Gråten kommer och går

När vi lämnade djursjukhuset med ett tomt koppel grät jag en gråt jag aldrig haft förut.

Ett slags urgråt. Den var mörk, den överraskade mig, kände inte igen ljuden, stark så jag höll på att ramla omkull.

Jag har gråtit till och från sedan dess. Vissa stunder går riktigt bra. Såklart. Livet går vidare men sorgen får vara med. Det är inte första gången jag tar avsked av en hund. Jag vet att det blir bättre och bättre för var dag, men jag vet också att man måste få lov att sörja.

Jag jobbar, sköter mitt, men så kommer ett minne, en påminnelse om att Tuva inte längre finns.

Jag åkte ut till landet med hennes koppel och skål. Tänkte, att jag hänger det i snickarboden. Kanske skaffar vi en hund till så småningom som kan ärva hennes grejer.

Jag var beredd på att se hennes filt i fåtöljen hon gjorde till sin, att se långlinan och hennes sele, berget där hon la sig för att värma sig i solen. Men jag var inte beredd på att se hennes lilla säng bredvid vår, gjord av kuddar och flisfiltar.

Så kom gråten igen. Och jag funderar, då jag lugnat mig, vad jag egentligen gråter över.

Mest för att jag inte får träffa henne igen. Hon var alltid med mig. Låg intill mig då jag såg på teve, den lilla varma kroppen, vid mina fötter då jag satt och skrev.

Men jag gråter också över misslyckandet. Att vi inte kunde mer, att vi inte räckte till. Över skulden. Jag vet, och ni är rara som sagt att vi gav henne ett gott liv. Det gjorde vi. Även om det blev för kort. Men att vara den enda trygghet i hennes liv som vi blev, de enda människorna hon litade på, och att samtidigt vara den som beslutar att hon inte ska få fortsätta leva. Det är outhärdligt.

Men jag gråter också av fasa över hur det kan bli så här. Hur människor kan knäcka hundar så att de aldrig riktigt repar sig. Det är en sorg också över hur världen ser ut. Hur makt utövas bara för maktens skull, och bara blir bevis på feghet.

Hon var inte förstörd Tuva, men hon var skadad. Hon kämpade så. Minns första gången hon skulle gå ut på vår balkong. Hon skakade. Öronen bakåt. Tvekade men gick ut försiktigt, nästan krypande för att vara med oss när vi satt där ute. Det gick bättre och bättre för var gång, även om det syntes på henne att det var lite läskigt.

Hon var tapper. Tuva Tapper.

Hej då vår älskade Tuva

Idag tog Tuva sin sista suck. Hennes nos i mitt öra. Det var en suck av lättnad. För henne. För oss.

För ett och ett halvt år sedan tog vi hand om Tuva. Vi hämtade henne på Hundstallet. Polisen hade hittat henne i en kaninbur, kraftigt avmagrad, dessutom dräktig. På Hundstallet födde hon åtta valpar. När de var utplacerade var det dags att hitta ett nytt hem till Tuva.

Vi skulle ha henne på prov i fem dagar. Vi älskade henne på studs. Fanns inte en tanke om att lämna tillbaka henne. Henne skulle vi ha.

Vi vet inte hennes historia, men hon var full av ärr, och vansinnigt rädd. Ibland så rädd att hon bara lade sig ner. Spelade död.

Efter några veckor började Tuva lita på oss. Så småningom vågade hon leka. Lägga sig på rygg. Kela. Hon hittade sin favoritplats på berget på landet. Eller i gästsängen hemma stan.


Men ju mer säker hon kände sig med oss, desto tuffare blev hon mot andra. Hon gillade inte barn, deras oberäkneliga rörelser skrämde henne.

Så småningom såg vi att Tuva kunde markera när vi hade folk hemma. Förmodligen för att skydda oss. Vi kunde heller inte lämna bort henne till vem som helst, bara till Hundhotellet.

Till slut gick det inte längre. Vi var tvungna att sätta människor före hundar. Vi var tvungna att ta det svåraste beslut vi någonsin tagit. En fullt frisk hund i sina bästa år, men förstörd mentalt för resten av livet.

Tuva, som älskade att ligga i solen. Eller under en fleecefilt.

Idag släckte vi hennes liv.

Jag låg med mitt ansiktet mot hennes kind. Hon drog sin sista suck i mitt öra.

Det är tomt här hemma nu. Inga tassar mot golvet. Inget snusande ljud från korgen.

Tack för att vi fått ha dig Tuva. För att du litade på oss. För att vi fått skratta så. Lilla skinnet. Lilla Tuva-nos. Lilla skräcködlan. Vi har aldrig älskat en hund så som vi älskat dig. Kanske för att du var så värnlös.

Nu får du sova. Och du behöver aldrig mer vara rädd.

Däcken blev rattar

Skulle köpa däck. Godisdäck.

Men de goda lakritsdäcken var ersatta med rattar.

Påsarna var rosa och är en del i kampanjen Rosa Bandet som ska stödja Bröstcancerfonden.

Det tog ett tag innan jag fattade hur roligt det var. Med Rosa rattar.

43 mil väntar

Ska köra till Trollhättan idag. Pappa fyller år. Det är viktigt att ha med sig rätt grejer i bilen för att 43 mil inte ska bli tråkiga. Följande är mitt 43-milskit:

1. En bra ljudbok, idag Tre sekunder av Roslund & Hellström.

2. En påse bildäck (och då menar jag godiset, samma som gör bilar, ingen reklam här inte).

3. Två bananer.

4. Två flaskor sodavatten.

5. Tuggummi.

6. Handfree till min mobil.

7. CD-skivor jag inte lyssnat igenom ännu (som idag har ett litet tema): Wild, wild women med Ruth Brown & Lavern Baker, Havin the Last Word med Saffire - the Uppity Blues Women.

På skrivarkurs

Vet inte hur många jag hållit i själv, men att jag gått några för många år sedan. Kände att det var dags att fylla på.

Sex kvinnor i ett syrefattigt rum på Skrivarakademin. Läraren heter Erik Grundström. Han har hjälpt många skribenter fram till en författardebut.

Idén är enkel, varje deltagare har ett pågående projekt, roman eller novellsamling. Inför varje gång skickar man in max 20 sidor. De kritiseras gången därpå.

Tidigare har jag varit med om att man har en uppgift inför varje gång, exempelvis skriva en dialog, en miljöskildring, en inre och yttre resa. Nu är det fritt. Man väljer själv vad man vill ha hjälp med.

Sällan har jag varit i en grupp som levererat så mycket bra läsning. Sällan har jag hört så bra synpunkter från deltagare, men allra mest från Erik själv. Han försvarar alltid texten (betyder inte att han gillar allt), ser de olika skikten, upmuntrar texten att få leva sitt eget liv, karaktärer att få dyka upp när de själv vill, slår inte ner på detaljer och hittar skribentens starka sida. Den mindre bra faller bort bit för bit om det som är bra får ta större utrymme.

Jag får alltid samma kritik vart jag än vänder mig med mina litterära texter. Jag har en stark energi, ledigt språk, ett rakt och varmt tilltal till läsaren men behöver vila i texten emellanåt. Ge läsaren en chans att andas. Jag behöver "torra till mig" säger min förläggare Nina Wadensjö på Alfabeta.

Finaste synpunkterna jag får är att det finns en musikalitet i mina texter.

Det ska jag tänka på idag, när jag ska skriva om fyra syskon i ett kök. Jag ska försöka torra till det och vila lite mer i texten.

Mode gör mig trotsig

"Senaste modet" presenteras i teves morgonsoffor. Färgglada koftor för kvinnor, tights och lårhöga stövlar. Skogshuggarskjortor och slitna jeans för män, gärna grova skor också.

Mode är intressant eftersom det säger något om tiden vi lever i . (Stil i P1 är gör den bästa speglingen av detta)

Men då det blir en indikation på hur man ska klä sig för att hänga med, eller passa in, blir jag bara trotsig.

Uppdelning man kvinna känns förlegad. Fortfarande är det manliga modet mer bekvämt medan kvinnor ska klä sig mer obekvämt och krångligt. Kvinnors mode kräver dessutom smal kropp. Kvinnors mode kräver helt enkelt mer.

Jag undrar också - hur kul är det att ha lårhöga stövlar när alla andra har lårhöga stövlar?
Är vi människor så ängsliga att vi behöver en mall där vi kan passa in?
Svaret är nog dessvärre ja.

Själv känner jag inte alls igen mig i kvinnors mode. Jag känner mig tvärtom väldigt utanför. Jag har väl mitt eget mode. Och om någon modekunnig skulle se mig skulle de kalla min stil för manlig. Vart tog unisex-modet förresten vägen?

Diana Krall - ett slimmat åk

Såg Diana Krall på Konserthuset igår. Lyxigt att bara luta sig tillbaka och lyssna på fyra musiker som älskar det de gör. Som emellanåt verkar tappa all kontroll för att sekunden senare samla ihop sig i ett slimmat åk.

Diana Krall leder sitt band rakt in i jazzens mest omöjliga tolkningar av bland annat Nat King Cole och gör en fantastisk version av Boy from Ipanema.

Ibland så lågmält att man kan höra Konserthusets fläktar.

Ibland svängigt så det rycker i kroppsdelar.

Förra gången jag såg henne var på skitarenan Isstadion. Betydligt bättre nu även om jag tror hon tyckte publiken var lite väl stillsam. Undrar hur det känns att sitta där framme och ha en massa stirrande ansikten att spela inför. Det är knappt någon som ens nickar i takt. (Jag gör det, kan inte låta bli) Inte för att hon ser så många av oss, men det är ju knappast några tjohorop eller busvisslingar i den städade Konserthuspubliken.

Hon pratade ovanligt mycket. Uttryckte sig varmt om Stockholm där hon som 24-åring arbetade som barpianist (tror det var på Sheraton). Vilken grej att nu vara världsstjärna och komma tillbaka.

Osäkerheten inför Diski

Sitter på tåget på väg till Cambridge och Jenny Diski.

Känner mig ensam och liten.

Fast jag borde känna mig stor.

Kollar om och om igen om jag har adressen till Jenny med mig. Anteckningsblocket med några inledande frågor.

Jag borde känna mig stor som gör en intervju med en författare vida känd. En författare jag själv beundrat i många år (vilket inte är en vidare bra förutsättning för en intervju).

Undrar om Skavlan alltid känner sig säker inför sina intervjuer. Om mina kolleger Nina Solomin och Peter Fröberg Idling gör det.

Om alla dessa intervjuare, moderatorer, kalla det vad ni vill, som ska intervjua författare på bokmässan gör det utan minsta tvivel.

Hur författarna själva känner sig.

De seglar in på scenerna med de höga stolarna som de ägde orden.

Två timmar senare sitter jag på tåget tillbaka till London igen.

Något större. Men funderar fortfarande över den där osäkerheten som kan infinna sig fastän man gör något man kan. Till och med kan väldigt bra.

Freakshow i London

Besöker London.

Går från det ena museet till det andra. Mot den vackra Tower Bride och rakt in i en presskonferens.

Världens längsta man är här för att lansera Guiness World of Records 2010.

Han intervjuas först sittande. Han är så lång att han har svårt att stå upp. När han står upp måste han ha kryckor.

Jag vet inte hur lång han är och vill inte veta.

Hoppas bara han får bra betalt.

Det var något slags freakshow över det hela. Trots detta det mest bestående intrycket av denna dag.

Den gick inte hem

Jag var på 50-årsfest.

Massa människor från media. In kom Bim Enström. Henne har jag alltid velat prata med.

Hon gled över golvet i sin röda skinnjacka och sitt vackra stålgrå hår i svans.

Så plötsligt stod hon framför mig och jag sa hej.

– Bim, sa hon hälsade med fast handslag.

– Bodil, sa jag.

Sen blev det tyst fast det var en massa surr omkring.

– Bim och Bodil, sa jag för att ha något att säga. Det låter lite som Piff och Puff.

Då gick Bim.

Bluesen bor på Norrbackagatan

Det roligaste med att blogga är kontakten man får med andra.
Som med Tommy på Smokestackblues.

Han mejlade mig då han läst en del jag skrivit om blues. Det visade sig att han driver en liten skivbutik på Norrbackagatan i Stockholm.

Idag åkte jag dit.

Det är imponerande att en skivaffär, särskilt med det så icke-kommersiella utbudet som blues är, överlever idag. Smokestockblues är förutom en välsorterad liten skattkammare som ett mindre museum. Gamla affischer från spelningar, foton, t-tröjor, böcker och tidskrifter. Tommy har också lyckats leta fram bluesens kvinnor. (Behöver jag skriva att det är sällan man ser dem?)

Vad betyder Smokestack?

Det är skorstenen på de gamla ångloken. Tågen i USA sågs som en frihetssymbol bland de svarta.

Sådant kan Tommy berätta om.

Det uppfordrande samtalet

– Ja hej det är NN från Venous Center, vi brukar ringa runt så här några dagar efter operationen och fråga hur det är.

– Hej! Tackar som frågar, det är ganska bra.

– Jaha?

– Jag har tagit av mig bandagen. Benen är blå, men jag tror de är som de ska.

– Jamen det där talade vi väl om för dig innan att de skulle vara.

– Jag har en fråga. Hur länge måste jag ha stödstrumporna på mig?

– Tre till fyra veckor, som det står i broschyren vi gav dig. Du kan ta av dig dem på natten, men tycker du de är sköna kan du ha dem på natten också. Det står också i broschyren.

– Jag tycker tvärtom att de är jobbiga, skulle nog vilja slippa ha dem alls.

– Det går inte.

– När kan man tro att jag kan springa igen?

– Så fort det känns bra. Har vi inte talat om det när du var hos oss?

– Jo, men jag var så omtöcknad då.

– Jag har försökt ringa dig flera gånger idag.

– Jag såg att någon ringt, satt i möte då men ringde strax efter. Jag hamnade i en växel hos Praktikertjänst. Nu vet jag att det var du som ringde.

– Ja.

Tystnad.

– Men tack för du ringde.

– Ja. Tack och hej.

Mina ben på väg till Syrien

– Ta dina ben och gå så mycket du orkar med, sa läkaren.

Idag gick jag ända från Mariatorget till Odenplan. Det gick inte snabbt, men det gick!

Där, på ett fik med gårdagens bröd, diskuterade jag två resor med min fotograf. Vi talar Syrien och Argentina.

Mina ben säger att de vill till Syrien först.

Man ska lita på sin benkänsla.

En blind leder en blind

Mina ben har idag varit ute på kort promenad.
Det känns riktigt bra.

I Fatbursparken stod en rullstol väldigt stilla.
Någon satt i.

Jag linkade fram och undrade om hon behövde hjälp.

Jo, hon behövde hjälp med att komma upp för backen, lite längre fram.

– Jag är lite justerad i benen, men jag tror jag fixar det, sa jag och började putta framåt.

– Jag är också lite justerad i benen, sa hon.

Hon hade inga ben alls.

Uschäckta mina ben

07.30 "Nu du Bodeil ska du få en parpaludrink som jag tor du kommer gillar."
Sa narlorsläkaren och tryckte in en vit väska i armen.

09.15 "Vil du ha kafger eller te till din smörgåsar?" frågade samme narkoslärer och nu vacknade jag och nu lindades mina ben in.

Låderbrocken borta.Har haft onda tromboner i benen i somar oc läkaren tyckte att bu skule allt väk.

9.30 Ligger i min hytt groggy som evter en lång kväll på klogen.

10. 15 Hämtad av min egen sjukssköterska.

12.333 Liger nu i sängen hemma med två hudnar tätt intill sig.

Vlädigt groggy flår man nog tillflå.

Sweet Soul Music

En liten båt tuffar ut från skeppsbron. En torsdagskväll. De flesta kommer direkt från jobbet. Kol skyfflas i maskinrummet och ångvisslan ljuder.
Sweet Soul Music spelas från akterdäck. Folk stampar takten.
Lite försiktigt.
Mr Soul & His Marshmallows tar av sig kavajerna och någon går fram på dansgolvet.
Mörkret faller och de dyra husen i Skurusundet lyser medan temperaturen i den lilla båten höjs.
När Blidösund vänder åter mot staden tre timmar senare är det imma på rutorna. Nu sjunger vi högt till I Feel Good och dansar. Och känner sig lika sexiga som James Brown.

Men jag sköt honom inte död

Bob Marleys I shot the sheriff går så här:

"I shot the sheriff
But I didnt shoot no deputy"

Men jag har i alla år sjungit:

"I shot the sheriff
But I didnt shoot him dead you see"

Svinhälsning

Har just varit på ett läkarbesök. Doktorn tog inte i hand. "Svinhälsning" sa han och vinkade istället.

Jag pussade honom på trynet och sa det var grymt.

Han svarade med ett knorr.