Glada så det bubblar i kroppen. Lyckliga så tårar vill ut. Alldeles fantastiskt är det att gå i Prideparaden. I år gick min syster Britta med. Satt hemma i köket innan och målade sin fina skylt.
Min bästa parad hittills.
Jag deltog första gången 1983. Då skrek vi "Vi är arga vi är snälla, vi är homosexuella." Då hette det Frigörelsemarsch och längs vägarna stod Maranata och skrek. Andra spottade på oss. Då aids drog ner ridån fanns skyltar där det stod "Gud har talat genom aids"
Det har varit en lång resa till dagens festyra. Inget har skett av sig självt. Men resultatet mina damer och herrar - det går att förändra!
Jag uppmanar alla mina vänner att nästa år gå med. För att visa sin solidaritet. För att känna denna glädjeyra. Alla borde få känna Pride.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar