Årets...

märkligaste: Resan till Macau.

sexigaste: Janne Wikströms mat.

sorgligaste: Avskedet av Tuva.

förtroende: Kan jag såklart inte berätta. Men jag glömmer det aldrig. Tre kvinnor på en Klippa.

rus: "Paraplydrinken" jag fick inför operationen av mina ben.

överraskning: Min syster blir min granne. Verksamhet i Stockholm och en övernattningslägenhet behövdes.

lycka: Min fru blir sjuksköterska.

nya vänner: Petra och Ulrica.

hoppsan: Mötet med Diana Ross-kopian på Motown Museum, Detroit.

blues: Guy King på Buddy Guy Legends i Chicago.

scenenergi: Jenny Wilson och Robyn på Way Out West i Göteborg.

insikt: Jag kan inte läsa och äta samtidigt. Åtminstone inte om jag vill njuta. Av det jag äter. Eller läser.

misslyckande: Jag försöker bli burkplockare.

beslut: En hund till. Till våren. En Staffe.

jobb: Intervjun med Jenny Diski för Vi-Läser.

hår: Mitt eget. Har låtit det växa och nu blir det grått.

fel: Blandade ihop Tyrolen och Bayern i en text.

lärdom. Blanda aldrig ihop Tyrolen och Bayern.

utmaning: Min bok om sorg.

skapande: Författarskolan. 20 sidor egna litterära ambitioner varje kurstillfälle som tog emot ris och ros.

pappa: Min. Som körde husbil upp till Stockholm från Trollhättan när min fru tog sjuksköterskeexamen. 83 år gammal, resan tog 5 dagar.

stolthet: Min syster går med mig i Prideparaden.

adrenalinkick: Ensam i en pyramid i Egypten.

läsning: YCDBRALAI (You Can't Do Business Running Around Like An Idiot) En bok om att arbeta mindre och få mer gjort.

devis: jobba mindre få mer gjort.

flytt: Stereon till köket.

vinjett: Mad Men.

klänningar: Mad Men.

fast-framför-teven: Brottet.

kämpe: Min vän Göran för utmaningen att formge och göra omslag till You know you are Swedish when och Man vet man är medelålders när... . Håll utkik i vår!

vän: Göran. För att han är en sådan kämpe.

slut: Nu.

Ordet som ska leda 2010

Vid den här tiden på året brukar jag och vänner diskutera ord som ska vara ledande under kommande året. Jag skrev om detta under blogginlägget Välj ett ord och låt det leda. Där finns förklaringen och tankarna bakom.

Mitt ord för 2009 har varit Roman. Med avsikt att skapa förutsättningar för att skriva en roman. Jag har gått en författarskola och jag har påbörjat min bok. Jag har satt igång hjärnan och undermedvetet finns nu ett ständigt pågående arbete. Nu planerar jag arbetet 2010 där jag ger mig själv 2 dagar i veckan för det litterära skrivandet.

Mitt ord för 2010?

Lust.

Jag ska ta in mer lust i livet. Mer musik, film, bra böcker. De beslut jag tar ska ifrågasättas utifrån lustperspektivet. Jag ska arbeta med människor jag tycker om, arbeta med sådant som ger energi - inte suger den ur mig, anta utmaningar som gör mig nyfiken - inte ängslig, göra roliga saker då jag är ledig eller bara slappa om det är det jag har lust med.

Jag tror helt enkelt att både jag, mitt arbete och min omgivning kommer att må bättre av sådana beslut.

Vänners ord inför 2010 som är klara:

Sakta av
Tillåtelse

Någon mer som vill dela med sig?

Hundglädje

Stulna bilder men underbara bilder. Varsågoda, lite hundvärme i vinterkylan. (Av någon anledning tycker jag att första hunden påminner om Evert Taube)

Jag har gjort slut med julen

"Man gör vad man vill med julen", sa en kvinna så klokt.

Själv gör jag slut med den.

Nästa år reser jag bort igen. Jag träffar gärna familj och vänner, äter gott, men det kan jag göra precis när som helst.

Mamma sa alltid att vi inte behövde komma hem just på jul. "Kom hem när ni vill själva. Det blir bättre då."

Det var förlösande.

Nu vet inte mamma längre vad jul är. Min pappa säger att han inte vill fira den.

Jag ser inte glädjen, jag ser mest utanförskapet, vilket kan ha att göra med att jag själv lever utanför normen.

Jag ser också en konsumtion som får mig att äcklas och påminns om världens snedfördelning.

Min fru ser något annat. Hon arbetade både julafton och juldagen på en palliativ avdelning. Patienternas ångest var kraftigare än vanligt. Det är en av de tyngsta helgerna på året.

"Va hemskt" sa en kvinna då jag berättade om mina känslor inför julen. Men hemskt är det inte. Det är skönt att ha kommit till ett beslut. Däremot kan det nog vara hemskt att höra någon prata om julen som jag gör, om man själv gillar den. Hemskt för att jag utgör ett hot.

Men hallå, alla ni som tycker att julen är härlig, jag missunnar er inte, och förlåt om jag drar ner stämningen. Ha det fortsatt skönt och var rädda om varandra. Allt som får människor att må bra är bra.

Den som inte mår bra mår bäst av att göra något åt det.
Det går lättare om man får förståelse och inte pådyvlas argument om hur trevlig julen ändå är.

Då blir det ännu värre.

Jag har gjort det bästa av julen detta år. Men nu gör jag således det som känns bäst för mig:

slut.

Jul i Trollhättan

Jag önskade min mamma God Jul först av alla. Det är precis två år sedan hon blev sjuk. Jag gav henne tvål i julklapp. Samma tvål jag alltid gav henne när jag var liten. Hon blunade när hon luktade på den. Kände igen doften, men kunde inte placera den. Hon fick också hårspännen. Blå som jag satte i hennes nytvättade hår. Sedan räknade hon på fingrarna vilka som som var hennes barn. Hon missade några, men lade till någon kusin och en svärson. Jag rättar henne aldrig.
- Är det du som är Bodil, sa hon och tittade misstänksamt på mig.
Sedan pekade hon på hårspännena och sa att hon fått dem av personalen.

Jag lämnade henne i allrummet där de andra satt. Några med sina anhöriga. Någon sov, en annan satt framför teven där Jamie Oliver lagade mat utan ljud. På cd-spelaren Helga Natt.

Hon vinkade åt mig när jag gick.



Jag har handlat åt pappa. Sill. sylta och skumtomtar. Han har satt ljus i de handsmidda ljusstakarna och tagit på sig en röd slips.

Nu väntar vi på min bror Kristofer och hans ena hund Kajan. Fridfull Jul till alla som läser, var ni än firar eller inte firar.

Solen skiner trots allt över Trollhättan

Mamma åkte in akut idag på sjukhuset. Svullet ben, misstänkt blodpropp. Pappa hämtade henne på gruppboendet där hon bor. Körde henne till NÄL, de kom in ganska snart i ett undersökningsrum men där fick de vänta flera timmar. Mamma sov. Pappa satt bredvid. Inget kaffe fick de.

Nej det var ingen blodpropp och pappa körde hem henne igen.

I samma ögonblick anlände jag Trollhättan. Jag köpte revbenspjäll och potatissallad till pappa och mig.

- Jag saknar henne så förfärligt, sa han då vi satt vid köksbordet och moraklockan i vardagsrummet tickade som om ingenting hänt.

Han har klätt sig i fin nystruken skjorta och nya byxor. Så piggnar han till lite. Undrar om vi inte ska ha kaffe på maten också för han har ju bakat.

Klenetter, pepparkakor, finska pinnar och mjuk sockerkaka.

Snön ligger vit på taken. Solen lyser trots allt över Trollhättan.

Saab en del av mig

Det är som när en gammal människa dör. Inte oväntat, men förfärligt sorgligt. En tid i livet har tagit slut, man sörjer också att en del av en själv gått förlorad.

Så är det med Saab.

Jag är född och uppvuxen i Trollhättan. Saab har alltid funnits där, jätten på Stallbacka, lika självklar som kanalen. När vi var små sa vi att bortåt 40 000 - 50 000 människor arbetade på Saab. Det var så det kändes. Vi sa också att Saab betydde Släng Aset Annars Byt.

Saab var fabriken som gjorde att man då och då fick nya klasskamrater, från både Jugoslavien och Finland, för att familjer flyttat dit för jobbens skull. Om man var ute och reste och skulle berätta varifrån man kom var det alltid självklart att berätta om Saab.

Vi kunde mycket om Saab, vi var där flera gånger på studiebesök. Åkte ett tåg genom fabriken och tittade på bandet som aldrig stod still.

Mina båda bröder har arbetat på Saab. Min pappas stålverkstad var underleverantör till Saab.

Det är svårt att tänka sig ett Trollhättan utan Saab.

Jag åker snart hem för att tillbringa julen där.

Jag ska åka förbi Saab och säga hej då. Och tack.

Årets juklappar (mina)

Brukar inte vara hemma om julen. Inte fira den alls. Men i år är det andra bullar, och jag har köpt julklappar!

Xxx får en xxxxx.

Till xxx har jag köpt en xxxx.

Xxxxx kommer bli jätteglad för xxxxx.

Ska bli jättespännande att se vad xxxx säger när paketet öppnas och där ligger en xxxxxx!

För att inte tala om xxxxxx och xxxxxxx!

Och hunden heter del 2

Min hund lekte tidigt i morse med en annan labrador. Som hette:

Nalle Balle Pitbullskalle.

Inte över vår tröskel

Vi renoverar hemma. Letar nu någon som kan slipa golv och ringer runt.

Den första verkar okej, men när jag säger "Ska bara prata med min fru innan vi bestämmer oss" så börjar han skratta.

– Fru? säger han, har du fru?

Och forsätter skratta.

Några dagar senare ringer han igen, säger "ursäkta jag ringde fel, men har du fru?"

Och skrattar igen.

Golvslipare nummer två har en jargong i telefonen som inte heller den är så trevlig.

– Du vet att det är så många idioter som försöker sig på att slipa golv nu för tiden, för många Sydamerikaner och Indianer som förstör golv för folk.

Vi letar vidare.

Författarskolan slut

Sista gången på Författarskolan och vi pratade om:

1. Mognadsprocessen. Hemingway lär ha slutat sitt dagliga skrivande mitt i en scen, för att fortsätta tänka på den, och för att inte varje gång "börja från början". Viktigt att sätta igång hjärnan i en tankeriktning. Själv brukar jag gå ut en rejäl promenad med min hund, mitt i texten. Då faller bitar på plats (i bästa fall). När man sätter sig igen är det som att måla över ett nytt skikt, man fortsätter berättelsen men har också hittat ett nytt lager.

2. Slutet."Slutackordet slår tillbaka mot hela texten." Sa Erik Grundström så vackert. Två av kursdeltagarna hade provat att skriva slut på sina berättelser. Det ena satt jättefint, det andra skapade diskussion.

Vi har skrivit omkring 20 sidor text vardera till varje gång. Vi har läst omkring 100 sidor text till varje gång som vi bedömt och diskuterat. Många har kommit en bit på sina romaner. Erik bad oss om två saker då vi slutade:

1. Att ha skulle få ett dedicerat exemplar.
2. Att han skulle bli bjuden på releasefesten.

Sagt upp och gjort slut

Jag har sagt upp vårt fasta telefonabonnemang och vårt bredband. Nu kör vi mobilt för hela slanten.

Igår skulle vi skarva några antennsladdar men då blev teverutan svart. I hela huset.

Jag är kär

Kan inte koncentrera mig. Borde skriva, men kan inte släppa godingarna från helgen. Tömde just kameran:

Och hunden heter?

Kommer just från Hund 09. Riktade detta år hundra procent fokus på Staffordhire. En sådan ska vi ha!

På Hundutställningar kan man inte fråga vad hunden heter. Då säger matte eller husse så här:

- Henriette de la Stortorp Hillybillys Vanja.

- Men jag menar hur tilltalar ni henne?

– Harriet.

Sämsta betyget kan vara bästa betyget

I höstas sa en vän om Jenny Diskis Främling på tåg att det väl "inte kunde vara så svårt att skriva som hon gör".

Det gjorde ont. Jag skulle kunna offra en liten kroppsdel för att kunna skriva som Diski.

En bekant sa likande om Bengt Ohlssons krönikor i DN. Att "de ju inte är särskilt märkliga".

Någon gång hör jag också folk (inte de som själva skriver eller fotograferar) säga om exempelvis ett foto: "Det kan väl inte vara så komplicerat att ta en sådan bild. Bara man har en riktig kamera." Medan det kan ha tagit en halv dag, två assistenter flera hundra bilder och en duktig fotograf för att få till den. (Därmed inte sagt att bra bilder måste ha så mycket resurser bakom sig.)

Alla som arbetar kreativt vet att det enkla är det svåra, och jag tänker, att om de uppfattar ett foto eller en text som enkel att få fram så är det ju ett riktigt bra betyg. Då får man leva med att få förstår hur mycket arbete som ligger bakom.

Vänskap i pocket

Nu finns min bok i pocket. Lagom till jul(handeln).

Dagens låt

Tidig morgon. Stockholm gnuggar sömnen ur ögonen. Jag springer längs Söder Mälarstrand. Bara jag. Staden ligger där framme och glimmar. Så hör jag Nina Simone i mina lurar. Det är en stund av lycka. Av frihet. Jag ger den till er:

I wish I knew how
It would feel to be free
I wish I could break
All the chains holding me
I wish I could say
All the things that I should say
Say 'em loud say 'em clear
For the whole round world to hear
I wish I could share
All the love that's in my heart
Remove all the bars
That keep us apart
I wish you could know
What it means to be me
Then you'd see and agree
That every man should be free

I wish I could give
All I'm longin' to give
I wish I could live
Like I'm longin' to live
I wish I could do
All the things that I can do
And though I'm’m way over due
I'd’d be starting a new

Well I wish I could be
Like a bird in the sky
How sweet it would be
If I found I could fly
Oh I'd’d soar to the sun
And look down at the sea
Than I'd sing cos I know - yea
Then I'd sing cos I know - yea
Then I'd sing cos I know
I'd’d know how it feels
Oh I’d know how it feels to be free

Grannar – tack för att ni lyser!

Jobbiga noteringar

Söndag. Frågar en vän om hon vill följa med på Nationalmuseum. Hon svarar: "Nej jag ska följa mitt samvete idag och gå till jobbet en stund istället."

Måndag. Mejlar med en kollega som ska ge mig ett lämningschema. Hon är sjukskriven halvtid för att det varit lite mycket för henne men ska jobba med lämningsschemat då hon kommer hem. "Du har det sent ikväll."

Tisdag. Dags för after-work på Halva inne (Half Way Inn). Kamraten säger att det får bli en snabb bira denna gång eftersom han ska gå tillbaka till jobbet och jobba en stund.

Onsdag. En vän berättar att han vaknat mitt i natten och inte kunnat sova och att han gått upp och jobbat istället.

Torsdag. Middag, som bryts upp klockan 21 eftersom en vän ska gå hem och jobba några timmar innan han går och läger sig.

Fredag. Får ett sms: "Fredagsdrink? Ska hem och jobba efteråt men vi hinner väl en eller två."

Lördag. Vän berättar att hon ska opereras men att det blir riktigt bra eftersom hon kan sitta i sjuksängen och jobba efteråt.

Vems energi

Går igenom högen av post, ett och annat reklamblad, meningen "Min energi" fladdrar förbi på en folder. Tänker att den ska jag läsa lite senare.

Funderar mycket över energi. Över att vissa relationer tar mer energi än de ger, jobb kan ta mer än de ger, hur man kan få energi när inte solen lyser.

Har tänkt på mitt ledord inför nästa år, som någonstans ska hamna där, kring hur jag ska fylla på, göra fler saker jag blir glad av och så vidare.

Så letar jag upp foldern med "Min energi" för att pigga upp lite.

Men den visar sig handla om elförbrukning.

Nu är jag på banan (inte frukten)

Så har ännu en gång sex personer nagelfart min text. Vi talar författarskolan, vi talar om att jag har försökt hitta min berättaposition i en roman som utspelas på två plan. På en väg i USA och i en svensk småstad.

Och nu sitter den!

Jag vet vilka friheter jag kan ta mig på de olika planen, vilka olika toner de ska få. Huvudberättelsen är en resa tvärs genom USA.

"Nu e de bara att rulla på", sa Erik Grundström.

Så nu kan jag lägga in en växel till.

Tuta och köra.

Gasen i botten.

Rusa motorerna.

Och på den vägen är det.

Liten pyramidskola

Första pyramiden som byggdes heter Step Pyramid och ligger i Saqqara. Faraonen hette Djoser och eftersom han var först ut med byggandet visste han inte riktigt hur man gjorde. Så han la block på varandra.(Byggdes 2630-2611 f Kr)


Andra pyramiden var Bent Pyramid. Först byggdes den med 55 graders vinkel, men sedan blev det bråttom att få ihop bygget, sägs det, och vinklen ändrades till 43 grader. Så ser den också ut som en pyramid på en sockel. Därefter byggdes den första pyramiden med räta sidor (se blogginlägget nedan).


De mest kända pyramiderna är de i Giza. Största är för faraonen Cheops. 146 meter hög. Byggd av 2.3 miljoner stenblock på vardera 3 ton.

En enda staty har hittats efter Cheops. Den står på Egyptiska museet i Kairo och mäter knappt 10 cm.

Man tror att hans skatt ligger i det tempel som ofta byggdes intill pyramiden. Där står idag bostadshus. De vilar alltså förmodligen på en skatt, de som bor där. Uppskattningsvis har bara en tredjedel av Egyptens skatter grävts fram. Hisnande mycket återstår.

Vanligt folk lät också bygga pyramider för sina gravar. De mätte 3-4 meter.

Några faraoner byggde flera pyramider, kvinnorna fick betydligt mindre (surprise) och står ofta intill, de kunde också få en egen gravkammare i faraonens pyramid. Gravkamrarna fanns inuti eller under, man gömde dem noga. Ingången var också förtäckt.

Det nya riket (1550-1070 f kr) byggde istället gravgömmor Exempelvis i Konungarnas Dal i Luxor. Svårare för plundrare att hitta mumien och alla skatterna då.
När man hittade Tutankhamuns grav var det jättestökigt. Alla hans skatter var intryckta i en gravkammare som var ganska liten. Ju längre man levde desto djupare grävdes graven (den grävdes medan de levde). King Tut eller The Boy King som han också kallades blev bara 18 år.