Ensam i en pyramid

137 trappsteg ner, 65 meter in i mörkret. En trång gång, går inte att gå upprätt. Jag går ensam med en dålig ficklampa i handen. Ensam, sa jag. Helt ensam in i en pyramid från 2700 f Kr. Byggd för farao Senefru, som aldrig hittats. Pyramiden var tom då den öppnades. Arkeologerna hittade ett hålrum, där en grav skulle kunna ha placerats. Förmodligen plundrad.

Och nu - bara jag därinne. Syrefattigt. Mörkt. Fladdermöss.

Stannade och bara hörde mina egna hjärtslag.

Pyramiden kallas också Red pyramid, är 100 meter hög och den allra första som byggdes med raka linjer. Platsen heter Dashur. Öppnades för turister för 8 år sedan men väldigt få tar sig hit.

Därför kan man, om man är här tidigt på morgonen, gå ensam in i en pyramid.

Cairo calling

Solen går ner över Nilen.
Böneutropen ekar över Kairo.

Idag har jag lärt mig att:

- hjärnan togs ut genom näsan innan mumifieringen

- det tar 40 dagar att mumifiera en kropp

- marknaden Khan-al Khalili var lite väl tillrättalagd, el Khyamea var fantastisk

- nationalrätten Koshari var supergod (ris, pasta, svarta linser, rostad lök, kikärter, tomatsås, chili och friterat bröd)

- Tutankhamun blev 18 år

- han hittades i tre olika kistor, varav den ena enbart innehöll hans huvud

- 3000 föremål från Tutankhamuns grav visas på Egyptiska museet

- Nefertiti var Tutankhamuns styvmamma

- Egypten vill ha tillbaka bysten av Nefertiti som finns i Berlin

- jag kommer aldrig kunna lära mig Egyptens historia

Ny tapet

I kontoret.

Visste du detta om vatten?

– Mer än 1 miljard människor saknar tillgång till rent vatten.
– Ungefär 125 miljoner barn under fem år lever i hem som inte har tillgång till rent vatten.
– Över 2 miljarder människor har inte tillgång till fungerande sanitära förhållanden, exempelvis latriner.
– Ungefär 4 miljoner människor dör varje år i sjukdomar som orsakas av bristen på rent dricksvatten.
– 4500 barn under 5 år dör varje dag i samma typ av sjukdomar.

Välj rätt hatt

Åker till Egypten om några dagar. Behöver något att sätta på huvudet. Stark sol där. Har en favorit, en svart keps som det står DYKE på.

Ska jag nog inte ta med.

Det är jag som förstör kaffemaskinerna

En gång i månaden är jag på Vi:s redaktion för att gå igenom de sidor jag ansvarar för. Då sitter jag med en av formgivarna, går igenom bildval, rubriker etc. Mitt i processen behöver formgivaren ändra så pass mycket (och vill inte ha mig hängande över axeln) att han eller hon säger:
– Du kan väl gå ut i köket och ta en kopp kaffe.

Där finns aldrig något kaffe, möjligtvis kallt. Så jag måste brygga själv. Det är inget unikum för Vi och verkligen inget att gnälla över om det inte vore så att Vi:s kaffemaskiner alltid djävlas med mig.

Det finns två. Vi börjar med bryggaren:
Jag lyckas alltid hälla vatten utanför, så mycket att jag måste ta bort alla grejer från bänken och torka. Och lyckas jag få igång den har det antingen blivit översvämning i filtret, eller som en gång då den började hosta och stötvis skvätte ut vattnet. Så jag fick ta bort alla grejer och torka igen.

Den andra maskinen är en liten espessomaskin. Antingen är en sumpbehållare full som jag aldrig fattar var den sitter eller så trycker jag på fel knapp och har en alldeles för underdimensionerad kopp och det blir översvämning igen. Torka igen.
Jag torkar fort kan jag säga, jättenervös över att någon ska komma ut i köket och se mig. Man vill ju vara proffs, även på kaffe.

Igår hände ingetdera. Ingen översvämning på någon maskin. Däremot började espressomaskinen att tjuta när jag tryckte på en knapp. Den skrek. Jag tror den sa att jag inte fick röra den.
Och jag kommer aldrig mer att röra den. Inte den andra heller.

Klimatkoden

Klimatsmart heter en bok som jag kom ut med 2007, tillsammans med Per Johnsson och Mikael Persson.

Vänskapskoden kom jag ut med förra året.

Nu kommer boken Klimatkoden.
Bra namn tycker jag. Skriven av Jessica Cederberg Wodmar och Pär Holmgren.

Ord jag alltid stavar fel

männsikor
överrens
hitills
Pnom Penh
kommité

Katter kan

Till höger i bild syns Astrid och Kalimera. Astrid fick fyra ungar och Kalimera en. De hjälps åt med ungarna. Cremefärgade katten heter Murre. Han är pappa till alla ungar och hjälper gärna till.

Rasen heter Perser. Historien hämtad från Frère & Soeur.

Absolut skitmusik

Igår på middag. Underbar middag med härliga vänner. I bakgrunden musik.
Kunde inte koncentrera mig på samtalet.

Jag kände igen låtarna, Everybody Hurts, Wicked Game.

Vred mig av den ansträngda sången.

Jag brukar inte gilla när man sågar musik helt, det brukar finnas något, alltid något i musiken som är levande.

Men jag är ledsen, det går inte att säga något annat om Peter Jöbacks tolkningar på senaste skivan än att de är förfärliga.

Vilket pekoral.

Känslolöst. Dött.

Till listan av Absolut skitmusik.

Kan inte slänga Garp

Rensar i hyllor. Bär kassar till Myrorna. Ut åker Mankell och Strindberg, Alfvén och Marklund, Majgull Axelsson och Jonas Gardell. Gamla Svenska Mad och diktsamlingar av Stagnelius.

Men jag kan inte göra mig av med Garp och hans värld. Eller Gudfadern.

Berlins delning under jord

Även Berlins tunnelbanesystem var uppdelat i en västlig och östlig del.

Två linjer gick från Västberlin och passerade under Östberlin. Varje dag passerade således tusentals människor rakt genom järnridån. Tågen från väst stannade inte i Östberlin, stationerna var ordentligt stängda, utom vid Friedrichstrasse där det fanns en passkontroll.

Efter murens fall den 9 november 1989 öppnades stationerna en efter en och även under jord blev Berlin en enad stad. Första stationen att öppna på västsidan för resande från Östberlin var Jannowitzbrücke. Stationen var i nästan 20 år en spökstation. Samtliga stationer var i fullt bruk den 1 juli 1990.

Berlins tunnelbana som öppnades redan 1902 är en av världens äldsta, och numera en av stadens turistattraktioner. Flera av dem badar i 1950-talsnostalgi eftersom många renoverades efter andra världskrigets bombningar. Färger från rosa till pistagegrönt, små kiosker med biljettluckor, mosaikklädda väggar och stationsnamn på skyltar av emalj. Gamla handmålade reklamskyltar finns fortfarande kvar. Stationen Wittenbergplatz, i närheten av fashionabla varuhuset KaDeWe, är en av de mest besökta, och bäst välbevarade. Andra sevärda stationer är Hermannplatz som med sina sju meter i tak påminner om en katedral.

Bron Oberaumbrücke (bilden ovan) där tågen går över floden Spree binder ihop forna Öst och Väst och ser ut som tagen ur sagan om Törnrosa. Här möttes Berlinborna från båda sidor för 20 år sedan idag.

Nolledorfplatz, stationen högt ovan jord med en raketliknande järnkonstruktion, har satt igång många diskussioner om vad som är fult eller vackert.

Harry Martinsson-mannen

Går man längs Årstaviken är det stor chans, eller risk, att man träffar Harry Martinsson-mannen.

Han kommer springande i gul träningsjacka. Eller ja, hans armar springer, medan benen rör sig i annan takt. Han är född 1921. Detta berättar han först. Och att han bor i Blomsterfondens hus. Och sedan vill ha gärna bjuda på en dikt av Harry Martinsson. Och så läser han den högt.

Första gångerna man träffar honom är det underbart. Men inte efter många gånger.

Jag har noterat hur folk väjer undan, tar andra vägar, för att inte möta honom.

"Kolla där kommer Harry Martinsson-mannen, vi går upp här så han inte ser oss."

I morse när jag sprang kom han med sina svängiga armar runt krönet. Han stannade ett par precis innan mig. De blev jätteglada. Det var nog första gången för dem.

Kritik - knäckt eller utmanad?

I tre månader har mitt sorgmanus legat på Alfabeta förlag för läsning. Det har irriterat mig, att det legat så länge. Jag ägnade hela sommaren åt att skriva, för att hinna med den deadline jag och min förläggare kommit överens om.

Det hade varit bra både för mig, kanske för boken också, om vi istället satt en deadline längre fram. Nu har boken bara legat.

Och den är inte färdig. Nina Wadensjö säger att den är bra och berömmer mig i många avseenden, men den är lite för tunn. Den handlar lite väl mycket om sorg i hiv och aids spår, vilket är helt naturligt eftersom det är där många av mina egna erfarenheter finns.

Jag har med psykolog i boken, en präst, personalchef där olycka inträffat, flera andra röster om egen sorg. Jag tar upp en sorg som inte skrivits om så mycket, jag skriver om en begravning inifrån begravningen och under arbetets gång dör också en av mina vänner, vilket ägnas ett kapitel.

Men den är ändå för tunn.

I ett sådant möte, där förläggaren berättar detta, sitter man (jag) inte med armarna i kors och säger "nä de e den inte alls". Man lyssnar, försöker förstå vad det är hon sett som man själv inte sett. Där sitter en människa med lång erfarenhet av böcker, någon som värkt fram prisbelönta författare. Och man går därifrån och är väldigt väldigt trött.

Det är en mental omställning som kan liknas att lyfta ett stenblock och försöka få det i rullning. Men på vägen hem tänker jag, och hela kvällen, på att hitta det där som saknas. Jag anar min kraft. Jag ska hitta det. Jag vet att jag kommer hitta det.

Det är också en ekonomisk utmaning eftersom man inte får betalt. Inte förrän manus är tryckfärdigt och då får man en summa motsvarande en knapp månadslön för en sjuksköterska.

Efter tre månaders träda ska texten få liv igen. Jag har inte läst den sedan i somras. Självklart kommer jag se saker nu jag inte sett förut. Och nu undrar jag om inte Nina lät den ligga just av den anledningen.

Berättarens position - igen

Författarskolan går vidare. Vi har talat om smuts i texten (ska det vara), om det är möjligt att byta berättarröst och jag får återigen kritik för att min berättarposition. (Nu ska vi inte fastna på enbart dåliga grejer här, jag får hurrarop för min humor, för karaktären Johanna som inte har några gränser, och för närvaron.)

Min berättelse utspelas på två plan: den ena på en väg i USA, den andra i en småstad i Sverige. USA sitter som en smäck, men i småstaden trevar jag.

Alltihop berättas från vägen i USA. Det lyckas jag inte alltid med.

Men igår, då kom jag på en grej då jag blev omringad av reflektioner av min text. Ingen kommer med goda råd, eller säger hur man ska göra, men ur reflektionerna väcktes en idè.

Jag ska testa den, känner mig riktigt upplivad.

Självcensur

Det finns saker man inte kan skriva på sin blogg.

Yogarummen fyllda av stress

I dagens SvD berättar Cissi Elwin om de 90 minuter hon skapar för sig själv varje söndag morgon. Då är det yoga. Med familjen. Hemma. Med egen yogalärare.


Finns det någon högpresterande kvinna som inte utövar yoga?

Det är såklart sunt att ägna tid åt sig själv, och yoga är fint, skönt. Men det är som om de där yogapassen blivit ett berättigande för att de andra minuterna spränga in hur mycket som helst i kalendern som heter jobb och prestation. Och nej, jag föraktar verkligen inte kvinnor som arbetar hårt, men det blir på något sätt sorgligt att 90 minuter yoga i veckan ska stå för god livsbalans.

Jag har själv gått på yoga men slutat, åtminstone slutat gå på lokal.

Rummen är sprängfyllda av stress. Stämningen är så uppjagad av att varva ner att man, eller jag, istället går i spinn. In kommer medlelåders kvinnor som jag, har just stängt av mobilen och drar ett djupt andetag och försöker hålla det i åtta sekunder.

De (vi) exploderar nästan.

Häromdagen ringde jag en vän, mitt i yogapasset. Jag hörde att jag ringde lite olämpligt och sa att jag kunde återkomma. Hon satt hemma på vardagsrumsgolvet.

– Jag kan prata en kort stund, men sedan måste jag skynda mig hinna yoga.