På vägen hit börjar jag nästan gråta. Min morfar tog sig från Bohuslän till Iron River i Michigan. Liksom tre av hans bröder. En av dem försvann. Till Kalifornien sägs det, hamnade i dåligt sällskap. Kanske spelade han.
Min morfar Albert arbetade i gruvorna och i skogen. Hemma i Sverige fanns hans fru och två små barn och en gård. Han var borta i fem år, skickade hem pengar, min mormor skötte gård och barn.
Iron River ligger långt, fruktansvärt långt ut i ödebygden. Idag en tråkig håla.
Jag tänker på hur lång vägen var hit, inte bara till USA, utan också från New York, dit de kom i båt.
Jag tänker på hur han måste längtat hem. Och på min mormors slit och att hon visste väldigt lite om hur Albert hade det. Fem år är lång tid.
Jag tänker på att det är stort att kunna resa hit. Då reste de för att överleva. Nu reser vi av nyfikenhet. Att mina älskade Pauline och Göran (som också bloggar från resan) följer mig hela vägen.
När Albert kom hem igen kände hans barn inte igen honom. De startade ett nytt liv då, min morfar och mormor. Föreställ er hur det kan ha varit.
I det nya livet kom min mamma till världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar