Morgon med varaner och döden

Bangkok. Älskar att gå min morgonpromenad i Lumpini. En park full av människor som utövar tai chi och annat jag inte kan stava till,  joggar, dansar tango och spelar schack. I de små bäckarna bor stora varaner. Såg sex stycken idag. Stora som Nilkrokodiler. När jag stod och tittade på en av dem kom en dam och frågade om jag ville se in i framtiden.

– No thank you, sa jag och försökte le ett thailändskt leende.

– I can read your hands, säger hon allvarligt och håller upp ett tarot-kort.

Kortet föreställer döden.

Jag tackar nej igen och går hem.

Årets sjukaste resa - här är den!

Nedan har jag skrivit om det där med att vi som reser vid jul inte sällan blir sjuka. Av utmattning eller dylikt eftersom vi ska bli klara med allt innan jul, eftersom det är årets, kanske LIVETS värsta deadline. Själv bestämmer jag mig att för en gång skull ha SEMESTER då jag reser. Jag arbetar alltid annars. Har inte varit på solsemester på 13 år.

Planen är 10 dagar i solen.

Resultatet blir solsting efter 7 dagar.

Säg så här: Vi ska inte gå in på detaljer. Men inget är fast i mig, allt det lösa kommer ut lite här och där och jag fryser som en rakad katt.

Men lugn ni härliga omtänksamma därhemma. Jag är frisk nu. Sitter i skuggan. På min enda solsemester.

Jul eller Halloween?

Fyra vänner. En pool. Thailand. Ansiktsmasker. Hade tänkt göra ett läskande julkort, men blev lite mer åt Hanibal Lector. Som ni förstår ägnar vi oss inte så mycket åt jul här. Men vi tänker på er därhemma.

Bloggskugga

Jag reser mot ljusare breddgrader.

Åter på denna blogg då jag hittat lämplig kombination av uppkoppling och avkoppling.

Julklappstips i svt:s morgonsoffa

Boken Vänskapskoden var idag julklappstips i svt:s morgonsoffa, rekommenderad av Magnus Utvik.

Den roligaste julklapp jag kunde få. Jag har skrivit den.

Köp den till en vän vetja. Billigast på bokus.

Skratta öppet men gråta i smyg

Vi umgås gärna med människor som skrattar, men blir lite nervösa när någon gråter. Visst är det märkligt. Ändå är båda uttryck för vanliga, mänskliga känslor. Skrattar gör vi varsomhelst, men gråter gör vi gärna i avskildhet.
Har man gråtit på bion, torkar man helst tårarna innan man går ut i det otäcka ljuset.
Varför då?
Skäms vi? Kanske försöker vi skydda det sköra i oss. Försöker vi till och med skydda vår omgivning så att de inte ska behöva känna sig obekväma?
I vår del av världen marginaliserar vi känslor. Vi tar inte in hela människor, vi väljer bara ut delar. (Nu generaliserar jag) De som bidrar till det positiva. Vi har mått på lycka genom karriär, pengar och familj. Men lycka borde också innefatta ingrediensen att få vara full av känslor, att ha tillgång till dem och få använda dem. Först då blir vi väl hela som människor? Att kunna gråta är en tillgång. Att visa upp det borde vara en merit.

På bokmässan i Göteborg deltog jag i ett seminarium om vänskap. Bredvid mig i panelen satt Bodil Jönsson som på sitt trygga sätt berättade om en gammal barndomsvän som hon nyligen letat upp. Det var en mycket berörande berättelse, och när vännen som Bodil berättade om visade sig sitta i publiken, och reste sig upp, blev många väldigt rörda. Det skapades en mycket intim stämning i den stela seminarielokalen.

Strax efter berättade Zinat Al sadat Pirzadeh om sin vänskap. En vän hon lämnat bakom sig i Iran. Hon visste inte om vännen levde längre. Zinat började gråta på scenen. Eftersom Zinat är stå-uppkomiker gjorde hon något roligt åt situationen. Hon sa: ”Oj oj inte gråta. Inte bra för affärerna.”
Hon fortsatte berätta men föll i gråt igen. Moderatorn Maria Leijonhielm fann sig direkt och sa: Det är helt okej, du får gråta. Men om du vill kan jag fortsätta prata. Vill du det?”

Men Zinat fortsatte berätta med gråt i rösten. Det var så oerhört bra. Det var så snyggt av moderatorn att uppmuntra hennes känslor, ge henne ett val, inte tysta ner gråten.
Ett fint bevis på medmänsklighet.

Klimatsmarta julklappar

Varje jul samma sak. Jag drabbas av konsumtionsäckel. Köp något vettigt stället:

Massage, fotbehandling, träningskort. Gör gott i dubbel bemärkelse.

Kurs. I filosofi, språk, klippklättring. Allt är möjligt, allt går att lära sig.

Teaterbiljetter, biobesök. Upplevelse mer än konsumtion.

Medlemskap som gör skillnad. I exempelvis Svenska Naturskyddsföreningen eller WWF.

Vattenkokare. Betydligt energisnålare än att koka på platta. Snabbare. Och snygga.

Fadderskap till utrotningshotat djur. Hjälp till att bevara den biologiska mångfalden.

Duschmunstycke. Ett snålspolande kan halvera vattenmängden och kostnaden.

Designad källsortering. Numera finns snygga påsar/lådor för sortering hemma i köket. Så snygga att man inte vill ha dem under diskbänken.

Plantera träd. Träd binder till viss del koldioxid. Inte minst ger det virke och ved.

Cykel. Bättre, nyttigare och roligare transportmedel finns inte.

Weekendresa. Med tåg till Köpenhamn, Oslo eller Berlin beroende på var i Sverige man bor.

Boken Klimatsmart. Över 300 miljötips i vardagen. Av Mikael Persson, Bodil Sjöström, Per Johnsson. (Ups!)

Hemmagjort. Sylt eller torkad svamp i fina burkar.

Hantverk. Smycken, handblåst glas, keramik. Bäst av allt om du köper där de görs, direkt från glashyttan eller keramikverkstaden.

Korg med delikatesser. Plocka ihop den själv med ekologiska godsaker. Tänk också på att varorna inte ska ha transporterats långt.

Ett litet hål i mörkret - ett stort ljus i litteraturen

Det är något visst med att läsa böcker sådär bara ett kapitel åt gången. Varje morgon läser jag ur Ingrid Olssons bok. Där är kapitlen bara någon sida. Så sparsmakat, så mycket lämnas över till mig som läsare att jag kan resa mig från frukostbordet och suga på kapitlet som den finaste chokladpralin. Funderar över om det inte är så här framtidens litteratur (förhoppningsvis) kommer att se ut. Vi behöver inte alla ord längre, inga pompösa beskrivningar. Vi behöver bara de små beröringspunkterna och så spinner historien igång inuti. Men det enkla är det svåra.

Boken handlar om en farmor som blir svårt sjuk och sorgen över en pappa. Och om ungdomlig kärlek. Här är morgonens kapitel:

"Mamma följer med en läkare till det smala rummet. Jag och Örjan stannar hos farmor.

En ny sköterska tittar in och undrar om farmor är hungrig.

Hon skakar på huvudet.

– Det blir köttbullar och gräddsås, säger sköterskan och ler.

– Jag älskar köttbullar! säger Örjan.

– En liten portion då, säger farmor.

Sköterskan lämnar dörren på glänt.

Det strömmar in en varm lukt från korridoren. Nånting varmt som blandar sig med nånting kallt."

Ur Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson (Tiden). Augustnominerades 2008.

Nobellfestens bästa dam - Camilla Thulin

Inget är så bildande och inspirerande som att höra experter uttala sig. Camilla Thulin är bäst av dem alla. Igår kväll stod hon på Nobelfesten och engagerade med all sin kunskap och erfarenhet. Hon lyckas ta ner mode på jorden istället för att hänga upp det vid floskler.

Att drottningen och prinsessorna var vackrast av alla tyckte även Camilla, men när hon får välja de vackraste klänningarna letar hon fram tre kvinnor i klassiska långklänningar, långt från hovets kreationer, varav en var inköpt på second-hand (Eva Swartz). Camilla tycker gott och väl att drottningen kan återavända någon av "300.000-kronors-klänningarna" i klimatkrisens tider och menar att Nobelfesten inte handlar om att sticka ut. "Man har så mycket annat att tänka på", säger hon.

Själv var hon klädd i en klänning som var "50 år gammal". Jag tycker hon var snyggast av alla. Ödmjukhet, självdistans och humor gör människor lysande.

Skammen att äta "sådan medicin"

Idag skulle jag kunna skriva om förslaget att slå ihop Saab och Volvo. (Hjälper det verkligen? Vem vill äga jätteföretaget i denna tid och vad ska bilen heta? Salvo? Vaas?)

Jag skulle också kunna skriva om Englas mammas förslag att brottslingar enligt lag ska möta sitt brottsoffer, om brottsoffret själv vill. (Väldigt tveksamt)

Dagen till ära skulle jag också kunna ägna några tankar åt Nobelfesten. (Förväntar mig ett och annat spännande dekoltage)

Men jag väljer att skriva om en vän som knappt står på bena. Tyngd av ångest, ibland panikångest. Han går i terapi men kommer just nu inte vidare. Han vaknar om nätterna. Bekymrad. När jag träffar honom är han inte närvarande. Han håller på att tappa sin livsgnista. Jag har talat med honom om att kanske äta någon ångestdämpande medicin. Men det är tvärstopp. Skammen att äta "sådan medicin" är extremt stor.

Jag har själv fått hjälp av "sådan medicin" och upplevt omgivningens lite märkliga attityd:

Sommaren 1998 dör först min farmor. Hon var 93 år och hennes dödsfall väckte inte stor sorg i mig, men en månad senare dör en av mina vänner under tragiska omständigheter. Han hittas död på golvet hemma efter en tid av alldeles för hårt festande. Hjärtat orkade inte längre. Bara en vecka senare får jag ett telefonsamtal mitt i middagen om att en arbetskamrat dött i en dykolycka.

Kort därefter drabbas jag av ångest. Jag får svårt att träffa andra människor, det är nästintill omöjligt att sköta mitt arbete, jag är frilansjournalist och ekonomiskt beroende av min egen insats. Saker som förr var enkla och som bara skedde av farten, blev oöverstigliga hinder. Att gå och handla, att gå på ett möte. En dag när jag kom till jobbet kunde jag inte få upp mina armar. Ni tror jag skojar, men det var helt omöjligt att lyfta dem till tangentbordet. Jag fick hjälp av en vän och sökte läkare vilket senare resulterade i att jag började äta ångestdämpande medicin.

Det tog någon vecka, sedan kände jag mig lättad. Inte tjo och tjim och full av energi, utan mer som vanligt. Jag kunde vakna på mornarna och tänka ”jaha, är det så här det ska kännas”. Att slippa ha det där malandet i bröstet. Att kunna träffa människor och känna sig som vanligt. Jag repeterar: inte full av energi, inte mer social än vanligt. Men med näsan över ytan.
Jag fick min sömn tillbaka. Umgänget med mina vänner. Mitt arbete. Livet kunde fortgå.
Jag blev så lättad av detta att jag gärna berättade för min omgivning att jag börjat äta medicin. Jag fick starkare reaktioner än när jag för 20 år sedan berättade att jag var homosexuell.
”Är du SÅ dålig!” sa någon förfärat.
”Jag skulle av princip aldrig äta sådan medicin” sa en annan.
”Akta dig så du inte blir beroende!” var det flera som sa.

Jag åt medicinen i tre månader, sedan inte mer. Något sug efter mer av medicinen har jag aldrig känt.

Välj ett ord och låt det leda

Inför varje nytt år samlas jag och mina bästa vänner för att bestämma våra ledord.

De ord som ska lysa över oss det kommande året.

Det är kanske ingen nyhet, men vi styr själva över våra liv. Ändå skyller vi på omständigheter för att almanackan blir full. Vem är det som fyller den om inte vi själva efter våra egna beslut?

Skräcken att inte vara älskad styr de flesta av oss, vi vill bli bekräftade och sedda. Därför tackar vi ja, även till sådant vi kanske inte tycker om. Man vill ju vara med.

Vi fyra som sitter där varje nyårsafton vet allt det där (vi är grymt kloka), men vi väljer ändå varsitt ord. Ett ord som kommer ligga till grund för stora som små beslut. Och hur - och med vad - vi fyller våra almanackor.

Ord som valts under de gångna åren är exempelvis "hålla ihop", "hitta fokus", "konsolidering", "min kropp".

Ord i mitt eget liv de senaste åren har varit:

Förändring – det året sa jag upp mig

Uppbyggnad – det året startade jag en reportagebyrå

Företagsamhet - det (detta) året ombildade jag till aktiebolag och köpte ut mina kompanjoner. Jag har gett ut en bok, byggt en egen hemsida och startat denna blogg. Jag har också firat ett bra resultat på mitt företag.

Mitt ord inför 2009 är roman. Jag ska skapa förutsättningar i mitt eget liv för att skriva en roman.

Varje nyårsafton då vi sitter där vi fyra kloka vänner reflekterar vi också över året som gått. Det har varit påtagligt hur orden varit med oss. Vi har gjort våra val. Bra val.

Falla för trycket – inte jag!

Jag tillhör en av de tiotalet som inte läst Stieg Larsson. Hade inte tänkt göra det heller, inte min typ av litteratur. Men så kan jag inte stå emot. Nyfiken på hur bra det kan vara och har nu skaffat mig böckerna tre.

Jag tycker inte Män som hatar kvinnor är bra. Hyfsad, men inte mer. Antar att jag svär i kyrkan men jag fattar faktiskt inte braheten i den.

Ändå fortsätter jag läsa.

Man ska ju hänga med.

Boken ligger som broms för de andra böckerna jag vill läsa och i natt tänkte jag att nu får det vara nog!

Stieg får ställas åt sidan, jag som aldrig annars är den som faller för trycket. Det blir ju bara fånigt!

Så snacka inte med mig om Stieg Larsson är ni snälla.

Nu ägnar jag mig åt Kära syster, av Tawni O'Dell.

Julfester med avspis och flirt

Först gick jag på förlagsfest.

– Men hej Bodil dig vill jag prata med sen, sa flera.

Jag ställde mig i ett hörn och undrade när det var dags för sen.

Så såg jag min redaktör och rusade fram. Han stod med armarna i kors och pratade med en annan kvinna. Han sa inte ens att han ville prata med mig sen.

Jag blev nervös och sa att jag hade bråttom fastän jag inte alls hade bråttom och tog en taxi därifrån.

Hamnade på tidningsfest. Tidningen heter Vi.

Fick höra att jag var en Vi-lansare istället för en frilansare.

Fast det heter frilans, således Vi-lans.

Sa hej till Fredrik Sahlin och Johan Norberg i kön till buffén. De sa hej tillbaks men fortsatte sin dialog. Deras pratbubblor såg ut som fyrverkerier. Funderade på att sätta mig vid deras bord men vågade inte. Fastän jag skulle kunna prata skjortan av dem både när det gäller film och musik.

Det är väl typsikt kvinnligt.

Johan skrev förresten att man skulle sluta säga att man lyssnade på Abba i smyg. Read my lips Johan: Jag lyssnade på Abba i smyg. Stoppade in vinylen i konvoluten till Nationalteatern och Nynningens plattor. Hur skulle jag annars våga gå till Sprängkullen igen Johan? Säg mig hur!

En man som nog var min bordskavaljer berättar om sin resa till Kenya och har tårar i ögonen. Han har aldrig upplevt så mycket kärlek säger han och vänder sig om till kvinnan på sin andra sida och berättar exakt samma historia.

Julfest 2 fortskrider och jag får en journalist framför näsan som är jätteduktig men jag kan inte slita min blick från hennes dekoltage och jag känner att jag nog ska förflytta mig.

Byter bord och pratar med en annan journalist om våra mammor och pappor. Det är fint. Nära.

Ska gå till garderoben men hejdas av någon som, jag kan ta fel, men flirtar med mig.

Det är inte så lite uppiggande men jag är en skötsam tjej och går hem till de mina.

Genom Stockholm går jag, på bron över Riddarfjärden, där Västerbron speglar sig i vattnet som på det vackraste vykort.

Årets sjukaste resa står för dörren

Alla som ska resa utomlands runt jul – räck upp en hand!

Välkommen ombord på flygplanen fulla av herpes, nackspärr, ryggskott, influensa och migrän.

Där sitter alla vi som sedan slutet av september börjat jobba mot årets värsta deadline. Allt ska vara klart innan jul. Allt ska vara levererat eller undertecknat eller avslutat. Gu' förbjude om något ligger halvklart eller ännu värre - påbörjat! - innan jul. Stresshormonet kortisol skummar som kolsyra i blodet och när vi lämnar jobbet för att resa iväg sänks halten och sjukdomar och märkliga krämpor slår till.

Jag åker som vanligt till Thailand för att vila. Planet dit är alltid fullt av hålögda bleka människor som sover med öppen mun som medvetslösa. Hostar otäckt och vaknar sneda i hela kroppen. Jetlag är ingenting mot att försöka landa i ett slags normalt tempo.

Jag är inget undantag.

Och jag vill inte verka oförskämd, men alla dessa julfester och glöggbjudningar, min mage orkar inte mer och hur vore det med något kul i januari istället? Ökenmånaden.

Vad ska vi förresten göra i januari?

Jo då ska vi veva igång jobben igen till nästa stora deadline. Innan midsommar.

Indien + Resa + Mat = Masala

Jag har inte läst varenda stavelse, men njutit av den sjungande texten styckevis. Så musikalsikt, njutningsfullt och varmt. Jag har inte lagat maten från recepten men planerar inför en kommande curryhelg. Men bilderna har jag tittat på om och om igen. Mmmmm. Funderar på att boka om vinterns Thailansbiljett till Indien istället.

Masala - en resa till Indiens kök. Av Håkan Elofsson, Susanne Rolf, Jane Magnusson, Anna Lindh Lewin. (Bilda Förlag)

Minnet av en vän

Idag är det Världsaidsdagen. Jag tänker på Magnus, Lennart, Tony, Roger och alla ni andra som inte finns med. Och jag tänker på Tommy.

Tommy var min vän, en rosig värmlänning, med smilgropar man gärna ville peta på och med ett sällsamt glitter i ögonen. En dag ringde han mig från Roslagstulls sjukhus. Han berättade att han fått bältros, inget märkvärdigt, underströk han. Och jag fick en skarp instruktion: ”När du kommer och hälsar på vill jag inte att vi pratar om sjukdomar. Jag vill prata resor. Lova mig det.”

Jag höll mitt löfte och det var hemskt att inte få undra. Jag var orolig för att Tommys bältros egentligen var ett symtom på något annat. Det skulle dröja flera månader innan Tommy berättade att han bar på ett elakt och obotligt virus.

Det var då han började köpslå med tiden.

Framför honom fanns alltid ett resmål, inte för långt fram i tiden, sådär några månader bara. För att få tänka på något annat, längta, och för att ge mening åt det liv han hade kvar. Det första målet sattes högt, en resa till Australien och Söderhavet. Jag hade redan en sådan inplanerad och Tommy skulle korsa min väg. Det var aldrig på tal att vi skulle resa tillsammans. Jag skulle inte ha velat heller, han var en envis och dominant person. Vi tjafsade ofta. Och Tommy var den typiske ensamresenären.

Vi skulle träffas på en fika på Fijis flygplats. Bara det, hans plan skulle komma dit medan jag satt och väntade på mitt därifrån. Det drar i mina smilband när jag tänker på det. Vi sågs aldrig. Vi lär ha missat varandra med en halvtimme. Men som vi garvade åt det där efteråt.

Varje gång Tommy kom hem smiddes nya resplaner. En resa till Kanarieöarna några år senare höll på att sluta riktigt illa. Tommy reste med en vän, och med en morfinpump på magen. Han var vid den tidpunkten väldigt sjuk och hade ofta svåra smärtor. Med hjälp av morfinpumpen gick det att leva ett okej liv, och det gick att fortsätta resa. Men en feldosering höll på att ta livet av Tommy. Efter hemkomsten åkte han direkt till sjukhuset, fick syrgas, och vi trodde alla att det var slut.

Då började Tommy hosta fram ”Ro-ho-skil-dehe”.

Han ville till Roskildefestivalen, det var fem månader till dess och jag sa ”såklart, vi drar till Roskilde”. Men inuti var jag tvärsäker på att vi aldrig skulle resa dit.

Sista veckan i juni segade vi oss upp för Hallandsåsen i 30 kilometer i timmen i en pistagegrön folkabuss. Tommy låg nedbäddad. Han var tunn som en fågelunge, och när vi senare gick omkring med varsin plastmugg Tuborg på festivalområdet, var det många som inte kunde låta bli att stirra på honom.

Jag förstod inte hur han höll ihop. När han hostade trodde jag att lungorna skulle lossna, och för att orka förflytta sig bar vi med en hopfällbar tältstol så han kunde stanna och vila ibland. Någon rullstol var det inte tal om. På söndagsmorgonen grät han när vi åt frukost.

”Vad har jag nu att se fram emot?” sa han, ”jag orkar inte längre utmana tiden, nu vill jag hem.”

Tommy tog tåget hem. Han ville känna att han fortfarande var Tommy, ensamresenären. Trots att han var i det närmaste utmattad kunde jag se ett leende genom fönstret på tåget. Jag stod där på perrongen i Köpenhamn och vinkade av honom. När tåget försvann bort var det min tur att gråta.

Tommys sjukdom blev aldrig ett hinder för att resa, och trots att även Roskilderesan höll på att sluta i katastrof – någon snodde all hans medicin – så reste han ännu en gång innan han lämnade oss för gott.

Det var en vacker dag i maj mellan hägg och syrén som Tommy drog sitt sista andetag på Södersjukhuset i Stockholm. Mamma och storasyster var med honom. När jag kom in i Tommys rum någon halvtimme senare var fönstret öppet, vinden tog tag i gardinen och en blomkruka hade vält på fönsterbläcket. Utan att jag kunde hejda mig ropade jag rakt ut:

”Men herregud, var är Tommy?”

Det var så uppenbart att han inte var kvar. Det som låg där i sängen var bara ett skal.

Tommy är en av många unga män som blev en siffra i aidsstatistiken. För oss vänner var han en restok, en vacker värmlänning och en vän som försvann. Och för att överleva det som gjorde så ont sa vi att han bara givit sig av på ännu en resa.

Vågar vi fortsätta resa?

Bombay. Det hände igen. Bomber mitt i turiststråken. Samma fruktansvärda händelser som på Bali och Sharm el-Sheik, i Londons tunnelbana och i Turkiet. Vågar man överhuvudtaget resa?

Om man börjar räkna upp terroristattacker, naturkatastrofer och sjukdomar är det lätt att hela världen framstår som en farlig plats. Vi tänker på tsunamin och terroristattacker. Kanske också på sars och fågelinfluensa.
Att resa har alltid väckt rädslor, både i stort och smått. Rädd för att förlora passet, bli magsjuk eller att störta med planet. Efter 11 september har hotet av terrorism lagts till. Den jävulska bödeln som inte skyr några medel. Den skrämmer mig, liksom krigsstinna politiker. Våld föder våld. Rädslor föder rädslor.

Vågar vi fortsätta resa? Den frågan går inte att svara generellt på. Inget är så irrationellt och individuellt som rädsla. Vi talar ofta om flygrädsla, den känner många igen. Men nästan aldrig pratar vi bilrädsla fastän sannolikheten att råka ut för en bilolycka är långt mycket större än en flygolycka. Det okända har tendens att skapa större rädsla, de faror som finns i hemmiljön är lättare att hantera. När jag flyttade till Stockholm för 25 år sedan sa vuxna människor hemma i Trollhättan att jag skulle vara försiktig så jag inte fick en knarkspruta i benet. Det kunde man lätt få i tunnelbanan. Jag skulle också akta mig för att vara ute sent om kvällen eftersom jag kunde bli överfallen.

Jag behöver väl knappast påpeka att jag aldrig råkat ut för någon knarkspruta, fastän jag åkt tunnelbana nästan varje dag sedan dess. Och något överfall har jag heller inte råkat ut för. Jag åker tunnelbana för att fungera i vardagen, jag går genom Stockholm när det är mörkt annars blir livet ohyggligt inskränkt. Men det finns vissa få platser jag undviker, och jag åker inte gärna ensam tunnelbana långt ut i förorten om det är sent om natten. Så har jag kalkylerat de riskerna. Och då talar jag överfall och våld. Att någon skulle sätta en kanyl i mitt ben ser jag som fullständigt osannolikt.

Har man någon gång varit rädd styr rädslan med järnkraft. Mina kamrater Madeleine och Gunilla sprang för sina liv undan tsunamin på Phuket. Fortsätta resa kommer de alltid att göra, men nästa gång kommer de bo vid en pool, en bra bit från havet.

Tomas är flygrädd. Så rädd att han tror att planet påverkas av hur han rör sig inne i planet. Inget har någonsin hänt men den okontrollerbara situationen är tillräcklig för att sätta skräck i honom. Flera gånger har han försökt trotsa rädslan, fyllt sig med whiskey och bitit ihop. Men glädjen inför en resa är utbytt mot ångest och hela hans familj påverkas så negativt att de nu helt och hållet avstår från flyg. Inte minst påverkas hela semestern av kommande flygresa hem. Rädslan har helt tagit överhanden. När Tomas tar med sig barn och sambo på semester blir det med tåg och båt. Reser gör de varje år.

Rädslan har påverkat egna resor. För några år sedan var jag med om en brand, jag var instängd på sjunde våningen på grund av rök. I ungefär tio minuter var jag i kontakt med tankar om min egen död. Livrädd. Det fanns ingenstans att ta vägen. Enda möjligheten var att hoppa ut genom fönstret till ett tak snett nedanför. Ända tills tjock svart rök vällde upp också där. Den fruktansvärda händelsen slutade väl, åtminstone för oss. Vi ledsagades av brandkår ut till balkongen och fick hjälp. Detta hände i mitt eget hem. På den plats man normalt ska känna som den mest trygga. Vi har tagit hjälp för att bearbeta händelsen och göra hemmet tryggt igen, men på resor finns nu en gnagande oro för att behöva bo högt upp. Jag tittar numera alltid efter brandsläckare och evakueringsplan. Det gjorde jag aldrig förr. Reser gör jag, men inte som förut.

Så vad ska man svara på frågan om vi vågar fortsätta resa? Jag svarar att man ska resa utan oro. Tar den över, välj ett annat sätt, ett anat resmål. Du har alltid en massa valmöjligheter, det finns oftast alternativ. Man måste inte åka tunnelbana om man är i London, man måste inte bo nära havet, eller högt upp i ett hotell. Om ett resmål känns skrämmande – välj ett annat. Ta reda på UD.s reserekommendationer ( www.ud.se) men använd också ditt eget sunda förnuft.
Styr resan så att den passar dig och dina medresenärer. Du bestämmer själv vart och hur och när. Resa ska vara glädje och livslust. Låt ingen ändra på det.

Kungen eller våld? Vad händer i Thailand?

Dödläge råder i Thailand. Premiärministern hälsar att regeringen inte kommer att avgå. Arméchefen säger att någon militärkupp kommer det inte att bli. Demonstranter håller de båda flygplatserna i Bangkok i besittning och vägrar att ge upp. Så vad händer?

Kungen kan avgöra. Kungen har mer makt i Thailand än vad vi kan föreställa oss. Men han använder den med måtta. Kanske är det nu inom kort han kommer att visa musklerna. Jag hoppas det. Han kan uppmana demontranter att lämna flygplatserna, men knappast att regeringen ska avgå. Han kan mana till försoning. Men utgången kan lika gärna bli blodig om polisen skingrar demontranterna med våld. En sak är säker - ju längre tiden går, desto mer desperat bli läget. Och med ökad risk för våld.

Med dig är jag aldrig rädd

I ett rum långt hemifrån föddes en livslång vänskap. En billig bungalow med bara en säng, toalett bakom ett skynke. Jag, Elisabet och en ödla. I den stora sängen låg jag orörlig, uttorkad och på väg bort i något jag inte kunde styra.

Jag hade spytt rakt över bordet vid strandrestaurangen, spytt när jag sprang ut och höll för munnen. Spytt hela vägen hem. Elisabet höll mig för pannan där jag stod på stranden med tårarna rinnande längs kinderna, på havet syntes tusentals små lanternor från nattens fiskebåtar. Tänkte att det var synd det här, att jag skulle bli sjuk nu, när allt var så vackert. Nu när vi äntligen kommit till Thailand.

Elisabet la mig i sängen, hämtade en hink och ställde bredvid på golvet. Korta stunder vaknade jag, ibland av att hon torkade mig med en fuktad handduk, ibland av att hon försökte få mig att dricka vatten, som jag spydde upp sekunden efter. Ibland vaknade jag också av att ödlan tittade på mig, varje skymning satt den alldeles stilla på samma ställe, just där vägg och tak möts.

Somnade, vaknade igen, hela tiden så. Elisabet bar mig till toaletten. Jag var naken, men helt trygg – hon visste att jag inte ville till något sjukhus.
Sjukhus gör mig rädd.
Dagarna flöt ihop, någon kom och drog i min hud, hörde thailändska ovanför huvudet. Bilder av mamma, pappa och mina syskon på husvagnssemester fladdrade förbi, mamma som stod och diskade.

När ödlan kom nästa gång tog den med sig ett lugn in i rummet. Jag skulle dö. Ingen oro, ingen sorg, ingen skräck att lämna livet. Omgivningen var som i ett töcken, inom mig bodde bara frid. Komplicerade funderingar var borta, tankarna var som långa rör, tunnlar om man så vill, var och en knivskarp. En tanke var »jag är varm«, en annan »väggen är grå«, en tredje »en mygga på mitt ben«.

Jag tittade på ödlan, om döden kom nu skulle den bära mig, lyfta mig bort från våldsamma kräkattacker, befria mig från värken i kroppen. Ingen rädsla. Bara några andetag bort.
Snopet att inte få säga adjö till dem där hemma. Men Elisabet. Hon satt utanför, läste en hittad bok av Danielle Steel för att få tiden att gå. Kom in då och då för att vända mig. Min egen ork var slut, där hon la mig blev jag liggande. Nästa gång hon kom in skulle jag säga hej då. En rak tanke bara. Inte svårare än så.

Vaknar av att hon håller mig i handen. Hennes ansikte är blankt av tårar. »Om du inte kan behålla vattnet i dag måste vi ta dig till ett sjukhus.«
Inuti hörde jag mig själv säga de vackraste ord om vänskap, kände att jag log, att jag var fri. Lycklig. Men Elisabet släppte min hand, jag såg hennes rygg där hon gick ut. Såg hur hon tog sig med båda händerna för ansiktet just när hon svängde ut från dörröppningen.

Några mer egna minnen från min sjuksäng har jag inte. Förutom hallucinationerna. Om och om igen har jag bett Elisabet att berätta om vad som hände. Om hur hon bad bunglowuthyraren om hjälp, hur hela familjen engagerat sig, skjutsat henne på motorcykel till en medicinman för att köpa medicin. Hon hade smulat tabletterna på min tunga. Sakta smälte de och slungade in sina krigare till immunförsvaret.

Det var då jag kände masken krypa i mina armar, mina hallucinationer tog över och den sköna lugnande känslan av att äntligen få dö utbyttes till demoner och äckel. Någon dag senare kunde jag dricka vatten utan att spy. Sedan te. Slutligen var jag frisk.
Ödlan försvann.

Elisabet berättar alltid motvilligt om händelsen. Blir ledsen, vill inte påminnas om det svåra. Men den band oss samman. Vår vänskap har gått genom skilsmässor, barnafödslar och karriärshysteri. Få har bråkat som vi, kallat varandra vid så fula ord, men alltid alltid har vi återvänt. Hämtat upp dagarna i rummet. Den största närhet som någonsin kastats över oss.
Jag berättar däremot gärna om det jag minns. Om hur jag blev vän med döden. För att jag aldrig, inte under ett enda ögonblick, var rädd.

En tanke om tid

Tyska brinken, Gamla stan. Vi är ett tjugotal som stannat vid en avstängning. Filminspelning pågår. Det ska bara dröja någon minut, informerar en vänlig kvinna.
Ner för brinken kommer en man, även han får frågan om han kan vänta någon minut tills att tagningen är över.
– Nej det har jag inte tid med, säger mannen och störtar rakt in i inspelningen. Hela filmteamet får bryta upp, allt måste tas om från början.

Gamla stans tunnelbanestation. Fem minuter kvar till tåget mot Farsta Strand kommer. På perrongen står mannen som hade så bråttom.
Jag undrar om han ställt sig rätt. Ska han till Skärmarbrink gäller det att stå långt fram på perrongen så man har nära till utgången. Ska han däremot till ändstationen bör han stå något längre fram än mitten för att pricka utgången och spara tid.

Man kan undra vad vi gör med alla minuter vi sparar. Tar vi fram dem på kvällen när arbetsdagen är slut för att slösa dem när vi är lediga? Trattar vi ner dem i väckarklockan så vi kan sova några minuter extra nästa morgon?
Mannen stiger inte på tåget. Han står kvar och letar febrilt efter något i sin väska. Det är förmodligen där han förvarar sin sparade tid. Kanske är han snäll och ångrar sig. Går tillbaka till inspelningen och delar ut alla minuter han just stulit.

Lyckan att umgås

För utomstående kanske den här bilden inte säger någonting. Möjligtvis förs tankarna till skivomslag på 1970-talet. Kunde varit en LP med Pugh, Janne Hammarlund eller Turid.

För mig betyder bilden värme. Förhoppningsvis för de andra som också satt där i grushögen.

Vi samlades en grå dag. Oömma kläder och kraftiga skor. Hjälpte vänner skyffla in grus under ett hus. Det var tungt. Vi spottade och svor. Slog i knogar och fick ont i ryggen. Sen åt vi köttgryta och drack öl. Sen åkte vi hem. Smutsiga trötta och rosor på kinderna.

Jag tog ett bad. Somnade klockan kvart över tjugoett.

Så hade ännu en dag gått. Och kommer aldrig åter.

Vrida rock pelare?

Ännu en underbar översättning av Google. Denna gång om Park Güell i Barcelona:

"Parken innehåller fantastiska sten strukturer (se nedan), bedövning tiling och fascinerande byggnader. Du kan se den här bilden av Gaudi drake fontän som är vid ingången till Guell Park. Denna drake är pryddes med vackra färgade tiling och det är något ganska hypnotiska och magiska om det.

Här kan du se en gångväg som stöds genom att vrida rock pelare som tycks bli allt ur marken som trädstammar. Även om dessa är ganska oregelbundna i formen de tycker konstigt naturligt också."

Hej då husvagnen

Inte ett ord sa jag då mitt barndoms hus skulle säljas. Tog mig dit som en plikttrogen hund. Plockade ihop saker som var mina. Gick ett sista varv ner till badviken, tittade länge ut över sjön där jag en gång lärt mig simma, där jag ensam rott med båten till Stora ön för att tjuvröka.

För sista gången låste jag sedan dörren till vedboden där jag byggde min första egna koja. Jag sa inget, fann mig i att detta tillhör livet och åkte hem till Stockholm igen med intetsägande blick på E4:an.
Men nu. Husvagnen. Nu ska jag säga hej då till husvagnen.
Jag lärde mig gå i husvagnen. Jag fick brevvänner från exotiska länder (Danmark) genom husvagnen, skolans geografibok fick liv genom våra resor och jag var någon, när jag fick berätta om något av de äventyr vi varit med om. Som när pappa körde på passkontrollen mellan Väst- och Östtyskland (han sa att det var järnridån som vi kört på).

Och jag hatade den. Det var en strid utan dess like de sista tokiga tonåren för att slippa, ALLA kompisar var ju hemma utom jag. Och jag har i vuxen ålder aldrig haft någon som helst längtan att resa med det trånga skalet, med sura bilköer bakom sig. Men min barndoms första minnen av frihet finns däri. Som att sitta i husvagnen på en parkeringsplats mitt i centrala London och äta pilsnerkorv och pulvermos.

Nu ska den säljas.

Pappa orkar inte längre koppla på och av vagnen på bilen. Han går med käpp, mamma är sjuk i Alzheimers och kommer aldrig mer att kunna följa med.
Det är först nu han förstår det. Han har bytt husvagn tre gånger det sista halvåret i tron om att mamma kanske åtminstone kan göra en dagsutflykt.
Men mamma har fullt sjå att komma ihåg hur många barn hon har. Hon sitter vid sitt fönster på gruppboendet och räknar på fingrarna.
Ibland är vi elva, ibland fem.
Jag sörjer min mamma. Kanske genom den husvagn som nu står tom och ledsen på ett industriområde någonstans i Västsverige.

Det tröstar mig, att en dag kommer en ny familj att få syn på den. En sådan familj som vi en gång var. Föräldrar med litet barn på armen och med en fräknig flicka i handen, två krulltottar, lite äldre, är redan inne i husvagnen och hoppar i sängarna. Och de säger till varandra att det här blir väl bra, och funderar ett tag om de har råd, det får bli i stället för sommarstuga.
De köper den med lite hjälp från sina föräldrar, de packar den full av mat, leksaker och kläder och köper en bilatlas över Europa.
Snart fylls husvagnen av upplevelser. Snart ska två vuxna och fyra barn för första gången bli berörda av friheten i att resa.

Obama ska ha en pitbull

Finanskris i all ära men det är vilken hund Obama ska ha som skapar de riktigt stora diskussionerna.

Han har själv 3 önskemål. Den får gärna:

1. Inte fälla för mycket eftersom det finns allergi i familjen.

2. Gärna komma från ett hundhem.

3. Vara blandras ("som jag själv" som han sa i ett tevetal)

Ingen hund kan passa bättre in på den beskrivningen än en pitbull. De fäller väldigt lite, de är inte fullt renrasiga och ofta placeras de på hundstallet eller likande eftersom de inte sällan hamnar i händer på människor som tror att hundar gillar att slåss. När de upptäcker att pitbullen istället vill ha kärlek, vill gosa och leka med boll, ja då är det inget kul längre. De missvårdas och överges.

Jag har haft hundar i hela mitt liv, sedan ett tag tillbaka har även en pitbull (bilden) hamnat i familjen. En sån underbar hund. Varje dag pratar jag med nyfika som lite försiktigt frågar "nämen är det en pitbull?". Ingen hund har så mycket fördomar strödda över sig, ingen hund har farit så illa på grund av det. Medge att det skulle vara modigt, och lite symboliskt, att se Obama med en pitbull?

November kan visst vara vackert

Brett mellan bena

Hallå där hur sitter du?
Tag två sekunder, se hur du har benen. Brett isär? Titta på dem runtomkring. Vart pekar knäskålarna?
Har upplevt tröttsamt många gånger att någon sitter bredvid mig på tunnelbanan med påkarna åt två vitt skilda väderstreck. Så brett isär att jag kan ställa mina matkassar mellan deras ben istället för mina. Och när jag försiktigt puttar på den som sitter bredvid och ursäktar lite för att få plats, så fälls tentaklerna ihop. För att sekunden senare trilla ut igen.

En dag när en bredbent medpassagerare dessutom höll upp tidningen med armbågarna mot horisonten tänkte jag att ja men jag gör väl samma sak.
Jag låtsades att jag hade en linjal mellan knäna för att inte kunna slå ihop dem. Med Augustnominerad bok framför näsan (och armarna rakt ut) försökte jag också verka lite svårkontaktad.
Blicken for över sidorna men jag tog inte in någonting av texten. Helt upptagen av att försöka hålla isär benen. Det strider nämligen mot allt som jag lärt mig som flicka: att knipa ihop, sitta fint, inte ta för mycket plats.
Mannen bredvid slog surt ihop tidningen och bytte till en annan plats.

Numera behöver jag inte boken som skydd då jag hamnar i de bredbentas sällskap. Jag tittar rakt in i de ögon som undrar över mina pekande ben, ursäktar inte längre för att få plats, jag breder också ut mig.
Så om du ser en kvinna bredvid, eller snett emot, eller lite längre bort i vagnen med benen brett isär så vet du varför. Vi har tröttnat.
Kanske är det jag.

Vårda din vänskap

Kommer just från en intervju. Kyrkans tidning ställde frågor om min bok Vänskapskoden. Den absolut vanligaste frågan jag får är hur man vårdar vänskap. Varsågoda:

Ta initiativ – bidra till ömsesidigheten både när det gäller att höra av sig och att göra saker tillsammans
Var uppriktig men tänk på tajmingen – att vara kritisk när någon är skör eller ledsen är inte bra. Beröm så ofta det går.
Överraska i vardagen.
Sätt egna gränser så att din vän vet var hon har dig.
Ha rimliga krav – på både dig själv och din vän, ingen kan ställa upp jämt.
Se din väns behov.
Gör något åt de små konflikterna.
Tänk på vad din relation betyder – och vårda den därefter.
Var lojal – utelämna inte din vän inför andra.

Du är min spegel

Han kommer gående som ur en musikvideo. Kunde vara Snoop Dogg någonstans i New York men detta är Hötorgets t-baneperrong. Kätting om halsen, stor björnmössa, bling bling på fingrar och ett armbandsur stort som en köksklocka.
Det är uppiggande. Vi är många som ser honom gå in i vårt tåg.
- Coolt, säger jag okontrollerat.
Jag reser ensam. Tonårstjejerna mitt emot blir högröda i ansiktet och håller på att spricka.
- Coolt, råkar jag säga högt ännu en gång och nu med långt ”oooo”.
Då spricker tjejerna. Exploderar i ett gapflabb så saliven stänker. De kastar sig ut i gången och skyndar till andra änden av vagnen där de tjuter av skratt.
Är man medelålders och lite gråhårig som jag passar det inte att säga cool. Det är som när man såg vuxna dansa då man var liten. Man höll på att skämmas ihjäl så fånigt såg det ut.
Nu är jag den fånigt vuxna och ”coolt” jag just sagt känns som en död fluga på tungan.

Genom att se andra speglar man sig själv. De på sätet mitt emot påminner om vem man är. Vem man varit, vem man skulle kunna bli. En gammal kvinna pratar med sin väninna om en film de just sett. Nöjda, glada, upprymda och de ska avsluta med ett glas vin på ”en spännande Söderkrog”. Så skulle jag vilja bli som gammal.
En ung man har en armprotes och försöker gömma den men alla ser. Alla vill se. Genom andras elände ser man vad man själv har och vad det är värt.
Ser en frisyr man skulle vilja ha men inte vågar bära.
De vänner man har speglar något i en själv. Jag är irriterad på Jonas som ofta visar tecken på avundsjuka.
För att jag själv kan vara avundsjuk ibland.
Jag gillar Barbro för att hon är så prestigelös.
För att jag skulle vilja vara så prestigelös.
Nu har de båda tonårstjejerna slutat skratta.
Snoop Dogg har tagit deras plats.
Han sitter mitt emot och speglar sig i mig.

Goa grejer på min telefonsvarare

Dagens skörd på min telefonsvarare.

En vän:

– BODIL! Jag har SPOLAT ÖRONEN! Fattaru, jag HÖR! Fläktarna, fåglarna, allt! Det kom ut riktigt goa grejer ska du veta. Vi hörs!

En redaktör på en tidning jag arbetar för:

– Hej Bodil, hörde att du inte kan tiden jag föreslog. Men vi kan väl säga... (bläddrar i almanacka), men du vi gör helt enkelt så här, ring när det går för dig.

(Tyst en lång stund)

– Men gu va säger jag! Va pinsamt. Går det att sudda sånt här? Äsch. Ja ja du vet vad jag menar. (Skratt tills luren läggs på.)

En ny uppdragsgivare jag aldrig pratat med förut:

– ... det vore bra om du kunde ringa mig så kan vi prata vidare. Du når mig på tel nummer xx xx xx xx. Vi säger så Bodil. Puss.