Brett mellan bena

Hallå där hur sitter du?
Tag två sekunder, se hur du har benen. Brett isär? Titta på dem runtomkring. Vart pekar knäskålarna?
Har upplevt tröttsamt många gånger att någon sitter bredvid mig på tunnelbanan med påkarna åt två vitt skilda väderstreck. Så brett isär att jag kan ställa mina matkassar mellan deras ben istället för mina. Och när jag försiktigt puttar på den som sitter bredvid och ursäktar lite för att få plats, så fälls tentaklerna ihop. För att sekunden senare trilla ut igen.

En dag när en bredbent medpassagerare dessutom höll upp tidningen med armbågarna mot horisonten tänkte jag att ja men jag gör väl samma sak.
Jag låtsades att jag hade en linjal mellan knäna för att inte kunna slå ihop dem. Med Augustnominerad bok framför näsan (och armarna rakt ut) försökte jag också verka lite svårkontaktad.
Blicken for över sidorna men jag tog inte in någonting av texten. Helt upptagen av att försöka hålla isär benen. Det strider nämligen mot allt som jag lärt mig som flicka: att knipa ihop, sitta fint, inte ta för mycket plats.
Mannen bredvid slog surt ihop tidningen och bytte till en annan plats.

Numera behöver jag inte boken som skydd då jag hamnar i de bredbentas sällskap. Jag tittar rakt in i de ögon som undrar över mina pekande ben, ursäktar inte längre för att få plats, jag breder också ut mig.
Så om du ser en kvinna bredvid, eller snett emot, eller lite längre bort i vagnen med benen brett isär så vet du varför. Vi har tröttnat.
Kanske är det jag.