Med tandkräm på näsan

Det är inte förrän jag kommit tillmitt möte inne i stan som jag ser det: jag har en fläck tandkräm på näsan.
På en nanosekund har jag räknat ut att den vita näsan passerat:
1. Busshållplatsen där jag stod och pratade med grannen om hans äppleträd.
2. Busschauffören (men visst såg hon lite förvånad ut?)
3. Ungefär sexton personer på pendeltåget, men värst av allt
4. En vän som jag känner väldigt väl och som jag pratade med flera minuter. Såg han inte den stora vita fläcken eller låtsades han inte om den?

Det finns något genant i att vara den som avslöjar. Att vara med i ögonblicket då någon får reda på att han eller hon har en snorkråka på näsan, dålig andedräkt eller att gylfen öppen.
Det är så genant att vi uppenbarligen låter bli. Ändå vet vi att vi faktiskt gör någon en tjänst, genom att vara uppriktiga.

Men uppriktigheten har sin gräns. Att ideligen säga vad man tycker om sin vän eller grannen på bussen går såklart inte för sig. Någonstans i hjärnan har de flesta av oss utrustats med förmåga till censur, och en känsla för tajming. Att kritisera någon som redan är ledsen, gör man inte. Att säga att någon har fula skor, som vi inte känner, gör vi förhoppningsvis inte heller. Och när det kommer till en vit fläck på näsan så väcks frågan hos den som ser det: Hur säger man det på ett snyggt sätt?

På ett flygplan upplevde jag den snyggaste uppriktigheten på länge. Jag hade ätit (nästan) en hel påse bilar. När jag reste mig upp för att gå till toaletten sprang en flygvärdinna ikapp mig och gick tätt efter som för att skyla mig. Det kändes rätt så märkligt men när jag kom till toalettdörren sa hon: ”ursäkta men du har bilar i baken”. Jag hade satt mig på bilar jag tappat och där hängde resten av påsens innehåll som färggranna kulor i en gran. Genant? Absolut! Men mest av allt roligt.