Vågar vi fortsätta resa?

Bombay. Det hände igen. Bomber mitt i turiststråken. Samma fruktansvärda händelser som på Bali och Sharm el-Sheik, i Londons tunnelbana och i Turkiet. Vågar man överhuvudtaget resa?

Om man börjar räkna upp terroristattacker, naturkatastrofer och sjukdomar är det lätt att hela världen framstår som en farlig plats. Vi tänker på tsunamin och terroristattacker. Kanske också på sars och fågelinfluensa.
Att resa har alltid väckt rädslor, både i stort och smått. Rädd för att förlora passet, bli magsjuk eller att störta med planet. Efter 11 september har hotet av terrorism lagts till. Den jävulska bödeln som inte skyr några medel. Den skrämmer mig, liksom krigsstinna politiker. Våld föder våld. Rädslor föder rädslor.

Vågar vi fortsätta resa? Den frågan går inte att svara generellt på. Inget är så irrationellt och individuellt som rädsla. Vi talar ofta om flygrädsla, den känner många igen. Men nästan aldrig pratar vi bilrädsla fastän sannolikheten att råka ut för en bilolycka är långt mycket större än en flygolycka. Det okända har tendens att skapa större rädsla, de faror som finns i hemmiljön är lättare att hantera. När jag flyttade till Stockholm för 25 år sedan sa vuxna människor hemma i Trollhättan att jag skulle vara försiktig så jag inte fick en knarkspruta i benet. Det kunde man lätt få i tunnelbanan. Jag skulle också akta mig för att vara ute sent om kvällen eftersom jag kunde bli överfallen.

Jag behöver väl knappast påpeka att jag aldrig råkat ut för någon knarkspruta, fastän jag åkt tunnelbana nästan varje dag sedan dess. Och något överfall har jag heller inte råkat ut för. Jag åker tunnelbana för att fungera i vardagen, jag går genom Stockholm när det är mörkt annars blir livet ohyggligt inskränkt. Men det finns vissa få platser jag undviker, och jag åker inte gärna ensam tunnelbana långt ut i förorten om det är sent om natten. Så har jag kalkylerat de riskerna. Och då talar jag överfall och våld. Att någon skulle sätta en kanyl i mitt ben ser jag som fullständigt osannolikt.

Har man någon gång varit rädd styr rädslan med järnkraft. Mina kamrater Madeleine och Gunilla sprang för sina liv undan tsunamin på Phuket. Fortsätta resa kommer de alltid att göra, men nästa gång kommer de bo vid en pool, en bra bit från havet.

Tomas är flygrädd. Så rädd att han tror att planet påverkas av hur han rör sig inne i planet. Inget har någonsin hänt men den okontrollerbara situationen är tillräcklig för att sätta skräck i honom. Flera gånger har han försökt trotsa rädslan, fyllt sig med whiskey och bitit ihop. Men glädjen inför en resa är utbytt mot ångest och hela hans familj påverkas så negativt att de nu helt och hållet avstår från flyg. Inte minst påverkas hela semestern av kommande flygresa hem. Rädslan har helt tagit överhanden. När Tomas tar med sig barn och sambo på semester blir det med tåg och båt. Reser gör de varje år.

Rädslan har påverkat egna resor. För några år sedan var jag med om en brand, jag var instängd på sjunde våningen på grund av rök. I ungefär tio minuter var jag i kontakt med tankar om min egen död. Livrädd. Det fanns ingenstans att ta vägen. Enda möjligheten var att hoppa ut genom fönstret till ett tak snett nedanför. Ända tills tjock svart rök vällde upp också där. Den fruktansvärda händelsen slutade väl, åtminstone för oss. Vi ledsagades av brandkår ut till balkongen och fick hjälp. Detta hände i mitt eget hem. På den plats man normalt ska känna som den mest trygga. Vi har tagit hjälp för att bearbeta händelsen och göra hemmet tryggt igen, men på resor finns nu en gnagande oro för att behöva bo högt upp. Jag tittar numera alltid efter brandsläckare och evakueringsplan. Det gjorde jag aldrig förr. Reser gör jag, men inte som förut.

Så vad ska man svara på frågan om vi vågar fortsätta resa? Jag svarar att man ska resa utan oro. Tar den över, välj ett annat sätt, ett anat resmål. Du har alltid en massa valmöjligheter, det finns oftast alternativ. Man måste inte åka tunnelbana om man är i London, man måste inte bo nära havet, eller högt upp i ett hotell. Om ett resmål känns skrämmande – välj ett annat. Ta reda på UD.s reserekommendationer ( www.ud.se) men använd också ditt eget sunda förnuft.
Styr resan så att den passar dig och dina medresenärer. Du bestämmer själv vart och hur och när. Resa ska vara glädje och livslust. Låt ingen ändra på det.