tisdag 30 juni 2009

Något förskräckligt har hänt

Jag tål inte värme!

Hela min image skruvas ju. Jag som kastat mig iväg till varma länder. Som kan skryta om hur jag reglerar temperaturen i kroppen med vatten och smarta kläder.

Tjenare.

På de två senaste resorna till värmen har jag blivit sjuk. På den ena sängliggande med frossa, på den andra bara med huvudvärk, illamående och yrsel.

Nu när den härliga svenska sommaren är här går jag omkring med stor hatt och solbrillor (kan jag leva med) spolar huvudet med kallt vatten men drabbas igen av värmeäckel. Trots att jag är skuggan hela tiden.

Vekling är inget ord jag gillar att använda, men det är sådan jag känner mig.

söndag 28 juni 2009

Stonewall 40 år - ingen feministisk framgång

transa

Det var natten mellan 27 och 28 juni 1969 som homorörelsen på allvar började rulla. I USA hade Judy Garland just begravts, och på baren Stonewall Inn i New York var det packat till sista lösögonfrans. Bögar, transor och flator sörjde Judy. Att polisen trakasserade besökarna på baren var inget nytt, men nu, mitt i sorgen fick det vara nog.

Transorna jagade ut polisen och dängde dem i huvudet med sina handväskor.
Så lyder myten och vi älskar att berätta den där historien för att bilderna är så symboliska. Det vi med säkerhet vet om vad som hände är att ett upplopp startade den natten som vi döpt till Stonewall, och som firas världen över i juni varje år under namnet Pride.

Det som följer i Stonewalls spår är hisnande:
Året efter upploppen marcherade 5 000 homosexuella på New Yorks gator, i Sverige dröjer det några år, men från 1977 finns frigörelsedagar och senare frigörelseveckor med RFSL som arrangör. Två år senare, 1979, tog Socialstyrelsen bort sjukdomsstämpeln efter att deras trappa ockuperats av arga homosexuella.
Vi skålade i champagne i juni 1994 då partnerskapslagen röstades igenom.
Nyligen skålade vi för de könsneutrala äktenskapen.
Nu höjer vi glasen för Stonewall 40 år.

Men jag sätter i halsen. Det finns saker som nog måste sägas även en festlig stund som denna:
Historien om Stonewall är ingen feministisk framgång.
Det är tvärtom en historia som andats dubbelt förakt. Mot kvinnor och mot lesbiska.

Det slår mig som allra mest då jag ser Milk. Den oscarbelönade filmatiseringen om Harvey Milk, känd som den första öppna gayaktivisten invald i San Franciscos kommunfullmäktige. Mördad 1978. I filmen syns män på möten, män i sängen, män i folkmassor. Sedan, två kvinnor. Den ena av dem är med i flera minuter. Hon heter Anne Kronenberg och var en av slitvargarna bakom Milks framgång och sägs vara den avgörande för att han till slut blev vald. Den andra är hennes flickvän som snabbt försvinner ur filmen. Detta trots att Harvey Milk även var feminist och förmodligen knyter näven i sin himmel över hur kvinnorna förminskats. Filmregissören Gus van Sant, liksom många andra som skriver homosexuellas historia, har helt enkelt raderat ut den kvinnliga delen av rörelsen. Milk får sin förtjänta uppmärksamhet, vi har mycket att tacka honom för, men i ärlighetens namn fanns en annan öppen gayaktivist folkligt vald långt innan honom som aldrig nämns. Hon hette Kathy Kozachenko och valdes in i Michigans stadsfullmäktige 1974.

toser

En annan film, Fucking Åmål, fick aldrig bli vår film. Det vill säga den efterlängtade filmen om kärlek mellan två unga kvinnor. Till och med recensenter höll tyst om temat. ”Annars går inte folk och ser den”, hette det.
Påpekar man sådant i vår historia, får man inte sällan höra att man är gnällig. (Eller om man påpekar att man inte gillar kvinnoförnedrande skämt: känslig.)

Gnällig var också det ord som förekom på 1980-talet om oss flator. Då var mötesplatsen för såväl män som kvinnor RFSL:s lokal Timmy, på Söder i Stockholm. Andra påståenden som då förekom var att flator var fula. (Något jag fortfarande hör, vid sidan om frågan vem som är ”man” i mitt förhållande.) Vi fick också höra att vi alltid var fulla och att det blev slagsmål när vi kom på fester.

I skuggan av de påståendena försökte vi få en egen kväll i veckan på Timmy, bara för kvinnor. Vi beskylldes då för diskriminering av män. Men vi fick vår vilja igenom. Jag minns en man som stöttade oss, han hette Rolf Veidahl. Det var omtumlande att en man överhuvudtaget var med när kvinnorna tog plats. Fastän det borde varit en självklarhet. Så som vi gjorde de mörka åren därefter, då demonen aids smög sig in i våra vardagsrum och drog ner ridån mitt i en framgångsrik homokamp. Många av de män som då kommit ur garderoben kröp in igen i rädsla för att bli stämplade som hivsmittade. Men hoten utifrån förde oss också samman, både män och kvinnor, och vi flyttade till slut våra positioner framåt.

mian

Det känns tråkigt, ja rent av sorgligt när jag nu måste påminna om att det var bögarnas rättigheter vi kämpade för. Det ångrar ingen av oss. Lika tråkigt och sorgligt känns det att behöva säga detta:
Bögar kan också kämpa för kvinnors rättigheter. Ni kan gnälla, ni kan demonstrera. Ni kan minst av allt höja er skål för de kvinnor som varit med och skrivit vår historia.

family

(Krönikan ursprunligen skriven för tidningen Ottar)

lördag 27 juni 2009

2 tankar runt Michael Jackson

1. Vi såg Michael Jacksons hatt och handske (från Billie Jean-videon) på Motownmuseet. Michael Jackson lär själv ha överlämnat hatten och handsken till museet, tillsammans med en check på 125 000 dollar. Då, när vi stod och funderade över hur stort hans huvud måste ha varit, och hur tung handsken med alla paljetter måste ha varit, levde han. Nu i efterhand, när det tragiska nyheten ramlat ner, känns den där upplevelsen på ett annorlunda vis. Större, absolut större.

Michael Jackson med syskon upptäcktes på Motown, en av de stora hitsen i början av karriären var "I want You Back" och såklart "ABC". Jag köpte en samling Motownlåtar och lyssnar nu till hans klara rena barnröst i låten "Got to Be There." Också låten känns större nu.

2. På Sergels torg i Stockholm och på Götaplatsen Göteborg, kanske på fler ställen, samlas människor och formar sin egna minnesplatser. Fotografier, ljus, blommor, hälsningar. Så gjorde vi när Anna Lindh dog, såväl utanför Rosenbad som vid NK:s entré. När Astrid Lindgren lämnade jordelivet åkte vi med blommor i hand till hennes hem vid Vasaparken i Stockholm. Stod där tysta, kände samhörighet, kände att vi gjorde något av sorgen. Något som mitt i det förfärliga kändes bra. I Sverige har den här typen av gemensam offentlig sorg förmodligen börjat när Olof Palme mördades. Rätta mig gärna om jag har fel.

Läs mer om besöket på Motownmuseet här.

torsdag 25 juni 2009

Sweet Home Chicago

vy

Åter i Sweet Home Chicago. Kan ge säkert trettio anledningar att åka hit istället för New York men jag väljer två:

1. Arkitekturen
En brand ödelade stora delar av Chicago 1871. För att få fart på byggandet fick arkitekter mer eller mindre fria händer. Det är som om någon ropat i en jättemegafon: ”Kom och var kreativa, gör en ny stad, ni ska ha roligt under tiden, känn inga gränser. The sky is the limit!” Så skapades en form av arkitektur som kallas Chicago School.

Det går inte att se sig mätt på alla byggnader. Dagens Chicago är ett downtown i Art Deco med inslag av gotisk stil. Ett kyrktorn är påfallande likt Big Ben och Gerald Tribunes hus ser ut som vore det nedmonterat från Vatikanen. Musikscenen House of Blues påminner om ett Scandinavium lite taffligt knådat i lera. De många kraftfulla stålbroarna liknar staden vid ett stort mekkanobygge, spårvagnar går på ett plan ovan vägarna och mitt i allt den bedårande Chicago River.

Snyggaste byggnaderna är nog Marina City Twin Towers (majskolvarna) och glasbyggnaden ett kvarter därifrån jag inte hittar namnet på just nu.

majskolvar

spegelhus

2. Musiken.
Har skrivit om den nedan. Flera bluesscener finns såklart i staden men det som riktigt får mig att darra är att legendariska Chess Records höll till i Chicago, där bland andra Muddy Waters, Chuck Berry, Etta James och Koko Taylor förevigats.

Besökte idag deras studio som är ett litet museum. Inget vidare om man talar om museum, men det var stort att stå i den studio där till och med Rolling Stones spelat in för att hitta det rätta soundet.

muddy

Museet visar ett fåtal fotografier, en vacker orgel och en handfull andra instrument. I ett hörn hänger en av Koko Taylors klänningar. Hon dog alldeles nyligen. Hon var en av många legender som påverkat dagens musik. Få av dem finns kvar. (Hur länge orkar BB King? Han är 83 år och är så gott som on the road hela tiden. I sommar kommer han till Sverige.)

klanning

Gör ont i mig att Chess har så få historier bevarade från bluesen. (Memphis har ett riktigt bra museum däremot som dokumenterat bluesen: Rock'n Soul Museum.

Jag kan berätta om enorma museet Chicago Art Institute, om Buddy Guy Legends, om Millennium Park och fler av de arkitektoniska upplevelserna. Men det får bli en annan gång. (Ni kan läsa en artikel jag skrivit tidigare för nättidningen Borta Bra här. Och en musikguide jag gjort för tidningen Lira här.)
Jag kommer tillbaka till mitt Sweet Home Chicago. Soon.

orgel

onsdag 24 juni 2009

Bye bye till vår bil och till Detroit

bil

Vi lämnar vår trogna vän bilen efter vår turné runt lake Michigan och återvänder till Chicago. Har kört 280 mil. Detroit överraskade allra mest. Kanske mest med sina museum. Motown var ett, men Detroit Institutet of Art var enastående, (ropade vi i kör). Särskilt Diego Riveras muralmålning som gestaltade stadens bilindustri, men även textilindustrin och människans födelse.
rivera1

Detroit har muralmålningar även utanför museet. Väggkonsten gör den smått döda staden levande (vid sidan om musiken och sporten, då talar vi Detroit Tigers och såklart Detroit Red Wings).

husvagg

Automative Hall of Fame är vi med om en hyllning till bilen och till ”The Driving Spirit”. Hittar också den här modellen av världens första motorcykel från 1885. Tänker på min biker till bror. Här Kristofer, bilden är till dig.

mc

Detroit bjöd också på USA:s äldsta bowlingbana som också fungerade som musikscen. (Men skylten var snyggast!)

bowl

Det är något speciellt att stanna på orter som alla varnar för, som det är så låga förväntningar på. Då staplas överraskningarna på varandra.

tisdag 23 juni 2009

Kanada kul men...

detroit

Från Detroit till Windsor i Kanada är vägen inte lång. En bro eller en tunnel bara så är man där. För 3.75 dollar tar vi Tunnel-bus som åker skytteltrafik mellan de båda länderna.

Windsor liksom Detroit känns övergivet, men Windsor har inte de tomma gamla byggnaderna som står likt skelett i downtown Detroit. Mer städat kan man säga. Vi gör tre saker:

- Äter lunch (prima, portionerna dessutom mer mänskliga).

- Fotograferar Detroits skyline (GM-byggnaden känner ni igen, inuti är det som ett rymdskepp med en vinterträdgård, kafèer, restauranger och butiker).

- Provar kanadensisk öl (god).


ol

När vi återvänder till USA händer det som alltid händer i amerikansk passkontroll. Skitstövlar till kontrollanter. Använder en attityd som är närmast fascistisk. Om någon råkar sätta foten över linjen där man ska vänta på sin tur ropar det ”Back!” som om man närmade sig ett minfält.

Att man kan vara turist är helt otänkbart. Man ska ha anledning att besöka USA, (utom nyfikenhet). Den godtas med tveksamhet efter det att man skrivit på att man inte är terrorist eller lidit av psykisk sjukdom.

”And who are we?” säger kontrollanten surt när jag säger att vi bara besökt Windsor över dagen. Han tittar på mina vänner längre bak i kön som om de hade vapen på sig. Han bläddrar sedan surt i passet. Att jag har stämplar från Kambodja och Vietnam skapar alltid stor misstänksamhet. Och avsky. Jag måste än en gång förklara varför jag reser. Om jag säger att jag är journalist tas jag till sidan.

När vi gick igenom passkontrollen i Chicago för nästan 2 veckor sedan var det en äldre kvinna som inte fyllt igenom sitt ”arrival-.card” ordentligt. I stället för att hjälpa henne sa kontrollanten att det inte var hans problem att hon inte kunde fylla i pappren och att hon fick ställa sig sist i kön.

Jag har sett barn bli utskällda. Människor som inte talar engelska bli utskällda. Jag undrar vilka instruktioner passkontrollanterna får. I så gott som alla andra yrkesgrupper som har med människor att göra är bemötandet klanderfritt.

De ger en sur eftersmak, de där entréerna i landet. Riktigt sur. Det kan väl ändå inte vara meningen?

måndag 22 juni 2009

Motown en helande kraft för Detroit

motown

Detroit må vara i en kris värre än på länge, men musiken dör aldrig. Motowns museum är fullt, vi trängs på visningen och enligt Diana Ross-kopian vi träffar har det aldrig varit så många besökare som nu.

Kan naturligtvis ha att göra med att Motown fyller 50 år, men också att musik alltid varit en helande kraft. I svåra tider behöver vi den mer än någonsin. Då Motowns artister reste runt i en 10 veckor lång turné 1962, var det genom ett segregerat USA. Men musiken förenade.

dianaross

Det hör också till historien att vi blir oerhört stressade av denna Diana Ross-kopia. Vi tror först att det ÄR Diana Rosss, men för smal, för ung. Så visar det sig att hon faktiskt uppträder som Diana Ross och hon ger oss smakprov på sin röst då hon sjunger lite. Hon pratar faktiskt till och med som Diana Ross. (Hon heter egentligen Jasmine Dubois.)

Besöket i gamla Studio A är en av resans höjdpunkter. Hisnande att se originalstudion med alla mikrofoner och pianon som bland annat Supremes, Four Tops och Stevie Wonder använt. Golvet i studion är håligt, klart anfrätt av alla stampande klackar.

För att skapa det lilla ekot, som var typiskt för Motowns sound, gjordes ett extra utrymme på cirka en kubikmeter i taket (som en liten vind) där mikrofoner placerades.
Artisterna gick på charmkurser. Supremes vackra kläder kallades inte klänningar, de var uniformer (enligt bossen Barry Gordy Jr). ”That is what you wear when you work”. Spegelpaljetterna gjorde att varje klänning vägde närmare 20 kg.

Finns massor att berätta. Håll utkik i en tidning, inom kort.

lördag 20 juni 2009

En midsommarnatts(mar)dröm

skal

Ibland bråkar blodsockret.

Åtminstone mitt.

Längs med vägarna här i USA kan man hitta små skjul med de mest fantastiska burgarna. Men också skjul som luktar way beyond bäst före.

I blodsockerdippen var jag tvungen att ta en akutkorv.

– A small or a foot-dog, frågade hon med läppglans på Dairy Queen.

Trots en hel fot med korv och chilli ville inte blodsockret upp i rätt nivå så vi beslöt att inte åka ända till Detroit denna dag. Stannar i Flint. Här föddes Michael Moore, något mer finns inte att tillägga.

Möjligtvis att vårt hotell ser ut som Villa Krakow.

hotell

Men vi har snaps, sill och knäckebröd.

Skål därhemma!

bordet1

Snart går vi ner till den tomma hotellrestaurangen.

Bara vi här.

En midsommar någonstans mellan Twin Peaks och Shining.

fredag 19 juni 2009

Iron River, Michigan - här arbetade min morfar

bodiliron

På vägen hit börjar jag nästan gråta. Min morfar tog sig från Bohuslän till Iron River i Michigan. Liksom tre av hans bröder. En av dem försvann. Till Kalifornien sägs det, hamnade i dåligt sällskap. Kanske spelade han.

Min morfar Albert arbetade i gruvorna och i skogen. Hemma i Sverige fanns hans fru och två små barn och en gård. Han var borta i fem år, skickade hem pengar, min mormor skötte gård och barn.

Iron River ligger långt, fruktansvärt långt ut i ödebygden. Idag en tråkig håla.

Jag tänker på hur lång vägen var hit, inte bara till USA, utan också från New York, dit de kom i båt.

Jag tänker på hur han måste längtat hem. Och på min mormors slit och att hon visste väldigt lite om hur Albert hade det. Fem år är lång tid.

Jag tänker på att det är stort att kunna resa hit. Då reste de för att överleva. Nu reser vi av nyfikenhet. Att mina älskade Pauline och Göran (som också bloggar från resan) följer mig hela vägen.

När Albert kom hem igen kände hans barn inte igen honom. De startade ett nytt liv då, min morfar och mormor. Föreställ er hur det kan ha varit.

I det nya livet kom min mamma till världen.

kyrkairon

vag

kol

torsdag 18 juni 2009

Uff da - som vi säger i Minnesota

lindstrom

Lindström. En liten ort i de väldiga svenskbygderna i Minnesota. 1.2 miljoner svenskar emigrerade till USA. En av dem var min morfar. Ska berätta mer om honom i morgon.

Idag har vi passerat skojiga skyltar på svenska, vi har hört den härliga brytningen (nästan som den i filmen Fargo) inte yeah, utan jaah.

Här finns Svens's Comfort Shoes, Shoquist Lane och Swedish Inn med Scandiavian donuts. Kör längs The Moberg Trail. Här säger man Uff da, när något tråkigt inträffat. En variant av Usch då?

lindstromstaty

I Lindström står Karl-Oskar och Kristina staty. Kristina vänder sig om mot Sverige. Liksom hon gör som staty i Karlshamn.

(Håller på att jobba med en bok om att bli medelålders. Hur medelålders är inte detta. Förr reste jag efter stora äventyr, nu för att söka mina rötter. Uff da.)

onsdag 17 juni 2009

Forest Lake Minnesota - rosa flingor till frukost

frukost

Vi bor på ännu ett motell. Frukosten består av rosa flingor, bagels, cream cheese och blaskigt kaffe. Det finns muffins också. Och något som liknar wienerbröd.

trucks

Vi tankar bland de stora långtradarna. De som kör dem äter hot dogs och fyller på sina läskmuggar stora som hinkar.

bro

Vi kör längs Mississippi. Förundras över de gamla stålbroarna.

stillwater

Vi stannar i Stillwater. De låga husen är fina. Om vi minns rätt förekommer Stillwater i Utvandrarna. Nu är det en bok- och antikstad.

tisdag 16 juni 2009

Eau Claire Wisconsin - tvätt och strul

Tvätthus

Vi har kört genom de gröna fälten från Chicago till Eau Claire i Wisconsin. Bor på ett litet motell och sitter nu på resans höjdpunkt: laundromaten. Underbart ställe att träffa vanligt folk på och få lite tips. Vi vet redan efter fem minuter var vi ska äta de godaste steken och vi har fått gratis tvättmedel.

Trist däremot är datastrulet. Man är uppkopplad nästan precis överallt, visst, kul, men jag kommer trots detta inte åt min webbmejl. Så alla kunder och vänner som måste nå mig, ha tålamod!

måndag 15 juni 2009

Chicago hälsar - blues är glädje

jimmyburns

Chicago. Hela stan är full av blå toner. Chicago Blues Festival kokar. Blues är glädje här. Inget annat än glädje. I tider som dessa mer än någonsin.

Festivalen är gratis. Överallt dans. Hemlösa, barn, gamla, svarta och vita. Ingenstans har jag sett en så mixad publik. Ingenstans har jag blivit så berörd av vad musiken kan göra med människor.

Vi glömmer att somliga texter handlar om att kvinnor ska vara villiga och helst väldigt unga. Sexistiskt så det skriker om det. Och mest män på scenerna. Men musiken. Musiken!

bluesman

dans

scen

bona

fontan


onsdag 10 juni 2009

2 goda ting i handbagaget

Så har även jag upptäckt Anders Paulrud. Vilka texter. Vilken njutning att få läsa en av hans böcker på planet. Jag packar ner Ett ögonblicks verk.

Packar också ner tidningen Filter. Även den en ny upptäckt. Vilka texter. Vilken njutning att få läsa historien om Johann Neumann, (Iprenmannen). Ja njutning är väl ett tveksamt ord, man kan inte njuta av människors krokiga liv, men man kan njuta av sättet att skildra det. Och att få ta del av det.

Filter är tjock som en bok och fylld av sådant alla tidningar eftersträvar men inte fullt ut levererar - bra läsning, wowupplevelser. Inte nödvändigtvis aktualiteter, men förbannat bra berättelser.

tisdag 9 juni 2009

Lycka är att:

skylt

– Fira min fru Pauline som vid 48 års ålder blivit sjuksköterska

– När systersonen fått sitt körkort

– Fortfarande ha Bruce Springsteens glädje i kroppen

– Glömma blogga för att allt är så kul

– Pappa tog sig upp från Trollhättan med husbilen för att fira Paulines examen

– Resa till Chicago om två dagar

– Äta middag ikväll med goa vänner

måndag 8 juni 2009

EU-valet borde underkännas

Ingen kan väl utropas till vinnare i ett val där bara 43 procent har röstat. Det är så sorgligt att se politiker sitta i morgonsoffan och ta till sig av framgång eller kommentera sina förluster utan att någon enda säger: "Hela det här valet är ett misslyckande. Vi kan inte bygga ett EU-parlament när inte ens varannan medborgare har röstat." I vissa länder i Europa är valdeltagandet inte ens 20 procent.

Och måtte Piratpartiets framgång också säga någonting till politiker. Kommentarer överflödiga.

torsdag 4 juni 2009

Koko Taylor - bluesens drottning död

kokotaylor20061

Koko Taylor är död, en av många kvinnor inom bluesen. En av de få som blivit uppmärksammade. Stod på scen senast 7 maj. Blev 80 år gammal.

Som 11-åring blev hon föräldralös, hennes bröder började ackompanjera henne med hemmagjorda instrument för att tjäna pengar. Koko inspirerades av Memphis Minnie och tog sig som 20-åring från den fattiga landsorten i Tennessee till Chicago.

Jag hoppas året upplaga av Chiacago Blues Festival hedrar henne med pompa och ståt.

Kolla och lyssna på henne på här.

tisdag 2 juni 2009

Köpekaffe eller kokekaffe

Går ut för att få luft. Köper god latte på hörnan. Ser min granne komma gående längre fram på trottoaren. Hon är gammal, lite enslig av sig, talar inte så bra svenska. Hon tar sikte på min mugg, sedan på mig. Jag kan se lång väg att hon funderat länge på vad alla människor går omkring med i dessa muggar. Men hon har aldrig vågat fråga. Förrän nu.

– Vad har i muggen? säger hon strängt och vilar sig mot sina gåstavar.

–Kaffe, svarar jag.

Hon reagerar som jag sagt något förolämpande. Detta var nog det värsta svar hon kunnat få. Hon spärrar upp ögonen och blir spikrak i ryggen och ropar förfärat:

– Kan du inte KOKA kaffe!

måndag 1 juni 2009

Så blev jag (misslyckad) burkplockare

burkar

Jag är i Trollhättan för att hälsa på min mamma på mors dag.
Tidigt på morgonen ska jag gå ut på en promenad. Jag bokstavligen trampar i – nu överdriver jag faktiskt inte – drivor av ölburkar.

Detta är dagen efter den årliga raggarträffen i stan.

Här ligger mycket pengar för den som inte räds lite öllukt på fingrarna, tänker jag.
Jag tittar mig omkring på de folktomma gatorna och gör det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag börjar plocka burkar. Påsar finns det också gott om på marken. På mindre än två minuter är fyra påsar fulla.

Har redan räknat ut att jag kan panta dem i Kungshallen med en gång. De öppnar alltid tidigt. Smyger längs husväggarna, vill inte träffa någon gammal klasskamrat från förr.

På Kungshallen ligger pantautomaten alldeles runt hörnan. Ingen ser mig.
Den ena burken efter den andra matas in. Men kommer ut igen.

Jag måste tillkalla personal för att få hjälp.

Inte en, utan snart två ur personalen försöker hjälpa till, det blir kö i kassan för att ingen i personalen är där. De ropar. Jag blir så stressad att jag tar mina påsar och går.

Till nästa affär. Men den har inte öppnat ännu. Jag blir stående med mina fyra påsar och funderar på vad jag ska göra. Då kommer det ut en väktare. Han är brunbränd och vänlig.
– Gomorron, här står du i solskenet.
– Ja.
– Har du varit på fest?
– Nej.
Han står kvar och säger ingenting.

Jag frågar vakten om han vill ha mina påsar. Han tackar nej och jag smyger tillbaka längs husväggarna med mina burkar och ställer dem vid drivorna igen.