onsdag 2 juni 2010

måndag 31 maj 2010

Ingrid och en stunds kärlek


Vi besökte svärmor.

Hon låg orörlig i en säng. Smal och skör. Talar inte längre. Tittar med stora ögon efter något att känna igen.

Jag såg hur Pauline kämpade med att inte visa sina tårar. Jag såg hur mamma Ingrid strök med tummen över sin dotters hand, sedan klappade hon hennes handled med fingarna. Som om hon ville säga "var inte orolig." Som om hon in i det sista vill vara mamma.

Länge satt de så. Tittade på varandra. En gammal hand i en brunbränd. Tiden i rummet stod still, tiden de delat rann igenom blickarna.

Ingrid har haft hund i hela sitt liv, varit uppfödare.

Vi lyfte upp vår hundvalp Anja. Hon, som knappt är still en sekund, lade sig tillrätta vid Ingrids fötter. Och somnade.

fredag 28 maj 2010

Filmtips inför helgen

Två riktigt bra filmer med vänskap, familj och utanförskap som gemensamt tema:



Vänner för livet. Av Mike Binder. Med Adam Sandler och Don Ccheadle (och underbara New York-miljöer).

Bänken

Bänken. Av Per Fly. Danskt drama när det är som bäst.

torsdag 27 maj 2010

Bröllopsresor

Jag skriver en artikel om bröllopsresor. (Gissa varför)

Tänker på min egen. Den gick till de riktigt otillgängliga delarna av norra Thailand med en hjälpsändning. Block, pennor och gymnastikskor till barn.

En vän hade fixat uppgradering till oss. Det var en överraskning, vi fick veta det först på Arlanda när vi blev blev incheckade i business class.

Å va vi blev glada!

Vid gaten blev jag framkallad till disken.

Kvinnan på andra sidan lutade sig fram mot mig med uppfordrande blick.

– Nästa gång du åker business class så tänk på klädseln, sa hon och pekade på mina fjällrävenbyxor.

onsdag 26 maj 2010

Jag har kört fast

Bokstavligen.
(Nu var jag faktiskt riktigt rolig)

Skriver på min bok, en resa tvärs genom USA. Men alldeles vid Hoover Dam har jag kört fast. Bilen rör sig inte. Jag får bara ur mig tråkiga krystade meningar.

Det är frustrerande och väldigt läskigt.

Tänk om jag inte kommer loss.

Om jag inte kommer fram.

Vad gör man när man kör fast med bilen?

Provar att backa.

Ber om hjälp?

Stänger av den. Går ur. Funderar. Tvingas hitta en annan väg ut.

tisdag 25 maj 2010

Sorgen slussas ut

Jag får väldigt många kommentarer och mejl, från helt okända om sorg. Mycket vackra tankar. Igenkänningen är stor. Och jag blir som bedövad.

Kanske är ordet bedrövad.

Människor går omkring med sorg men talar inte om den. Inte förrän det ges en tydlig möjlighet. Som exempelvis i bloggar. Där kan man i lugn och ro formulera sig, och man behöver inte visa sig.

Eller i enskilda möten då man berättar vad som hänt. Då kan andra öppna sig som en sluss. Jag säger sluss för det forsar inte ut, det är en balanserad berättelse. Den har legat därinne och format sig.

Så kan sorgen se ut efter ett tag.

Balanserad men fortfarande väldigt privat.


söndag 23 maj 2010

Anteckningar - Sorgen efter en månad

Det är nu en månad sedan min mamma dog.

Det gick inte att skriva om händelsen då. Inte fullt ut. Men jag vill.

Hon somnade in efter att ha ätit frukost. Min syster och bror var där dagen innan. Jag var på väg för att hälsa på henne.

Jag fick meddelandet i Södertälje. De nästan 40 milen hem till Trollhättan var en resa genom hela mitt liv. När jag steg ur bilen skakade hela jag.

Vi tog farväl av henne i ett avskedsrum, jag, mina syskon med respektive, syskonbarn och pappa.

Det är ett ögonblick för alltid fast i mitt minne.

Liksom begravningen. Där vi stod runt hennes vita kista. Vi sa något, vi grät, jag fick hålla mig i min bror för att inte ramla omkull. Aldrig någonsin har jag känt en så stark samhörighet med min familj som då. Vi var vackra. Och pappa hade lagt 62 röda rosor på hennes bädd. Så många år hade de varit tillsammans.

Jag kan fortfarande inte skriva om händelsen, det blir stapplande. Jag bär sorgen som en liten fågelunge. Ibland inbäddad i vardagliga händelser, jobb, umgänge, hundar och sol. Ibland helt naken.

Men mindre naken nu.

Den akuta sorgen, just när det hade hänt, är ett tillstånd jag inte begriper mig på. Kaos, omtumlande. Inga marginaler. Oförmögen. Det mest omtumlande var alla de minnen som följde med mammas död. Jag får dem fortfarande över mig, de bara rasar in, men efter en månad mer sällan.

Jag fick erfarenheter av hur man blir bemött i sorg. Många var fantastiska, somliga bedrövliga. Och även om det gått en månad (Lång tid? Kort tid?) känner jag ett starkt motstånd mot att fördjupa mig i det bedrövliga. En händelse kan jag inte släppa: en kollega och vän som just då jag berättade att mamma dött (dagen innan) bad mig att svara på ett läsarbrev. Jag hade stavat fel på två ställen i en artikel om Berlin. Jag minns att det var omöjligt. Jag minns också att det gjorde ont. Hans oförstående. Nu när jag tänker på det, undrar jag om han kanske var chockad. Jag vet i alla fall att de små hindren kan kännas för djävliga, och att de bästa bemötandet är att skydda den sörjande från allt som kan tolkas motstånd.

Någon gång ska jag använda erfarenheterna. Också de inom vården. Kanske i min bok om sorg. Om jag skriver klart den. Mitt i sorgen känns den meningslös.

Gråter jag fortfarande? Sällan, men ibland. Nu då jag skriver och rör om, någon gång när jag känner mammas sårbarhet. Hon var sjuk de senaste åren. I Alzheimer och vaskulär demens. De senaste veckorna i något ingen kunde förklara. Och hon fick somna in, smärtfritt, en vacker vårdag. Hon var mätt. Jag tror hon var nöjd.

Jag gråter också då jag hör något av Evert Taube.

Men det är okej, gråta är inte farligt.
Sorg är inte farligt.

Eftersom mamma var sjuk försökte jag resonera med mig själv om att hon faktiskt kunde dö. Det gjorde mig ledsen, men inte förberedd. Vi talar ibland om att man ska förbereda sig på att människor ska dö. Men jag vet inte hur. Jag tror inte det går.

Jag tror heller inte att det går att göra något åt sorg. Man får lära sig leva med den. Däremot kan man underlätta för människor att leva med den. Det är inte bara den sörjandes jobb. Omgivningen är avgörande.

Dagen efter mammas död åkte jag och min bror Kristofer till det gruppboende där hon bott under sin demenssjukdom. Vi slet ut allt på några timmar. Sparade tavlorna hon målat. Men slängde mycket.

Ville ha bort den sjuka tiden i hennes liv.

Nu minns vi det friska.