Såg Diana Krall på Konserthuset igår. Lyxigt att bara luta sig tillbaka och lyssna på fyra musiker som älskar det de gör. Som emellanåt verkar tappa all kontroll för att sekunden senare samla ihop sig i ett slimmat åk.
Diana Krall leder sitt band rakt in i jazzens mest omöjliga tolkningar av bland annat Nat King Cole och gör en fantastisk version av Boy from Ipanema.
Ibland så lågmält att man kan höra Konserthusets fläktar.
Ibland svängigt så det rycker i kroppsdelar.
Förra gången jag såg henne var på skitarenan Isstadion. Betydligt bättre nu även om jag tror hon tyckte publiken var lite väl stillsam. Undrar hur det känns att sitta där framme och ha en massa stirrande ansikten att spela inför. Det är knappt någon som ens nickar i takt. (Jag gör det, kan inte låta bli) Inte för att hon ser så många av oss, men det är ju knappast några tjohorop eller busvisslingar i den städade Konserthuspubliken.
Hon pratade ovanligt mycket. Uttryckte sig varmt om Stockholm där hon som 24-åring arbetade som barpianist (tror det var på Sheraton). Vilken grej att nu vara världsstjärna och komma tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar