För andra året i rad besöker jag Way Out West i Göteborg. En riktigt bra festival, och då talar jag inte bara musik. Det är - för att vara en festival - oavanligt rent och fint, bra mat, lite fylla och korta köer till bajamajorna. Har inte så mycket att göra att göteborgare skulle vara redigare, utan mer om en bra organisation. Slottksogen är en vacker festivalplats, två av scenerna är placerade så att naturens sluttningar ger möjlighet för alla att se. Minuset är tredje scenen Linné, med lågt tak framför, där bara den som orkar knuffa sig långt fram kan se och höra bra.
Musikaliskt? Kul att se Beirut, de romska inslagen mixat med folkvisa var en överraskning. Men himmel va tråkiga de ser ut. I tider då liveframträdanden blir mer och mer viktiga funkar det inte att sitta och sura framför pianot, eller se ut som om man just stigit upp ur sängen. Det senare gäller även Wilco. Som möjligtvis har tvättat håret två gånger i år. (Jag VET att det är lite inne att se sådan ut, men det här är MIN blogg). Man måste ta in sin publik, spela för den, inte bete sig som om man stod hemma i vardagsrummet. Glasvegas och Band of Horses var däremot riktigt bra liveband.
Anthony & the Johnsons med Göteborgs Symfoniker var första speldagens riktigt stora dragplåster. Men jag led med honom. Han var så nervös så han grät. Till publiken sa han att han aldrig någonsin varit så spänd.
Då Robyn äntrar scenen förändras allt. Hon tar in hela festivalen. Kliver ut som Madam proffsig och är så rätt så rätt så rätt. Håret, käderna, örhängena, sången, skorna, soundet. Har förr tyckt att hon varit lite väl flickig men nu jädrar. Vilket energiknippe. Vilken liveartist! Inte en svag minut. Tack Robyn!
Kolla bildespel från SvD här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar