den med sig ett lugn in i rummet. Jag skulle dö. Ingen oro, ingen sorg, ingen skräck att lämna livet. Omgivningen var som i ett töcken, inom mig bodde bara frid. Komplicerade funderingar var borta, tankarna var som långa rör, tunnlar om man så vill, var och en knivskarp. En tanke var »jag är varm«, en annan »väggen är grå«, en tredje »en mygga på mitt ben«.

Jag tittade på ödlan, om döden kom nu skulle den bära mig, lyfta mig bort från våldsamma kräkattacker, befria mig från värken i kroppen. Ingen rädsla. Bara några andetag bort.
Snopet att inte få säga adjö till dem där hemma. Men Elisabet. Hon satt utanför, läste en hittad bok av Danielle Steel för att få tiden att gå. Kom in då och då för att vända mig. Min egen ork var slut, där hon la mig blev jag liggande. Nästa gång hon kom in skulle jag säga hej då. En rak tanke bara. Inte svårare än så.

Vaknar av att hon håller mig i handen. Hennes ansikte är blankt av tårar. »Om du inte kan behålla vattnet i dag måste vi ta dig till ett sjukhus.«
Inuti hörde jag mig själv säga de vackraste ord om vänskap, kände att jag log, att jag var fri. Lycklig. Men Elisabet släppte min hand, jag såg hennes rygg där hon gick ut. Såg hur hon tog sig med båda händerna för ansiktet just när hon svängde ut från dörröppningen.

Några mer egna minnen från min sjuksäng har jag inte. Förutom hallucinationerna. Om och om igen har jag bett Elisabet att berätta om vad som hände. Om hur hon bad bunglowuthyraren om hjälp, hur hela familjen engagerat sig, skjutsat henne på motorcykel till en medicinman för att köpa medicin. Hon hade smulat tabletterna på min tunga. Sakta smälte de och slungade in sina krigare till immunförsvaret.

Det var då jag kände masken krypa i mina armar, mina hallucinationer tog över och den sköna lugnande känslan av att äntligen få dö utbyttes till demoner och äckel. Någon dag senare kunde jag dricka vatten utan att spy. Sedan te. Slutligen var jag frisk.
Ödlan försvann.

Elisabet berättar alltid motvilligt om händelsen. Blir ledsen, vill inte påminnas om det svåra. Men den band oss samman. Vår vänskap har gått genom skilsmässor, barnafödslar och karriärshysteri. Få har bråkat som vi, kallat varandra vid så fula ord, men alltid alltid har vi återvänt. Hämtat upp dagarna i rummet. Den största närhet som någonsin kastats över oss.
Jag berättar däremot gärna om det jag minns. Om hur jag blev vän med döden. För att jag aldrig, inte under ett enda ögonblick, var rädd.

En tanke om tid

Tyska brinken, Gamla stan. Vi är ett tjugotal som stannat vid en avstängning. Filminspelning pågår. Det ska bara dröja någon minut, informerar en vänlig kvinna.
Ner för brinken kommer en man, även han får frågan om han kan vänta någon minut tills att tagningen är över.
– Nej det har jag inte tid med, säger mannen och störtar rakt in i inspelningen. Hela filmteamet får bryta upp, allt måste tas om från början.

Gamla stans tunnelbanestation. Fem minuter kvar till tåget mot Farsta Strand kommer. På perrongen står mannen som hade så bråttom.
Jag undrar om han ställt sig rätt. Ska han till Skärmarbrink gäller det att stå långt fram på perrongen så man har nära till utgången. Ska han däremot till ändstationen bör han stå något längre fram än mitten för att pricka utgången och spara tid.

Man kan undra vad vi gör med alla minuter vi sparar. Tar vi fram dem på kvällen när arbetsdagen är slut för att slösa dem när vi är lediga? Trattar vi ner dem i väckarklockan så vi kan sova några minuter extra nästa morgon?
Mannen stiger inte på tåget. Han står kvar och letar febrilt efter något i sin väska. Det är förmodligen där han förvarar sin sparade tid. Kanske är han snäll och ångrar sig. Går tillbaka till inspelningen och delar ut alla minuter han just stulit.

Lyckan att umgås

För utomstående kanske den här bilden inte säger någonting. Möjligtvis förs tankarna till skivomslag på 1970-talet. Kunde varit en LP med Pugh, Janne Hammarlund eller Turid.

För mig betyder bilden värme. Förhoppningsvis för de andra som också satt där i grushögen.

Vi samlades en grå dag. Oömma kläder och kraftiga skor. Hjälpte vänner skyffla in grus under ett hus. Det var tungt. Vi spottade och svor. Slog i knogar och fick ont i ryggen. Sen åt vi köttgryta och drack öl. Sen åkte vi hem. Smutsiga trötta och rosor på kinderna.

Jag tog ett bad. Somnade klockan kvart över tjugoett.

Så hade ännu en dag gått. Och kommer aldrig åter.

Vrida rock pelare?

Ännu en underbar översättning av Google. Denna gång om Park Güell i Barcelona:

"Parken innehåller fantastiska sten strukturer (se nedan), bedövning tiling och fascinerande byggnader. Du kan se den här bilden av Gaudi drake fontän som är vid ingången till Guell Park. Denna drake är pryddes med vackra färgade tiling och det är något ganska hypnotiska och magiska om det.

Här kan du se en gångväg som stöds genom att vrida rock pelare som tycks bli allt ur marken som trädstammar. Även om dessa är ganska oregelbundna i formen de tycker konstigt naturligt också."

Hej då husvagnen

Inte ett ord sa jag då mitt barndoms hus skulle säljas. Tog mig dit som en plikttrogen hund. Plockade ihop saker som var mina. Gick ett sista varv ner till badviken, tittade länge ut över sjön där jag en gång lärt mig simma, där jag ensam rott med båten till Stora ön för att tjuvröka.

För sista gången låste jag sedan dörren till vedboden där jag byggde min första egna koja. Jag sa inget, fann mig i att detta tillhör livet och åkte hem till Stockholm igen med intetsägande blick på E4:an.
Men nu. Husvagnen. Nu ska jag säga hej då till husvagnen.
Jag lärde mig gå i husvagnen. Jag fick brevvänner från exotiska länder (Danmark) genom husvagnen, skolans geografibok fick liv genom våra resor och jag var någon, när jag fick berätta om något av de äventyr vi varit med om. Som när pappa körde på passkontrollen mellan Väst- och Östtyskland (han sa att det var järnridån som vi kört på).

Och jag hatade den. Det var en strid utan dess like de sista tokiga tonåren för att slippa, ALLA kompisar var ju hemma utom jag. Och jag har i vuxen ålder aldrig haft någon som helst längtan att resa med det trånga skalet, med sura bilköer bakom sig. Men min barndoms första minnen av frihet finns däri. Som att sitta i husvagnen på en parkeringsplats mitt i centrala London och äta pilsnerkorv och pulvermos.

Nu ska den säljas.

Pappa orkar inte längre koppla på och av vagnen på bilen. Han går med käpp, mamma är sjuk i Alzheimers och kommer aldrig mer att kunna följa med.
Det är först nu han förstår det. Han har bytt husvagn tre gånger det sista halvåret i tron om att mamma kanske åtminstone kan göra en dagsutflykt.
Men mamma har fullt sjå att komma ihåg hur många barn hon har. Hon sitter vid sitt fönster på gruppboendet och räknar på fingrarna.
Ibland är vi elva, ibland fem.
Jag sörjer min mamma. Kanske genom den husvagn som nu står tom och ledsen på ett industriområde någonstans i Västsverige.

Det tröstar mig, att en dag kommer en ny familj att få syn på den. En sådan familj som vi en gång var. Föräldrar med litet barn på armen och med en fräknig flicka i handen, två krulltottar, lite äldre, är redan inne i husvagnen och hoppar i sängarna. Och de säger till varandra att det här blir väl bra, och funderar ett tag om de har råd, det får bli i stället för sommarstuga.
De köper den med lite hjälp från sina föräldrar, de packar den full av mat, leksaker och kläder och köper en bilatlas över Europa.
Snart fylls husvagnen av upplevelser. Snart ska två vuxna och fyra barn för första gången bli berörda av friheten i att resa.

Obama ska ha en pitbull

Finanskris i all ära men det är vilken hund Obama ska ha som skapar de riktigt stora diskussionerna.

Han har själv 3 önskemål. Den får gärna:

1. Inte fälla för mycket eftersom det finns allergi i familjen.

2. Gärna komma från ett hundhem.

3. Vara blandras ("som jag själv" som han sa i ett tevetal)

Ingen hund kan passa bättre in på den beskrivningen än en pitbull. De fäller väldigt lite, de är inte fullt renrasiga och ofta placeras de på hundstallet eller likande eftersom de inte sällan hamnar i händer på människor som tror att hundar gillar att slåss. När de upptäcker att pitbullen istället vill ha kärlek, vill gosa och leka med boll, ja då är det inget kul längre. De missvårdas och överges.

Jag har haft hundar i hela mitt liv, sedan ett tag tillbaka har även en pitbull (bilden) hamnat i familjen. En sån underbar hund. Varje dag pratar jag med nyfika som lite försiktigt frågar "nämen är det en pitbull?". Ingen hund har så mycket fördomar strödda över sig, ingen hund har farit så illa på grund av det. Medge att det skulle vara modigt, och lite symboliskt, att se Obama med en pitbull?

November kan visst vara vackert

Brett mellan bena

Hallå där hur sitter du?
Tag två sekunder, se hur du har benen. Brett isär? Titta på dem runtomkring. Vart pekar knäskålarna?
Har upplevt tröttsamt många gånger att någon sitter bredvid mig på tunnelbanan med påkarna åt två vitt skilda väderstreck. Så brett isär att jag kan ställa mina matkassar mellan deras ben istället för mina. Och när jag försiktigt puttar på den som sitter bredvid och ursäktar lite för att få plats, så fälls tentaklerna ihop. För att sekunden senare trilla ut igen.

En dag när en bredbent medpassagerare dessutom höll upp tidningen med armbågarna mot horisonten tänkte jag att ja men jag gör väl samma sak.
Jag låtsades att jag hade en linjal mellan knäna för att inte kunna slå ihop dem. Med Augustnominerad bok framför näsan (och armarna rakt ut) försökte jag också verka lite svårkontaktad.
Blicken for över sidorna men jag tog inte in någonting av texten. Helt upptagen av att försöka hålla isär benen. Det strider nämligen mot allt som jag lärt mig som flicka: att knipa ihop, sitta fint, inte ta för mycket plats.
Mannen bredvid slog surt ihop tidningen och bytte till en annan plats.

Numera behöver jag inte boken som skydd då jag hamnar i de bredbentas sällskap. Jag tittar rakt in i de ögon som undrar över mina pekande ben, ursäktar inte längre för att få plats, jag breder också ut mig.
Så om du ser en kvinna bredvid, eller snett emot, eller lite längre bort i vagnen med benen brett isär så vet du varför. Vi har tröttnat.
Kanske är det jag.

Vårda din vänskap

Kommer just från en intervju. Kyrkans tidning ställde frågor om min bok Vänskapskoden. Den absolut vanligaste frågan jag får är hur man vårdar vänskap. Varsågoda:

Ta initiativ – bidra till ömsesidigheten både när det gäller att höra av sig och att göra saker tillsammans
Var uppriktig men tänk på tajmingen – att vara kritisk när någon är skör eller ledsen är inte bra. Beröm så ofta det går.
Överraska i vardagen.
Sätt egna gränser så att din vän vet var hon har dig.
Ha rimliga krav – på både dig själv och din vän, ingen kan ställa upp jämt.
Se din väns behov.
Gör något åt de små konflikterna.
Tänk på vad din relation betyder – och vårda den därefter.
Var lojal – utelämna inte din vän inför andra.

Du är min spegel

Han kommer gående som ur en musikvideo. Kunde vara Snoop Dogg någonstans i New York men detta är Hötorgets t-baneperrong. Kätting om halsen, stor björnmössa, bling bling på fingrar och ett armbandsur stort som en köksklocka.
Det är uppiggande. Vi är många som ser honom gå in i vårt tåg.
- Coolt, säger jag okontrollerat.
Jag reser ensam. Tonårstjejerna mitt emot blir högröda i ansiktet och håller på att spricka.
- Coolt, råkar jag säga högt ännu en gång och nu med långt ”oooo”.
Då spricker tjejerna. Exploderar i ett gapflabb så saliven stänker. De kastar sig ut i gången och skyndar till andra änden av vagnen där de tjuter av skratt.
Är man medelålders och lite gråhårig som jag passar det inte att säga cool. Det är som när man såg vuxna dansa då man var liten. Man höll på att skämmas ihjäl så fånigt såg det ut.
Nu är jag den fånigt vuxna och ”coolt” jag just sagt känns som en död fluga på tungan.

Genom att se andra speglar man sig själv. De på sätet mitt emot påminner om vem man är. Vem man varit, vem man skulle kunna bli. En gammal kvinna pratar med sin väninna om en film de just sett. Nöjda, glada, upprymda och de ska avsluta med ett glas vin på ”en spännande Söderkrog”. Så skulle jag vilja bli som gammal.
En ung man har en armprotes och försöker gömma den men alla ser. Alla vill se. Genom andras elände ser man vad man själv har och vad det är värt.
Ser en frisyr man skulle vilja ha men inte vågar bära.
De vänner man har speglar något i en själv. Jag är irriterad på Jonas som ofta visar tecken på avundsjuka.
För att jag själv kan vara avundsjuk ibland.
Jag gillar Barbro för att hon är så prestigelös.
För att jag skulle vilja vara så prestigelös.
Nu har de båda tonårstjejerna slutat skratta.
Snoop Dogg har tagit deras plats.
Han sitter mitt emot och speglar sig i mig.

Goa grejer på min telefonsvarare

Dagens skörd på min telefonsvarare.

En vän:

– BODIL! Jag har SPOLAT ÖRONEN! Fattaru, jag HÖR! Fläktarna, fåglarna, allt! Det kom ut riktigt goa grejer ska du veta. Vi hörs!

En redaktör på en tidning jag arbetar för:

– Hej Bodil, hörde att du inte kan tiden jag föreslog. Men vi kan väl säga... (bläddrar i almanacka), men du vi gör helt enkelt så här, ring när det går för dig.

(Tyst en lång stund)

– Men gu va säger jag! Va pinsamt. Går det att sudda sånt här? Äsch. Ja ja du vet vad jag menar. (Skratt tills luren läggs på.)

En ny uppdragsgivare jag aldrig pratat med förut:

– ... det vore bra om du kunde ringa mig så kan vi prata vidare. Du når mig på tel nummer xx xx xx xx. Vi säger så Bodil. Puss.