Inte ett ord sa jag då mitt barndoms hus skulle säljas. Tog mig dit som en plikttrogen hund. Plockade ihop saker som var mina. Gick ett sista varv ner till badviken, tittade länge ut över sjön där jag en gång lärt mig simma, där jag ensam rott med båten till Stora ön för att tjuvröka.
För sista gången låste jag sedan dörren till vedboden där jag byggde min första egna koja. Jag sa inget, fann mig i att detta tillhör livet och åkte hem till Stockholm igen med intetsägande blick på E4:an.
Men nu. Husvagnen. Nu ska jag säga hej då till husvagnen.
Jag lärde mig gå i husvagnen. Jag fick brevvänner från exotiska länder (Danmark) genom husvagnen, skolans geografibok fick liv genom våra resor och jag var någon, när jag fick berätta om något av de äventyr vi varit med om. Som när pappa körde på passkontrollen mellan Väst- och Östtyskland (han sa att det var järnridån som vi kört på).
Och jag hatade den. Det var en strid utan dess like de sista tokiga tonåren för att slippa, ALLA kompisar var ju hemma utom jag. Och jag har i vuxen ålder aldrig haft någon som helst längtan att resa med det trånga skalet, med sura bilköer bakom sig. Men min barndoms första minnen av frihet finns däri. Som att sitta i husvagnen på en parkeringsplats mitt i centrala London och äta pilsnerkorv och pulvermos.
Nu ska den säljas.
Pappa orkar inte längre koppla på och av vagnen på bilen. Han går med käpp, mamma är sjuk i Alzheimers och kommer aldrig mer att kunna följa med.
Det är först nu han förstår det. Han har bytt husvagn tre gånger det sista halvåret i tron om att mamma kanske åtminstone kan göra en dagsutflykt.
Men mamma har fullt sjå att komma ihåg hur många barn hon har. Hon sitter vid sitt fönster på gruppboendet och räknar på fingrarna.
Ibland är vi elva, ibland fem.
Jag sörjer min mamma. Kanske genom den husvagn som nu står tom och ledsen på ett industriområde någonstans i Västsverige.
Det tröstar mig, att en dag kommer en ny familj att få syn på den. En sådan familj som vi en gång var. Föräldrar med litet barn på armen och med en fräknig flicka i handen, två krulltottar, lite äldre, är redan inne i husvagnen och hoppar i sängarna. Och de säger till varandra att det här blir väl bra, och funderar ett tag om de har råd, det får bli i stället för sommarstuga.
De köper den med lite hjälp från sina föräldrar, de packar den full av mat, leksaker och kläder och köper en bilatlas över Europa.
Snart fylls husvagnen av upplevelser. Snart ska två vuxna och fyra barn för första gången bli berörda av friheten i att resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar