Morgon med varaner och döden

Bangkok. Älskar att gå min morgonpromenad i Lumpini. En park full av människor som utövar tai chi och annat jag inte kan stava till,  joggar, dansar tango och spelar schack. I de små bäckarna bor stora varaner. Såg sex stycken idag. Stora som Nilkrokodiler. När jag stod och tittade på en av dem kom en dam och frågade om jag ville se in i framtiden.

– No thank you, sa jag och försökte le ett thailändskt leende.

– I can read your hands, säger hon allvarligt och håller upp ett tarot-kort.

Kortet föreställer döden.

Jag tackar nej igen och går hem.

Årets sjukaste resa - här är den!

Nedan har jag skrivit om det där med att vi som reser vid jul inte sällan blir sjuka. Av utmattning eller dylikt eftersom vi ska bli klara med allt innan jul, eftersom det är årets, kanske LIVETS värsta deadline. Själv bestämmer jag mig att för en gång skull ha SEMESTER då jag reser. Jag arbetar alltid annars. Har inte varit på solsemester på 13 år.

Planen är 10 dagar i solen.

Resultatet blir solsting efter 7 dagar.

Säg så här: Vi ska inte gå in på detaljer. Men inget är fast i mig, allt det lösa kommer ut lite här och där och jag fryser som en rakad katt.

Men lugn ni härliga omtänksamma därhemma. Jag är frisk nu. Sitter i skuggan. På min enda solsemester.

Jul eller Halloween?

Fyra vänner. En pool. Thailand. Ansiktsmasker. Hade tänkt göra ett läskande julkort, men blev lite mer åt Hanibal Lector. Som ni förstår ägnar vi oss inte så mycket åt jul här. Men vi tänker på er därhemma.

Bloggskugga

Jag reser mot ljusare breddgrader.

Åter på denna blogg då jag hittat lämplig kombination av uppkoppling och avkoppling.

Julklappstips i svt:s morgonsoffa

Boken Vänskapskoden var idag julklappstips i svt:s morgonsoffa, rekommenderad av Magnus Utvik.

Den roligaste julklapp jag kunde få. Jag har skrivit den.

Köp den till en vän vetja. Billigast på bokus.

Skratta öppet men gråta i smyg

Vi umgås gärna med människor som skrattar, men blir lite nervösa när någon gråter. Visst är det märkligt. Ändå är båda uttryck för vanliga, mänskliga känslor. Skrattar gör vi varsomhelst, men gråter gör vi gärna i avskildhet.
Har man gråtit på bion, torkar man helst tårarna innan man går ut i det otäcka ljuset.
Varför då?
Skäms vi? Kanske försöker vi skydda det sköra i oss. Försöker vi till och med skydda vår omgivning så att de inte ska behöva känna sig obekväma?
I vår del av världen marginaliserar vi känslor. Vi tar inte in hela människor, vi väljer bara ut delar. (Nu generaliserar jag) De som bidrar till det positiva. Vi har mått på lycka genom karriär, pengar och familj. Men lycka borde också innefatta ingrediensen att få vara full av känslor, att ha tillgång till dem och få använda dem. Först då blir vi väl hela som människor? Att kunna gråta är en tillgång. Att visa upp det borde vara en merit.

På bokmässan i Göteborg deltog jag i ett seminarium om vänskap. Bredvid mig i panelen satt Bodil Jönsson som på sitt trygga sätt berättade om en gammal barndomsvän som hon nyligen letat upp. Det var en mycket berörande berättelse, och när vännen som Bodil berättade om visade sig sitta i publiken, och reste sig upp, blev många väldigt rörda. Det skapades en mycket intim stämning i den stela seminarielokalen.

Strax efter berättade Zinat Al sadat Pirzadeh om sin vänskap. En vän hon lämnat bakom sig i Iran. Hon visste inte om vännen levde längre. Zinat började gråta på scenen. Eftersom Zinat är stå-uppkomiker gjorde hon något roligt åt situationen. Hon sa: ”Oj oj inte gråta. Inte bra för affärerna.”
Hon fortsatte berätta men föll i gråt igen. Moderatorn Maria Leijonhielm fann sig direkt och sa: Det är helt okej, du får gråta. Men om du vill kan jag fortsätta prata. Vill du det?”

Men Zinat fortsatte berätta med gråt i rösten. Det var så oerhört bra. Det var så snyggt av moderatorn att uppmuntra hennes känslor, ge henne ett val, inte tysta ner gråten.
Ett fint bevis på medmänsklighet.

Klimatsmarta julklappar

Varje jul samma sak. Jag drabbas av konsumtionsäckel. Köp något vettigt stället:

Massage, fotbehandling, träningskort. Gör gott i dubbel bemärkelse.

Kurs. I filosofi, språk, klippklättring. Allt är möjligt, allt går att lära sig.

Teaterbiljetter, biobesök. Upplevelse mer än konsumtion.

Medlemskap som gör skillnad. I exempelvis Svenska Naturskyddsföreningen eller WWF.

Vattenkokare. Betydligt energisnålare än att koka på platta. Snabbare. Och snygga.

Fadderskap till utrotningshotat djur. Hjälp till att bevara den biologiska mångfalden.

Duschmunstycke. Ett snålspolande kan halvera vattenmängden och kostnaden.

Designad källsortering. Numera finns snygga påsar/lådor för sortering hemma i köket. Så snygga att man inte vill ha dem under diskbänken.

Plantera träd. Träd binder till viss del koldioxid. Inte minst ger det virke och ved.

Cykel. Bättre, nyttigare och roligare transportmedel finns inte.

Weekendresa. Med tåg till Köpenhamn, Oslo eller Berlin beroende på var i Sverige man bor.

Boken Klimatsmart. Över 300 miljötips i vardagen. Av Mikael Persson, Bodil Sjöström, Per Johnsson. (Ups!)

Hemmagjort. Sylt eller torkad svamp i fina burkar.

Hantverk. Smycken, handblåst glas, keramik. Bäst av allt om du köper där de görs, direkt från glashyttan eller keramikverkstaden.

Korg med delikatesser. Plocka ihop den själv med ekologiska godsaker. Tänk också på att varorna inte ska ha transporterats långt.

Ett litet hål i mörkret - ett stort ljus i litteraturen

Det är något visst med att läsa böcker sådär bara ett kapitel åt gången. Varje morgon läser jag ur Ingrid Olssons bok. Där är kapitlen bara någon sida. Så sparsmakat, så mycket lämnas över till mig som läsare att jag kan resa mig från frukostbordet och suga på kapitlet som den finaste chokladpralin. Funderar över om det inte är så här framtidens litteratur (förhoppningsvis) kommer att se ut. Vi behöver inte alla ord längre, inga pompösa beskrivningar. Vi behöver bara de små beröringspunkterna och så spinner historien igång inuti. Men det enkla är det svåra.

Boken handlar om en farmor som blir svårt sjuk och sorgen över en pappa. Och om ungdomlig kärlek. Här är morgonens kapitel:

"Mamma följer med en läkare till det smala rummet. Jag och Örjan stannar hos farmor.

En ny sköterska tittar in och undrar om farmor är hungrig.

Hon skakar på huvudet.

– Det blir köttbullar och gräddsås, säger sköterskan och ler.

– Jag älskar köttbullar! säger Örjan.

– En liten portion då, säger farmor.

Sköterskan lämnar dörren på glänt.

Det strömmar in en varm lukt från korridoren. Nånting varmt som blandar sig med nånting kallt."

Ur Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson (Tiden). Augustnominerades 2008.

Nobellfestens bästa dam - Camilla Thulin

Inget är så bildande och inspirerande som att höra experter uttala sig. Camilla Thulin är bäst av dem alla. Igår kväll stod hon på Nobelfesten och engagerade med all sin kunskap och erfarenhet. Hon lyckas ta ner mode på jorden istället för att hänga upp det vid floskler.

Att drottningen och prinsessorna var vackrast av alla tyckte även Camilla, men när hon får välja de vackraste klänningarna letar hon fram tre kvinnor i klassiska långklänningar, långt från hovets kreationer, varav en var inköpt på second-hand (Eva Swartz). Camilla tycker gott och väl att drottningen kan återavända någon av "300.000-kronors-klänningarna" i klimatkrisens tider och menar att Nobelfesten inte handlar om att sticka ut. "Man har så mycket annat att tänka på", säger hon.

Själv var hon klädd i en klänning som var "50 år gammal". Jag tycker hon var snyggast av alla. Ödmjukhet, självdistans och humor gör människor lysande.

Skammen att äta "sådan medicin"

Idag skulle jag kunna skriva om förslaget att slå ihop Saab och Volvo. (Hjälper det verkligen? Vem vill äga jätteföretaget i denna tid och vad ska bilen heta? Salvo? Vaas?)

Jag skulle också kunna skriva om Englas mammas förslag att brottslingar enligt lag ska möta sitt brottsoffer, om brottsoffret själv vill. (Väldigt tveksamt)

Dagen till ära skulle jag också kunna ägna några tankar åt Nobelfesten. (Förväntar mig ett och annat spännande dekoltage)

Men jag väljer att skriva om en vän som knappt står på bena. Tyngd av ångest, ibland panikångest. Han går i terapi men kommer just nu inte vidare. Han vaknar om nätterna. Bekymrad. När jag träffar honom är han inte närvarande. Han håller på att tappa sin livsgnista. Jag har talat med honom om att kanske äta någon ångestdämpande medicin. Men det är tvärstopp. Skammen att äta "sådan medicin" är extremt stor.

Jag har själv fått hjälp av "sådan medicin" och upplevt omgivningens lite märkliga attityd:

Sommaren 1998 dör först min farmor. Hon var 93 år och hennes dödsfall väckte inte stor sorg i mig, men en månad senare dör en av mina vänner under tragiska omständigheter. Han hittas död på golvet hemma efter en tid av alldeles för hårt festande. Hjärtat orkade inte längre. Bara en vecka senare får jag ett telefonsamtal mitt i middagen om att en arbetskamrat dött i en dykolycka.

Kort därefter drabbas jag av ångest. Jag får svårt att träffa andra människor, det är nästintill omöjligt att sköta mitt arbete, jag är frilansjournalist och ekonomiskt beroende av min egen insats. Saker som förr var enkla och som bara skedde av farten, blev oöverstigliga hinder. Att gå och handla, att gå på ett möte. En dag när jag kom till jobbet kunde jag inte få upp mina armar. Ni tror jag skojar, men det var helt omöjligt att lyfta dem till tangentbordet. Jag fick hjälp av en vän och sökte läkare vilket senare resulterade i att jag började äta ångestdämpande medicin.

Det tog någon vecka, sedan kände jag mig lättad. Inte tjo och tjim och full av energi, utan mer som vanligt. Jag kunde vakna på mornarna och tänka ”jaha, är det så här det ska kännas”. Att slippa ha det där malandet i bröstet. Att kunna träffa människor och känna sig som vanligt. Jag repeterar: inte full av energi, inte mer social än vanligt. Men med näsan över ytan.
Jag fick min sömn tillbaka. Umgänget med mina vänner. Mitt arbete. Livet kunde fortgå.
Jag blev så lättad av detta att jag gärna berättade för min omgivning att jag börjat äta medicin. Jag fick starkare reaktioner än när jag för 20 år sedan berättade att jag var homosexuell.
”Är du SÅ dålig!” sa någon förfärat.
”Jag skulle av princip aldrig äta sådan medicin” sa en annan.
”Akta dig så du inte blir beroende!” var det flera som sa.

Jag åt medicinen i tre månader, sedan inte mer. Något sug efter mer av medicinen har jag aldrig känt.

Välj ett ord och låt det leda

Inför varje nytt år samlas jag och mina bästa vänner för att bestämma våra ledord.

De ord som ska lysa över oss det kommande året.

Det är kanske ingen nyhet, men vi styr själva över våra liv. Ändå skyller vi på omständigheter för att almanackan blir full. Vem är det som fyller den om inte vi själva efter våra egna beslut?

Skräcken att inte vara älskad styr de flesta av oss, vi vill bli bekräftade och sedda. Därför tackar vi ja, även till sådant vi kanske inte tycker om. Man vill ju vara med.

Vi fyra som sitter där varje nyårsafton vet allt det där (vi är grymt kloka), men vi väljer ändå varsitt ord. Ett ord som kommer ligga till grund för stora som små beslut. Och hur - och med vad - vi fyller våra almanackor.

Ord som valts under de gångna åren är exempelvis "hålla ihop", "hitta fokus", "konsolidering", "min kropp".

Ord i mitt eget liv de senaste åren har varit:

Förändring – det året sa jag upp mig

Uppbyggnad – det året startade jag en reportagebyrå

Företagsamhet - det (detta) året ombildade jag till aktiebolag och köpte ut mina kompanjoner. Jag har gett ut en bok, byggt en egen hemsida och startat denna blogg. Jag har också firat ett bra resultat på mitt företag.

Mitt ord inför 2009 är roman. Jag ska skapa förutsättningar i mitt eget liv för att skriva en roman.

Varje nyårsafton då vi sitter där vi fyra kloka vänner reflekterar vi också över året som gått. Det har varit påtagligt hur orden varit med oss. Vi har gjort våra val. Bra val.

Falla för trycket – inte jag!

Jag tillhör en av de tiotalet som inte läst Stieg Larsson. Hade inte tänkt göra det heller, inte min typ av litteratur. Men så kan jag inte stå emot. Nyfiken på hur bra det kan vara och har nu skaffat mig böckerna tre.

Jag tycker inte Män som hatar kvinnor är bra. Hyfsad, men inte mer. Antar att jag svär i kyrkan men jag fattar faktiskt inte braheten i den.

Ändå fortsätter jag läsa.

Man ska ju hänga med.

Boken ligger som broms för de andra böckerna jag vill läsa och i natt tänkte jag att nu får det vara nog!

Stieg får ställas åt sidan, jag som aldrig annars är den som faller för trycket. Det blir ju bara fånigt!

Så snacka inte med mig om Stieg Larsson är ni snälla.

Nu ägnar jag mig åt Kära syster, av Tawni O'Dell.

Julfester med avspis och flirt

Först gick jag på förlagsfest.

– Men hej Bodil dig vill jag prata med sen, sa flera.

Jag ställde mig i ett hörn och undrade när det var dags för sen.

Så såg jag min redaktör och rusade fram. Han stod med armarna i kors och pratade med en annan kvinna. Han sa inte ens att han ville prata med mig sen.

Jag blev nervös och sa att jag hade bråttom fastän jag inte alls hade bråttom och tog en taxi därifrån.

Hamnade på tidningsfest. Tidningen heter Vi.

Fick höra att jag var en Vi-lansare istället för en frilansare.

Fast det heter frilans, således Vi-lans.

Sa hej till Fredrik Sahlin och Johan Norberg i kön till buffén. De sa hej tillbaks men fortsatte sin dialog. Deras pratbubblor såg ut som fyrverkerier. Funderade på att sätta mig vid deras bord men vågade inte. Fastän jag skulle kunna prata skjortan av dem både när det gäller film och musik.

Det är väl typsikt kvinnligt.

Johan skrev förresten att man skulle sluta säga att man lyssnade på Abba i smyg. Read my lips Johan: Jag lyssnade på Abba i smyg. Stoppade in vinylen i konvoluten till Nationalteatern och Nynningens plattor. Hur skulle jag annars våga gå till Sprängkullen igen Johan? Säg mig hur!

En man som nog var min bordskavaljer berättar om sin resa till Kenya och har tårar i ögonen. Han har aldrig upplevt så mycket kärlek säger han och vänder sig om till kvinnan på sin andra sida och berättar exakt samma historia.

Julfest 2 fortskrider och jag får en journalist framför näsan som är jätteduktig men jag kan inte slita min blick från hennes dekoltage och jag känner att jag nog ska förflytta mig.

Byter bord och pratar med en annan journalist om våra mammor och pappor. Det är fint. Nära.

Ska gå till garderoben men hejdas av någon som, jag kan ta fel, men flirtar med mig.

Det är inte så lite uppiggande men jag är en skötsam tjej och går hem till de mina.

Genom Stockholm går jag, på bron över Riddarfjärden, där Västerbron speglar sig i vattnet som på det vackraste vykort.

Årets sjukaste resa står för dörren

Alla som ska resa utomlands runt jul – räck upp en hand!

Välkommen ombord på flygplanen fulla av herpes, nackspärr, ryggskott, influensa och migrän.

Där sitter alla vi som sedan slutet av september börjat jobba mot årets värsta deadline. Allt ska vara klart innan jul. Allt ska vara levererat eller undertecknat eller avslutat. Gu' förbjude om något ligger halvklart eller ännu värre - påbörjat! - innan jul. Stresshormonet kortisol skummar som kolsyra i blodet och när vi lämnar jobbet för att resa iväg sänks halten och sjukdomar och märkliga krämpor slår till.

Jag åker som vanligt till Thailand för att vila. Planet dit är alltid fullt av hålögda bleka människor som sover med öppen mun som medvetslösa. Hostar otäckt och vaknar sneda i hela kroppen. Jetlag är ingenting mot att försöka landa i ett slags normalt tempo.

Jag är inget undantag.

Och jag vill inte verka oförskämd, men alla dessa julfester och glöggbjudningar, min mage orkar inte mer och hur vore det med något kul i januari istället? Ökenmånaden.

Vad ska vi förresten göra i januari?

Jo då ska vi veva igång jobben igen till nästa stora deadline. Innan midsommar.

Indien + Resa + Mat = Masala

Jag har inte läst varenda stavelse, men njutit av den sjungande texten styckevis. Så musikalsikt, njutningsfullt och varmt. Jag har inte lagat maten från recepten men planerar inför en kommande curryhelg. Men bilderna har jag tittat på om och om igen. Mmmmm. Funderar på att boka om vinterns Thailansbiljett till Indien istället.

Masala - en resa till Indiens kök. Av Håkan Elofsson, Susanne Rolf, Jane Magnusson, Anna Lindh Lewin. (Bilda Förlag)

Minnet av en vän

Idag är det Världsaidsdagen. Jag tänker på Magnus, Lennart, Tony, Roger och alla ni andra som inte finns med. Och jag tänker på Tommy.

Tommy var min vän, en rosig värmlänning, med smilgropar man gärna ville peta på och med ett sällsamt glitter i ögonen. En dag ringde han mig från Roslagstulls sjukhus. Han berättade att han fått bältros, inget märkvärdigt, underströk han. Och jag fick en skarp instruktion: ”När du kommer och hälsar på vill jag inte att vi pratar om sjukdomar. Jag vill prata resor. Lova mig det.”

Jag höll mitt löfte och det var hemskt att inte få undra. Jag var orolig för att Tommys bältros egentligen var ett symtom på något annat. Det skulle dröja flera månader innan Tommy berättade att han bar på ett elakt och obotligt virus.

Det var då han började köpslå med tiden.

Framför honom fanns alltid ett resmål, inte för långt fram i tiden, sådär några månader bara. För att få tänka på något annat, längta, och för att ge mening åt det liv han hade kvar. Det första målet sattes högt, en resa till Australien och Söderhavet. Jag hade redan en sådan inplanerad och Tommy skulle korsa min väg. Det var aldrig på tal att vi skulle resa tillsammans. Jag skulle inte ha velat heller, han var en envis och dominant person. Vi tjafsade ofta. Och Tommy var den typiske ensamresenären.

Vi skulle träffas på en fika på Fijis flygplats. Bara det, hans plan skulle komma dit medan jag satt och väntade på mitt därifrån. Det drar i mina smilband när jag tänker på det. Vi sågs aldrig. Vi lär ha missat varandra med en halvtimme. Men som vi garvade åt det där efteråt.

Varje gång Tommy kom hem smiddes nya resplaner. En resa till Kanarieöarna några år senare höll på att sluta riktigt illa. Tommy reste med en vän, och med en morfinpump på magen. Han var vid den tidpunkten väldigt sjuk och hade ofta svåra smärtor. Med hjälp av morfinpumpen gick det att leva ett okej liv, och det gick att fortsätta resa. Men en feldosering höll på att ta livet av Tommy. Efter hemkomsten åkte han direkt till sjukhuset, fick syrgas, och vi trodde alla att det var slut.

Då började Tommy hosta fram ”Ro-ho-skil-dehe”.

Han ville till Roskildefestivalen, det var fem månader till dess och jag sa ”såklart, vi drar till Roskilde”. Men inuti var jag tvärsäker på att vi aldrig skulle resa dit.

Sista veckan i juni segade vi oss upp för Hallandsåsen i 30 kilometer i timmen i en pistagegrön folkabuss. Tommy låg nedbäddad. Han var tunn som en fågelunge, och när vi senare gick omkring med varsin plastmugg Tuborg på festivalområdet, var det många som inte kunde låta bli att stirra på honom.

Jag förstod inte hur han höll ihop. När han hostade trodde jag att lungorna skulle lossna, och för att orka förflytta sig bar vi med en hopfällbar tältstol så han kunde stanna och vila ibland. Någon rullstol var det inte tal om. På söndagsmorgonen grät han när vi åt frukost.

”Vad har jag nu att se fram emot?” sa han, ”jag orkar inte längre utmana tiden, nu vill jag hem.”

Tommy tog tåget hem. Han ville känna att han fortfarande var Tommy, ensamresenären. Trots att han var i det närmaste utmattad kunde jag se ett leende genom fönstret på tåget. Jag stod där på perrongen i Köpenhamn och vinkade av honom. När tåget försvann bort var det min tur att gråta.

Tommys sjukdom blev aldrig ett hinder för att resa, och trots att även Roskilderesan höll på att sluta i katastrof – någon snodde all hans medicin – så reste han ännu en gång innan han lämnade oss för gott.

Det var en vacker dag i maj mellan hägg och syrén som Tommy drog sitt sista andetag på Södersjukhuset i Stockholm. Mamma och storasyster var med honom. När jag kom in i Tommys rum någon halvtimme senare var fönstret öppet, vinden tog tag i gardinen och en blomkruka hade vält på fönsterbläcket. Utan att jag kunde hejda mig ropade jag rakt ut:

”Men herregud, var är Tommy?”

Det var så uppenbart att han inte var kvar. Det som låg där i sängen var bara ett skal.

Tommy är en av många unga män som blev en siffra i aidsstatistiken. För oss vänner var han en restok, en vacker värmlänning och en vän som försvann. Och för att överleva det som gjorde så ont sa vi att han bara givit sig av på ännu en resa.