53 samtal med en labrador

Det talas mycket om Stefan Eklund som blir ny kulturchef på SvD. Han ger ett sympatiskt intryck och det är smart (och så klart noga genomtänkt) att nu släppa hans bok 52 samtal med en terrier.

Deras samtal berör såväl fotboll som filosofi och vi hundägare älskar det, känner igen oss i de fantastiska stora tankar man delar med sin vän på de långa många promenaderna. Jag och min labrador Robin talade i morse exempelvis om hur vissa (män) tar stor plats och vad vi som kvinnor ska göra åt det.

Det talas också om att Stefans terrier Svante nog är den enda hund som varit på en förstasida i en dagstidning. Läsare av Borås Tidning har nämligen sedan länge kunnat följa hund och husses resonemang. När Svante dog för några år sedan var detta en stor angelägenhet och nyhet på Borås Tidnings förstasida.

Då vill jag bara säga att när min hund Moses dog stod det att läsa på Dagens Nyheters förstasida. Han fick en hel artikelserie på Insidan.

Du gjorde skillnaden mellan en bra och en dålig dag

Du såg oss genom fönstret. Vi sprang längs perrongen på Älvsjö station för att hitta rätt vagn i pendeltåget. Har man hund är det viktigt, som skillnaden mellan en bra och en dålig dag. Ibland sitter vagnarna i rad där man inte får ha hund. Bara ledarhundar är undantag. Jag har ibland låtsats att min labrador Robin är en ledarhund. Har inte utrustat henne med den vita selen, men tänkt att om jag har solglasögon och hon håller sig tätt intill så kanske det funkar.
Men det går inte bra. Inte om man som hon ska hälsa på dem hon tycker är spännande, slicka lite på handen och tigga om uppmärksamhet.
Det gör inte ledarhundar.
Om man råkar hamna i fel vagn med hund kan folk bli sura. Eller allergiska.
Därför sprang vi mot din vagn. Du hånlog genom fönstret.
Jag trasslade in mig i kopplet och höll på att ramla.
Men just där du satt var det okej med hundar.

En alldeles full vagn, bara sätet mitt emot dig var ledigt. Jag blev rädd när jag såg dig. Förstår att ingen ville sitta mitt emot. Tyckte det såg otäckt ut med ögonbryn fulla av ringar, en vass tagg som satt strax under din mun, att tatueringarna på din hals påminde om äckliga ormar. När du sträckte fram dina händer såg jag dina skitiga naglar.
Jag ville inte heller sitta mitt emot dig.
Men det ville Robin.
Hon tog sikte på dig. Du såg det också.
Hon drog mig rakt mot dina händer. Hon slickade dem och lade sitt huvud på ditt knä. Och när du tog hennes huvud i dina händer, böjde dig ner och gosade in ditt ansikte i hennes päls och viskade något i hennes öra. Då gjorde du skillnaden mellan en bra och en dålig dag.

Bilder i min kamera

Film och böcker som skapar ressug - eller inte

Igår såg jag Gudfadern (igen). Det finns en sekvens där som kan få mig att längta till Sicilien.

Jag läser Ivans återkomst av Tawni O´Dell. Det är en kärv historia. Likväl kan den få mig att sukta efter att sitta på en enkel diner i Pennsylvania.

För några veckor sedan såg jag filmen Australia. Har ingen lust alls att resa down under efter det. En storslagen film men med alldeles för dammig. Australiska turistmyndigheter lär ha plöjt ner mängder med kosing i rullen just för att sätta Australien på reskartan (igen).

Nu arrangerar Tema resor dit, med anledning och i spåren av filmen.

Lycka till.

Själv längtar jag efter nya filmen Cadillac Records. Om blusens Chicago och legendariska Chess Records. Ska snart boka resa till årets Chicago Blues Festival.

Så formuleras sorgen

Jag skriver en bok om sorg. Jag läser således många böcker om sorg.

En av de bästa formuleringarna av sorgens smärta jag läst står journalisten och författaren Marie Peterson för. Hon beskriver den så här, i boken Du tror du vet allting:

”Sorgen stiger så kraftigt att det känns som om jag fylls med vatten, upp till knäna, upp över magen. Men när det når hjärtat förvandlas det plötsligt till en sten som omedelbart tränger sig ut i blodomloppet. Det går inte att hejda; har stenen väl pressat sig igenom hjärtats kammare finns inget att göra. Den kommer att cirkulera och varje gång den lämnar hjärtat kommer smärtan tillbaka för det är en stor sten och den har lång halveringstid. Den kommer att bli mindre, till slut känner man bara ett stick, men då har den passerat hjärtat niohundranittionio gånger.
Jag kämpar inte emot, jag vet när jag är slagen. Sorgen får härja fritt och det är värst när jag andas in. Nej det är värst när jag andas ut.”

Jämför flygpris på smart sätt

På väg till Barcelona för att kolla in Gaudí? Till Honkong för att äta dim sum?

Vart du än ska flyga klicka in dig här för att busenkelt och snabbt jämföra flygpriser. (Nej det är inget skämt, jag är sällan rolig).

Till er som kommenterat tidigare i min blogg

Förlåt om ni tycker jag är dryg. Jag har först nu fattat att man ska svara med en egen kommentar. Jag är ny som bloggare och får såklart mersmak då jag får fina kommentarer om såväl mina böcker som min blogg. TACK!
Häng kvar! Nu kör vi vidare.

Dum och funderar på hämnd

Nu känner jag mig lite dum.
Kom cyklande långsamt, en bildörr öppnas, jag kör in i den men slår mig inte. Cykeldäcket däremot blev som en åtta. Ringer efter vänner för att de ska komma och hjälpa mig men ingen har tid. Måste ställa cykeln och ta tunnelbanan hem. Hjälmen har trilskats förut när jag ska försöka öppna låset under hakan, och nu är det helt omöjligt.
Jag får inte av mig hjälmen.
Varje gång jag cyklar känner jag mig duktig som tar på mig hjälmen och trotsar att man ser ut som en idiot. För det gör man. (Den som någonsin lyckas designa en snygg cykelhjälm kommer att bli rik och berömd). Möjligtvis kan man se lite tuffare ut om man har solglasögon på sig. Det har inte jag för då ser jag ingenting.
Men det är en sak att ha hjälm på sig när man cyklar. En annan att ha den på sig i tunnelbanan.

Därför känner jag mig dum.
Jag har passerat Odenplan, de sju stationerna jag har kvar innan jag ska hoppa av känns som en evighet. Högröd i ansiktet är bara förnamnet. Jag har suttit och försökt ta av mig hjälmen sedan Fridhemsplan, där det hela startade och då förundrades folk mest. Någon log i förståelse, en annan pratade med mig och erbjöd sig att hjälpa till.
Jag har brutit av två naglar och rivit mig själv på halsen då jag nästan fick panik så nu är jag blodig också.
Nu sitter jag bara här och ser min egen spegelbild genom fönstret. Funderar på hämnd. På om det går att stämma någon. Funderar på att ställa mig upp i vagnen för att berätta varför jag sitter här med hjälmen på. Men bestämmer mig för att skriva om det så fler än de fyrtiotalet människor som nu ser mig, också kan få något att fnissa åt.

En katastrof för flygrädda

Dagens mirakulösa nödlandning i Hudson River i New York är en mardröm för flygrädda. Det spekuleras i att planet kan ha kolliderat med en flock fåglar, vilket kan ha förstört en av motorerna.

En flock fåglar?

Bara tanken på att fåglar kan störta ett helt plan är outhärdlig.

Att prata om sannolikhet och statistik i sådana här lägen brukar inte funka. Rädsla är irrationell. Men jag gör det ändå.

Förra året omkom 598 personer runt om i världen i flygolyckor. Fördelat på de 2,5 miljarder personresor med flyg som genomfördes förra året innebär siffrorna att sannolikheten för att omkomma i en flygolycka är knappt en på 4,2 miljoner.

Bara i Sverige omkom 420 peroner i bilolyckor förra året. Vem som helst kan räkna ut att bilresan till flygplasen innebär långt större risk än att flyga.

Att flyga är tvärtom mot vad vi tror det säkraste sättet att resa. Att så många är flygrädda beror på att vi mister all kontroll då vi sätter oss i ett plan. Men för att använda en klyscha: kunskap ger trygghet. Ta reda på mer och det kommer kännas bättre. Om alla ljud du hör i planet och allt annat som kan göra dig orolig. Bästa platsen är Luftfartsverkets forum för flygrädda. Klicka här och lär dig mer.

Hundar får det inte alltid bättre i Sverige

Jag har en viss förståelse för människor som adopterar hundar från Spanien. De vill skaffa en hund samtidigt göra något gott. Jag har träffat flera hundägare med sina spanska hundar där det gått riktigt bra. Men det är ingenting jag försvarar. Tvärtom tycker jag att gårdagens Uppdrag granskning om problemen kring de lite aningslösa adoptionerna var välkommet.

Det är kanske lite naivt att tro att de skulle få det bättre här, men vi vill ju i så många avseenden tro att svenska förhållanden alltid är bra. Gathundarna från Spanien är inte vana vid att gå i koppel eller att umgås så nära människor, och som vi nu alla vet är det heller inte ur medicinsk synpunkt särskilt vettigt. Vi har slopat karantänsbestämmelserna och att adoptera hundar från andra länder må kännas vara en god gärning, men i det långa loppet tvärtom.

Hundarna är inte sällan stressade och det krävs enorma insatser och erfarenhet att göra något gott för hunden. Det vill säga få dem mentalt stabila. I värsta fall gör man det faktiskt sämre för hunden genom att ta hit den. Man ska fråga sig själv flera gånger om varför man vill adoptera. För sin egen skull eller för hundens?

Jag har själv tagit hand om en hemlös hund, men från Hundstallet i Stockholm. Där finns flera hundar som väntar på ett nytt hem. Det är en noga urvalsprocess innan rätt hund hamnar hos nya ägare. Alla ska "vinna" på adoptionen. De som så gärna vill ha en hund, och hunden själv. Först då blir det en god gärning och en glad hund.

När musik byggs av glädje

Var bjuden på middag hos min vän Karin. Hennes man har ett band. Just denna kväll repade de i garaget. Vilket sväng! Fyra män, mogna män so to speak, spelade med sådan glädje att det inte gick att stå still.

Janne Andersson band spelar både Elvis och Johnny Cash men på svenska. Har turnerat med Towa Carson, legat på Svensktoppen, varit med i Hylands Hörna. (Fatta nu vad jag menar med mogna.)

Jag skulle närmast vilja beskriva dem som en svensk motsvarighet till Travellin Wilburys.

Nu på söndag den 18 januari spelar de på Ekebyhovs slott. Klockan 14. Ses där. Och hörs.

Komma hem - till tiden

Vid bagagebanden på Arlanda finns en tavla där man kan se hur många minuter det är kvar tills att nästa tåg med Arlanda Express avgår in till centralen. Den visar 2 minuter. Vi skulle kunna hinna om vi springer.

Men vi springer inte.

I hissen ner till tågen står en kvinna och tittar på sin klocka:

– Vi missade det precis. Det är 12 minuter kvar till nästa. När jag kommer till centralen har jag en kvart på mig tills att tåget till Eskilstuna går.

Vi talar om för henne att om hon sätter sig längts fram i tåget mot stan sparar hon säkert 10 sekunder. Hon kommer då lite närmare spåren mot Eskilstuna, nämligen.

När man reser är förhållandet till tiden friare. Det gör inte så mycket att missa ett tåg. Man kan uppleva något mer i väntan på nästa.

Så fort jag komer hem blir detta så uppenbart. Hur vi pressar tiden. Jag gör mitt bästa för att inte hamna där. Vill inte leva med att spara sekunder.

På flygplatser finns löpande band på golvet för att det ska gå fortare att gå. Jag vägrar gå på dem. Jag ser det som en symbol för hur allt måste gå så förbannat fort. Saker och ting måste få ta den tid de tar för att det ska bli bra. Det är inte klockan som avgör när något är färdigt eller när man är mogen. Men den är bra att ha för att bestämma träff eller skapa ramar.

På tåget in mot stan talar folk i sina mobiler. Många av dem ska åka direkt till jobbet. Det ska inte jag. Dagen då man kommer hem tillhör också resan. Bara för att planet landat för flera timmar sedan betyder det inte att jag har gjort det.

Resa hem blues

Att komma hem ska vara en schlager skrev Per Hagman. Jag tycker mest det är blues. Visst ser man fram emot att äta en härlig ostsmörgås, gå i skogen med hundarna, sova i sin egen säng. Men det går över på någon dag.

Jag sitter i ett hotellrum i Chiang Mai. Väskorna nästan packade. Planet går i kväll och en månads resa går mot sitt slut. Anteckningsblocket fullt av jobb till tidningar där hemma. Kroppen full av minnen.
Fotograf Göran har varit ledsen sedan i går och pratar om när vi ska åka nästa gång. Vi spelar Etta James på vår miniatyrspelare: ”The blues is my business, and business is good”.

Jag borde väl hålla truten. Vara tacksam över att ha ett så fantastiskt jobb som jag har. Att leva i den del av världen där resor, om än inte för alla, inte bara är drömmar. Och jag älskar min familj, mina vänner, mitt hem och allt det där. Skulle aldrig vilja vara på resande fot hela tiden. Men förgängligheten, den kommer nu, hårt och obevekligt. Att allt det där man sett fram emot, planerat för, tittat på kartor och läst guideböcker, längtat efter. Det är över.

Macau - ett kommatecken

Macau. Den forna portugisiska utposten. Sedan tio år tillbaka en del av Kina. Men ändå inte. Macau är fortfarande lite av ett eget land, med egna stämplar i passet men med ständig bevakning av storebror Kinaman. Ett ynka kommatecken i det väldiga landet som frustar bakom ryggen.

Har aldrig sett något liknande och det slår mig att vi hela tiden söker efter referenser då vi reser. Något bekant att jämföra det med. När det gäller Macau hittar jag ingen liknelse. Mer ett hopkok: En bit av Lissabon, ett stänk av Krakow, en nypa Dubai och med viss dragning åt Las Vegas. Macau är känt för att vara spelhåla men ett kasino här liknar heller inget annat. Saknar barer och glamour (och tack och lov lättklädda barflickor). Spel under lysrör. Sammanbitna spelare.

Ett kul besök. Roligats av allt var McDonalds. De serverade inte McAu.

Hongkong - en parantes

Lämnar Thailand för några dagars jobb i Hongkong. En parates på min resa. En parantes i Kina. Kort rapport:

Mest överdrivna: 5000 dollar (ca 5000 kr) i böter om man röker på fel plats. Gäller även utomhus.

Mat: Från kväljande till himmelsk. (Men fattar sällan vad det är jag äter)

Arkitektur: Hög.

Romantik: Påtaglig.

Individualdistans: Niente.

Roligast hittills: Åka dubbeldäckad spårvagn.

Bästa souveniren: Klocka med Mao som vinkar.

I hotellfoajén: Automat med handsprit.

Stan är full av julstrutar

En av anledningarna till varför jag reser bort över jul är för att slippa julen. Hemma är den dessutom så förfärligt lång. Att dra till Bangkok, som nu, brukar innebära bara lite jul. För 20 år sedan fanns den knappt. Nu är julen precis överallt. Och fortfarande. I tunnelbanan spelas oavbrutet sånger om vit jul, om renar med röd mule och om att Jesus just fötts fastän ingen sett röken av vare sig det ena eller andra här.

Granar finns i varje gathörn. Men här är granen inget träd. Bara en kon, eller en strut, eftersom själva trädet ju inte finns. Struten är en exotisk symbol för de vinterprydda länderna i norr och är ett stort samtalsämne på gator och nej torg finns inte här. En enda gran som liknade trädet gran har jag sett. Den hängde upp och ner i Hiltons entré.

Nu ska ni inte tro att jag klagar. De får klä hela Bangkok i strutar om de vill. Jag njuter av värmen, av ljuset och att äta sticky rice med mango istället för risalamalta.

Dyster inledning på 2009 i Bangkok

Knappt hade vi svalt vår champagne förrän sirenerna började tjuta. Från alla håll kom brandbilar, ambulanser och poliser. Till och med motorcyklar med brandmän klöv nattrafiken och vem som helst kunde förstå att något stort och allvarligt hänt. En brand på ett diskotek i Sukhumvit. Omkring 60 personer döda, över 200 skadade.

Än en gång kan vi konstatera det fasansfulla då en nattklubb brinner: Det finns bara EN utgång. På en nattklubb som denna, ryms närmare 1000 personer. Mer behöver inte sägas.

Inte sällan är utrymningsvägar, som exempelvis brandtrappor, dessutom låsta. Jag har vid flertalet tillfällen varit i receptioner på hotell, för att be dem öppna de låsta reservutgångarna. För att jag själv är livrädd för bränder. Har varit inlåst i mitt eget hem då det brann i vårt hus. Kan känna paniken.

Låsta reservutgångar, eller blockerade, har skapat tragedier förut. Inte minst under diskoteksbranden i Göteborg. Kan räkna upp flera sådana olyckor. Man kan undra när vi ska lära av erfarenheten. När det gäller säkerhet är det just tidigare händelser som sätter ribban för nya regler och större marginaler. Har de inte följts är det inget som märks. Förrän det är försent.