En sorglig bok måste ha ett namn

Vi (jag och Alfabeta bokförlag) diskuterar nu titlar på min kommande bok om sorg. Här är förslagen:

Till oss som är kvar – en bok om sorg

Min sorg, din sorg

Sorgen i livet – livet i sorgen

Förlora allt men vinna något – en bok om sorg

En in i helvete jävla skitjobbig bok

Intervju med hund

Tjusig päls, hur bär du dig åt för att hålla den så blank?
-Å, så genomskådat. De där intervjufrågorna som ska mjuka upp är så löjliga. Men vill du gärna veta, så är hemligheten bakom glansen öl och blåbär.
Låter spännande. Öl och blåbär. Blandat?
– Öl dricker jag med min ena matte på fredagar när vi är ensamma. Jag halsar i samma flaska som hon. Jag har testat att göra det när det fler med, men då vill hon inte kännas vid mitt öldrickande. Blåbär käkar jag i skogen. Lite trixit att få loss dem, men jag plutar på läpparna och knipsar av dem. Tungan blir som på en Chow-chow efteråt.
Men pälsen blir fin?
– Det sa jag ju.
Du lär ha ett speciellt temperament.
– Och var har du fått det ifrån?
Läste någonstans att du har kort stubin.
– Folk snackar så mycket, men det är klart, ingen rök utan eld, som man säger. Jag har väl sagt ifrån när jag blivit förbannad.
Något exempel?
– Blir irriterad när jag inte får mat i tid. Fattar inte varför det är så viktigt att klockan ska vara si eller så. Jag tycker matte kan ge mig maten när jag är hungrig. Vem har förresten sagt att du kan tilltala mig ”du”.
Ber om ursäkt, vi går vidare, vad vill ni hellre bli kallad?
– Prinsessan.
Är ni döpt Prinsessan?
– Jag är inte döpt över huvud taget, men prinsessan är det namn jag gillar bäst. Hellre det än Lillflickan, Smultrontungan, Minilivs, Mozarella eller Robin.
Oj det var många namn.
– Kärt barn har många namn.
Jag förstår, ja jag medger att ni har ett särskilt uttryck i ansiktet.
– Mmmm, hur då, tänker du?
Ni är vacker.
– Mmmm.
Ögonen har en lyster av bärnsten.
– Mmmm.
Om ni själv skulle få välja, ben eller boll. Vad blir det då?
– Å så tråkigt. Men ben, om du nödvändigtvis ska veta. Bollar kan man ju knappast äta.
Bästa platsen att ligga på?
– I hallen med benen upp mot väggen.
Det lät lite ovanligt.
– Vem vill vara vanlig. Nästa fråga, gärna mer om mina ögon. Vad sa du, bärsten?
BÄRNsten, sa jag.
– Säg det igen.
Bärnsten.
– Nej! Alltihop, det där om lystern.
Dina ögon har en lyster av bärnsten.
– Mmmmm.
Men jag vill gärna fråga lite mer.
– Ok. En kort stund. Sedan mer om hur jag ser ut. Shoot baby!
Intressen?
– Bratwurst, bärs och bajen.
Senast sett på teve?
– Dr Phil. Han ser ut som en Berner Sennen.
Sista frågan, vad önskar du dig mest just nu?
– En öl, och att du ska klappa mig på magen och säga att du älskar mig.

(Läs också krönika om hundar och resor här.)

Bilden av Bodil

Att ha en bildbyline i den tidning eller bok man skriver i är något man är stolt över.

Men på sistone vete tusan.

Har fått flera mejl om bilden av mig i tidningen Vi och i två står det så här:

"Tack för att du gav mej ett gott skratt-vem har photoshoppat dej i Vi?"

"Byt bild i Vi för helvete!"

Bilden i Vi ovan är tekniskt fulländad, fotografen är jätteduktig och heter Jonas Jonzon. Men det är inte jag som avbildas där med lugg och rött läppstift. Målar mig aldrig och mitt rufsiga hår är mitt säkraste signalement. Att jag har blivit mullig om kinderna kan jag däremot inte skylla på den stajlist som ville göra om mig.

Nedan radas bildbyliner från forna tider. Rösta och vinn en piggelin.

Vänskapskoden 2008. (Foto: Elisabeth Ohlson Wallin)

Tidningen Vi 2007 (Foto:David Magnusson)

Klimatsmart 2007. Tillsammans med Per Johnsson t v och Mikael Persson. (Foto: Ulla Montan)

Vagabond 2004. (Foto: Peter Knutson)

Vagabond 2001. (Foto: Carl Hjelte)

Ottar 1998. (Foto:Elisabet Ohlson Wallin)

Megafon 1996. (Foto: Ulla Lemberg)

Med våra ögon 1994. Tillsammans med Elisabeth Ohlson Wallin, Anders Odelius, Simon (prickig) och Moses. (Foto: Elisabeth Ohlson Wallin)

Polhems skoltidning 1969. (Foto: Per Sjöström)

Vilken tycker jag mest om själv? Den här. Fotografen heter Elisabeth Ohlson Wallin.

Harvey Milk

Såg förhandsvisningen av filmen Milk igår. Om den första folkvalda öppna homosexuella politikern. Mördad i San Francisco 1978. En av de kanske mest betydelsefulla personerna för homosexuellas rättigheter.

Vi var många som grät i salongen. Inte bara när han brutalt blev skjuten, utan över den tid som då var. Och som komma skulle. Jag var själv i tonåren och började förstå att jag var annorlunda. Att jag var homosexuell var helt otänkbart. Det var sjukligt och äckligt. I biologin nämndes vi som sexuell abnormitet.

Det var fantastiskt att se de gamla bilderna från San Francisco, från ett engagemang som rann över på många minoriteter, vars rättigheter idag, i vissa länder, ses som självklara mänskliga rättigheter. Men långt ifrån i alla. Vi har kommit långt, men när det gäller kristna högerns inställning har vi inte kommit någonstans. De argument om "familjens förfall" som användes då, med mycket stor framgång, finns kvar än idag.

Milk är nominerad till 8 Oscar. Bland annat som årets film. Sean Penn som bästa manliga huvudroll.

Jag blev personligt mycket tagen av filmen men tycker den brister i sitt porträtt av karaktären Harvey Milk. Tidsandan däremot är ljuvligt fångad.

Filmen har svensk premiär 27 februari.

Gärna ett nytt program

Skriver ut en av mina intervjuer till boken om sorg, Vanligtvis intervjuar jag aldrig med bandspelare, men nu var det mer ett samtal och jag ville vara mer närvarande.(Ja jag vet att det är mossigt med banspelare,)

Det är så tråååkigt att skriva ut från band!

Finns det möjligtvis något program så man kan plugga in bandspelaren i datorn och simsalabim så är intervjun utskriven?

Och medan vi ändå håller på, kan man möjligtvis göra så att kortkommandot kringla Z (på mac) som betyder ångra också funkar i verkligheten? Så att jag typ kunde använda det när jag sagt något dumt.Eller när man trampat i hundbajs.

Kringla Z så är det borta.

Willys var mitt Vilnius men snart Willies

Min favoritaffär ligger i Länna. Heter Willys men jag har alltid kallat den för Vilnius. Finns en viss sådan känsla där och billigt är det.

Fanns. Numera går känslan mer västerut och affären borde döpas om till Willies. De långa köttdiskarna är borttagna. Färsk fisk hittar jag ingen alls. De har byggt om och längst av alla är hyllan med chips. Minst 30 meter. 50 om man räknar med alla dipsåser.

Fortfarande billigt. Största rean hittas dock på läsk med färger som i ett korallrev.

En puss en bok, mat och lås

Min darling ska få en puss och en bok (kan ju inte skriva vilken eller hur) på Alla hjärtans dag.

Kanske ska jag sms:a en pocketbok. Den idén gillar jag skarpt.

Att få recept för en hel veckas matlagning (och inköpslista) gillar jag också. (Kalla det nördigt, själv är jag helt torsk på matlådor och sparar in på motsvarande en Thailandsresa om året på att laga mat hemma istället för att äta äcklig stressig lunch ute.)

Det blir också min present, att stå för maten nästa vecka.

Så blir det liksom en hel vecka fylld av hjärtan.

Fast om man vill ha kärlek för resten av livet kan man göra som i Rom och Riga och säkert andra ställen. Tillsammans med sin käresta sätta ett hänglås på en bro och kasta nyckeln i vattnet.

Tyvärr var det lås jag hittade hemma ett kombinationslås och jag har glömt koden.

Vips blir mitt paradis 300 000 kr dyrare

Jag har fritidhus i Vidja, ett gammalt sommarstugeområde strax söder om Farsta, utanför Stockholm. Det är mitt paradis. Nu har Huddinge kommun för sig att de ska ta över våra vägar. De ska få annan standard (läs asfaltera) och vi fastighetsägare ska betala. Det kommer att kosta 250 000-300 000 kr per fastighet. Vi har hittills skött vägarna själva genom en gemensam vägförening, vilket kostat dryga tusenlappen varje år.

Vägarna är jättebra precis som de är och om Huddinge kommuns planer blir verkliga är det tveksamt om jag och förmodligen fler, har råd att bo kvar. Mer om detta kvällens ABC.

(Bilden tagen av Lisa Uggla som bor högst av oss alla)

Känna igen men inte kännna

Vi hejar inte på varandra. Fastän hon nu sitter bredvid mig på pendeltåget mot stan. Fastän vi ses nästan varje dag. Hon sitter i kassan där jag handlar min mat. Då hejar vi.
Nu har vi bara nästan haft ögonkontakt, både ryckte till lite för visst kände vi igen varandra men känner ju inte så då hejar vi inte.

Som med grannar. Dem säger vi god morgon till och nu har visst nästan våren kommit, då vi ses i tvättstugan eller i trappen. Men inte om vi ses i affären eller på krogen. Vi känner igen men känner ju inte.

Annat är det när man är ute i stora världen och reser. Då räcker det där med att känna igen väldigt långt för ett hej och ett möte. På Bali träffar jag en äldre man som jag sett några gånger därhemma och vi börjar till och med prata och håller på riktigt länge. Vi ropar tjena varje morgon trots att vi bara har det gemensamt att vi gärna köper grönsaker på Farsta torg.

Var går gränsen för ett hej? I morse sa jag hej till en kvinna som hade en svart labrador som jag. Klick sa det och vi såg varandra och log. Det var fint och piggade upp lite. Kanske hade vi mer gemensamt än våra labradorer.

Igår gömde jag mig bakom en tidning på tunnelbanan för där stod en gammal bekant som jag inte alls vill heja på. Han pratar bara om sig själv. Att säga hej är som att öppna en dammlucka.
Men jag känner mig feg och snål som inte hejar på kvinnan bredvid. Kanske skulle det göra henne glad. Hon ser väldigt trött ut.
Vi går av tåget på Södra station. Båda två.
Hon står framför mig i rulltrappan och jag tror vi tänker samma sak.
Att ett hej alltid föder ett hej. Och hon vänder sig om och vi tittar på varandra i ett ordlöst varmt leende.

Uppmuntran kan göra underverk

Kommer just från mitt förlag (Alfabeta). Vi diskuterar titel och omslag på min kommande bok om sorg.

Lite i förbifarten säger jag till förlagschefen Nina Wadensjö att jag vill skriva en roman.

Hon säger ja absolut nu är det dags och hon vill att jag visar den för henne. Hon tror på mig och vill att jag ska skriva.

Jag får en sådan kick av hennes uppmuntran att jag redan nu bestämt mig för att säga upp min frilanslokal. Jag ska arbeta mer hemifrån (och från min stuga), och det är som en stor boll som börjar rulla och för med sig mer energi, nya idéer och mer mod att ta fler beslut.

Och jag tänker på den dagen jag slutade på Poppius Journalistskola. Det var våren 1992. Dåvarande rektor Marianne Hühne von Seth tog mig till sidan och spände ögonen i mig.

– Bodil, du är ett stjärnskott, sa hon.

Jag blev så glad så jag sprang hela vägen hem. Från Kungsgatan till Hornstull. Två dagar senare sade jag upp mig från mitt arbete som presssekreterare på Röda Korsets Ungdomsförbund. Sedan dess har jag försörjt mig på mitt skrivande.

Äntligen!

Rätt mat på lätt sätt

När jag gick i högstadiet hade vi en dubbellektion i veckan som gick under rubriken Fritt valt arbete. Utan betyg, bara för lustens skull. Jag hade först Fiske, då var vi lediga på dubbellektionen och åkte ut till Bohusläns klippor och fiskade en lördag i månaden.

Nästa termin hade jag Rätt mat på lätt sätt (eller om det var Lätt mat på rätt sätt). Jag lärde mig mer där än i hemkunskapen. Kanske just för att det var så kravlöst, och för att vi själva styrde mycket av lektionernas innehåll.

Varför skirver jag detta? Kanske för att följande maträtt hade platsat under Rätt mat på lätt sätt. Kyckling med parmaskinka, bjöd goda vänner på det häromdagen, de vill ha receptet. Till dem och ni andra som kanske ännu inte tänkt ut kvällens middag - här är det.

Kvar blir jag

Jag skalar bort de roller jag har:

Journalist och författare. Hundägare, fru, granne och vän. Moster, syster, dotter, kusin.
Arbetskamrat, företagare och lite fotograf.

Kvar blir något jag inte spelar utan den jag är.
Mina andetag.
Mitt väsen mitt jag.

Sådant har jag ägnat mig åt idag.

Barnfria zoner

Fler och fler mejlar mig med frågor om vart man kan resa där det är barnfritt.

Skrev en krönika om det en gång, har aldrig fått så hatiska reaktioner. Jag kan förstå reaktionerna. Man får inte tycka att barn är jobbiga. Man får inte välja bort dem. Man får absolut inte kritisera föräldrar.

På Södermalm i Stockholm finns en möbelaffär jag gärna besöker. Jag handlar inte varje gång, men platsen för att studera barns plats i det offentliga rummet kunde inte vara bättre.
Strax innanför ingången sitter en skylt ”Snälla lämna barnvagnen här”. En jättelik kruka har placerats mitt i gången för att de som missar skylten inte ska kunna gå in med barnvagnen bland de vackra sofforna, fåtöljerna och borden.

Följande kan utspela sig: En mamma eller pappa med barnvagn forcerar blomkrukan, klämmer sig igenom och skapar de hjulspår av slask på golvet som ägarna vill slippa. Eller blockera gångar så att andra inte kommer in. Men det är såklart det minsta problemet. Det största är att möblerna förstörs då barnvagnarna skrapar dem, eller helt enkelt kör på dem.
Men de flesta forcerar såklart inte, de vänder i protest. Någon har till och med sagt till personalen att ska det vara på det viset ja då får personalen vakta på den lille. Trots att avståndet mellan barnvagnsparkering och möblerna är max tio meter.

På ett fik några kvarter bort får man inte ens ta in barnvagnar innanför dörren. Det kan man förstå, det är väldigt trångt därinne. Men många föräldrar förstår inte alls och ägarinnan har fått ta emot reaktioner som varit mycket hårda.
Att inte ha plats för barnvagnar är en sak, men att påstå att vi borde ha barnfria zoner är ljusår långt värre. Jag tillhör en av dem som tror att alla skulle må bra av barnfria zoner. På restauranger, tåg eller kaféer. Särskilt småbarnsföräldrar som kanske för en gång skull vill vara utan barnskrik. De som lämnat barnen till barnvakt och vill ha en lugn kväll för sig själva. Det handlar inte om att förbjuda barn överallt, men att erbjuda alternativ för dem som inte alltid tycker det är mysigt med barn. Barn är som vilka människor som helst. En del gillar man, en del inte. Skillnaden är att man förväntas gilla alla barn.

Någon menar att om vi inför barnfria zoner, kanske zoner också tillkommer där handikappade, gamla eller tjocka inte kan vara. Men påståendet är befängt. Ingen handikappad, gammal eller tjock skulle tillåtas, eller tillåta sig själv, att ta sig de friheter som barnfamiljer kan göra. Barnen är helt beroende av de vuxnas ramar. Men en del vuxna sätter ibland barnen framför sig som ett slags sköld för att få göra lite hur som helst.

På Ko Lanta i Thailand bodde jag nyligen på ett litet resort nära havet. Kvällarna var ljumma, den lilla restaurangen tog emot med kulörta lyktor. Där fanns fyra barnfamiljer från Skövde. Varje kväll slog de ihop sina bord och tog helt över restaurangen. Barnen hade givetvis toppen som fick beställa vad de ville och sedan fick springa fritt. Vid ett tillfälle frågade min vän en pappa om barnen kanske åtminstone kunde sluta springa runt borden och leka tafatt, men fick en blick tillbaka jag inte önskar någon.
Personalen såg att det blev ett problem men vågade inte säga ifrån. Det får man liksom inte göra, när det gäller barn. Vi som inte riktigt uppskattade tafattmiddgarna lärde oss att passa barnfamiljernas tider, att inte äta då de åt.

Inte minst skulle barnfamiljerna själva må bättre av de barnfria zonerna. Se bara på succén med barnvagnsbio. Här kan mammor och pappor se på storslaget drama och helt slappna av, ingen behöver vara orolig för att barnen ska störa. Samma avslappnade känsla skulle infinna sig om föräldrarna visste att det fanns barnfria zoner på restaurangen, tåget eller kaféet, så att de som har ont av barn inte skulle behöva konfronteras. De skulle nämligen sitta i den barnfria zonen. Och alla skulle bli nöjda.