2010 års almanacka börjar fyllas

Nu bokas jag in på jobb 2010.

Det är jag ganska så mallig för. I dessa tider.

(Nu kom det ett "sssss" igen)

Hennes fisar stör min koncentration

Igår var en mötesdag. Nya uppdrag på gång med Röda Korset, intervju för sorgboken och ny kund som ville träffa mig.

Idag skrivdag.

"Pyschhhh" låter det ibland.

"Ssssssss", kan det också låta som.

Min hund Tuva fiser när hon ligger vid mina fötter.

Det stör min koncentration. Hon fiser jämt. Om hon hoppar upp i soffan, om hon sträcker på sig, om hon sover gott som nu, eller om hon bara är upphetsat glad. Det kommer ut ett "ssssss, eller litet "prrt" där bak med en sur odör.

Borde kanske byta foder.

Med tandkräm på näsan

Det är inte förrän jag kommit tillmitt möte inne i stan som jag ser det: jag har en fläck tandkräm på näsan.
På en nanosekund har jag räknat ut att den vita näsan passerat:
1. Busshållplatsen där jag stod och pratade med grannen om hans äppleträd.
2. Busschauffören (men visst såg hon lite förvånad ut?)
3. Ungefär sexton personer på pendeltåget, men värst av allt
4. En vän som jag känner väldigt väl och som jag pratade med flera minuter. Såg han inte den stora vita fläcken eller låtsades han inte om den?

Det finns något genant i att vara den som avslöjar. Att vara med i ögonblicket då någon får reda på att han eller hon har en snorkråka på näsan, dålig andedräkt eller att gylfen öppen.
Det är så genant att vi uppenbarligen låter bli. Ändå vet vi att vi faktiskt gör någon en tjänst, genom att vara uppriktiga.

Men uppriktigheten har sin gräns. Att ideligen säga vad man tycker om sin vän eller grannen på bussen går såklart inte för sig. Någonstans i hjärnan har de flesta av oss utrustats med förmåga till censur, och en känsla för tajming. Att kritisera någon som redan är ledsen, gör man inte. Att säga att någon har fula skor, som vi inte känner, gör vi förhoppningsvis inte heller. Och när det kommer till en vit fläck på näsan så väcks frågan hos den som ser det: Hur säger man det på ett snyggt sätt?

På ett flygplan upplevde jag den snyggaste uppriktigheten på länge. Jag hade ätit (nästan) en hel påse bilar. När jag reste mig upp för att gå till toaletten sprang en flygvärdinna ikapp mig och gick tätt efter som för att skyla mig. Det kändes rätt så märkligt men när jag kom till toalettdörren sa hon: ”ursäkta men du har bilar i baken”. Jag hade satt mig på bilar jag tappat och där hängde resten av påsens innehåll som färggranna kulor i en gran. Genant? Absolut! Men mest av allt roligt.

Har jag berättat om Annika?

Jaha.

Nu regnar det. Det smattrar på taket här på landet. Robin (labradoren) sover under verandataket. Hon vill inte vara inomhus för hon har så tjock päls.

Tuva (pitbullen) sover i en fåtölj med flisfilt över sig. Fröken Flis är nästan naken. Har funderat på att köpa en grislampa till henne. En sån där som hänger över kultingarna så de ska vara varma.

Jag har just skrivit klart en guide till Berlin för Tara. Ska nu ge mig in i en text om ett självmord för Ottar.

Jag drar mig.

Undrar om jag berättat om Annika? Hon är en gräsand som alltid lägger ägg i Gamle Ken (eken). Varje vår är det ett stort äventyr hur hon ska få ner de små dunbollarna till vattnet.

Hon är tuff. Ensamstående med många barn. Gissar jag. Någon sambo har jag aldrig sett till.

Upphittad: Kattunge (död)

Det var ingen grävling under redskapsboden. (Se nedan).

Igår sprang hundarna ner och försvann under boden. Bräder och bråte som låg därunder for ut som skjutna ur en kanon. Jorden skvätte. Så plötsligt blir de lugna. Kommer ut och går runt boden som två lejonhonor.

På marken ligger ett litet djur. De har dragit fram det och vakar nu runt bytet. Jag tror först att det är en liten mullvad. Men det är en död kattunge. Den har varit död ett tag för den är alldeles stel. Har inte fått upp ögonen ännu så den är väl inte ens två veckor.

Jag tänker två saker:

1. Hoppas mamman har tagit bort de andra ungarna så de får lugn och ro.

2. Om det verkligen varit en mullvad hade jag inte varit så ledsen som nu. En död kattunge är vekligen sorgligt. Men inte en mullvad.

Min nya arbetsplats (och alla djuren)

Nu sitter jag här och jobbar. På landet. I den stuga vi döpt till Hönshuset.

Det är lite ensamt.

Å andra sidan har jag ju alla djuren.

Ekorren Bengan.

Skatan Katie.

Magnus Uggla.

Snokarna Ulla.

Mina hundar Tuva och Robin har fått korn på något som bor under redskapsboden. Kan vara en grävling. I så fall heter den nog Hasse.

Eken utanför slår ut i grönt. Den heter Gamle Ken.

Inköpsansvarig är inte här idag

Telefonen ringer.

– Bodil.

– Jag hej Bodil jag ringer från xxx och skulle vilja tala med inköpsansvarig.

– Det här är ett enmansföretag.

– Har ni ingen inköpsanvarig?

– Alltså, det här företaget är bara jag. Jag är inköpsansvarig, pr-chef, vd, just name it.

– Då skulle jag vilja tala med den som är ansvarig för inköpen.

Tystnad.

– Kan du vänta lite så ska jag kolla om hon är här?

– Ja.

Jag vänder mig om från luren och ropar Bodil rakt ut i rummet.

Ingen svarar.

– Nej du hon är tydligen inte här.

– Kan jag återkomma vid ett senare tillfälle?

– Nej. Tack. Ajö.

Jag förväntar mig mer av konst än Anna Odell

Hon behöver knappast presenteras, Anna Odell. Efter att ha fejkat en psykos har fokus hamnat mer på henne och vad konst är, än psykvården.

Nu visas hennes utställning på konstfack. Anna Odell är nu åtalad på tre punkter.

Konst måste ibland tänja så hårt på gränserna att det gör ont, att den är förbi lagens marginaler. Jag har inga problem med det.

Konstnärer är för mig personer som gestaltar problem, företeelser, politik på ett sätt som vi icke-konstnärer inte kan. Och som tar till verktyg eller metoder som är bortom de vanliga skriva orden, eller de talade.

I skuggan av det känns det alldeles för enkelt att spela psyksjuk.

Att utnyttja människor så som Anna Odell också gjort, både de som försökte hjälpa henne på bron, och personalen är bara så billigt.

Jag hade en av mina bästa vänner på St Görans psykakut den natten. Hon fick vänta.

I mina ögon är Anna Odell ingen konstnär. Jag kräver mer av konst än så.

Så förminskas en snickare

Hörde jag igår:

– Vi har beställt en ny bänk från en liten snickartjej.

Jag glömde fråga om hon var tretton år, eller möjligtvis extremt liten till växten, men tycker såklart inte man ska säga liten ändå.

Så förminskas en sjuksköterska

Hon är 49 år och tar om några veckor sin första högskoleexamen.
Under 2,5 år läste hon in 7 ämnen på komvux.
I 3 år har hon sedan läst in 180 poäng på högskolan.

Har gjort sin klassresa från sångerska och servitris, till att nu bli leg sjuksköterska.
I sommar börjar hon arbeta inom den palliativa vården (vård i livets slutskede).

Jag hör hur människor i hennes omgivning kallar henne ”lilla sjuksköterskan”.
Frågar om hon har knästrumpor och hätta på huvudet då hon jobbar.
Undrar om hon kan ta sprutor ännu.

Häromdagen sa en man: ”Jo den där lilla examen...” i en bisats kring hennes fest just den dagen.

De som förminskar människor genom liknande uttalanden vill kanske inte alls kännas vid att det är något illa menat.

Men det låter illa.

Dom som alltid är sena - vi som alltid väntar

Klockan är fem över sju. Står vid svampen på Stureplan och väntar. Min vän ringde just kvittrande glad: ”Raring, några minuter sen bara, men jag är på väg!”

Vissa kommer alltid sent. Jag vill gärna förstå mekanismerna bakom. Jo, det finns ”dom” som alltid kommer försent. Och ”vi” som alltid väntar.
Dom brukar skylla på att bussen eller tunnelbanan är sen, att det inte fanns någon parkeringsplats eller att tiden bara rann iväg. Vi förlåter alltid, såklart älskar vi även försenade vänner, men inom oss mumlar vi att stan är full av klockor och att planera sin tid kan väl ändå inte ta ett helt liv att lära sig?

Jag har hittat ett gemensamt drag hos alla dom. De har ofta väldigt stora almanackor, med stora flikar i olika färger och post-it lappar som sticker ut som solfjädrar. Eller kalender i mobilen som ska synkroniseras med dator. De har över huvudtaget väldigt mycket hjälpmedel för att försöka hålla ordning på tiden.

Vi som väntar är kontrollmänniskor. Planerade, organiserade och fyrkantiga. Våra almanackor är små, ty vi har det mesta i huvudet. Vi ser det som ett svåröverkomligt nederlag om vi någon gång själva kommer försent. Vi har kraftiga skor eftersom en avsevärd del av vår dag tillbringas stående i väntans tider.

Förlåt, jag generaliserar. Ändå har jag bara börjat. Något roligt måste man väl ändå ha för sig alla dessa minuter som man väntar.
Nu är klockan tolv över sju. Hon kommer sällan förrän en kvart efter avtalad tid. Om jag inte vore så plikttrogen kunde jag gömma mig, stå och spionera i någon mörk port och ringa då jag ser henne närma sig svampen. ”Raring, kommer snart, typ om en halvtimme!” skulle jag kvittra. Om hon frågade varför kunde jag säga att det är payback-time.

Därför bloggar man (jag)

Bloggen är död, säger vissa.

En massa skit, säger andra.

Inte sällan kommer dessa uttalanden från mediaeliten som känner sig hotad.

I tevens morgonsoffor diskuteras om bloggarna är en maktfaktor.

Diskussionen kommer pågå länge till eftersom bloggens form inte går att definiera, och för att det inte finns någon manual hur den ska användas.

Det är det som är det fina.

Jag var själv bloggtveksam men blev nyfiken på vad det kunde ge tillbaka och började blogga för ett halvår sedan. För mig är bloggen en anteckningsbok och en övning i att inte alltid försöka vara så perfekt. Som skrivande journalist sitter man annars ofta och filar på formuleringar, kastar om stycken, JOBBAR med texten. Särskilt om man som jag skriver en hel del krönikor. Men med bloggen är det tvärt om: Ut med det bara!

Jag har i gengäld fått en hel del nya kontakter, hittat intervjupersoner och fått hjälp då jag kört fast med bland annat min sorgbok. Jag har också hittat andra bloggar, bland annat "helt vanliga människor" (ett förskräckligt uttryck) som skriver om sin egen sorg. För dem är bloggandet såklart en bearbetning, för mig ett sätt att se in i sorgen ännu mer.

Många frågar hur ofta man ska lägga ut inlägg men allt det där bestämmer man själv. När man har något att säga, är det väl. En del stånkar och säger att man har så mycket man måste göra än då och att bloggen bara kommer öka stressen.

Då ska man inte blogga. Liksom man inte ska ringa om man tycker att det bara är jobbigt, mejla eller läsa tidningen.

Men man ska blogga om man vill säga något fritt ut i luften, eller om man vill leka lite, hur långt som helst, hur kort som helst. För att alla människor har något att berätta och för att de sociala medierna är ett fantastiskt komplement till de redan etablerade.

Bäst i Berlin

Bäst i Berlin just nu är:

– Utställningen med Annie Leibovitz

– Trabi-safari

Men jag vet banne mig inte i vilken ordning. Fotoutställningen var... jag blev tagen, det var gripande och imponerande. Hon är makalös, denna renhet, humor och samtidigt allvar och livsbejakande. Men jag stör mig på att Susan Sontag beskrivs som hennes long-time-friend. Det var väl ändå hennes flickvän.

Trabi-safari är inget mindre än en guidad tur genom Berlin i östtyska familjebilen Trabant. Man kör själv. Guide i walkie-talkie. Det går undan, det är störtkul.