Bloggen är död, säger vissa.
En massa skit, säger andra.
Inte sällan kommer dessa uttalanden från mediaeliten som känner sig hotad.
I tevens morgonsoffor diskuteras om bloggarna är en maktfaktor.
Diskussionen kommer pågå länge till eftersom bloggens form inte går att definiera, och för att det inte finns någon manual hur den ska användas.
Det är det som är det fina.
Jag var själv bloggtveksam men blev nyfiken på vad det kunde ge tillbaka och började blogga för ett halvår sedan. För mig är bloggen en anteckningsbok och en övning i att inte alltid försöka vara så perfekt. Som skrivande journalist sitter man annars ofta och filar på formuleringar, kastar om stycken, JOBBAR med texten. Särskilt om man som jag skriver en hel del krönikor. Men med bloggen är det tvärt om: Ut med det bara!
Jag har i gengäld fått en hel del nya kontakter, hittat intervjupersoner och fått hjälp då jag kört fast med bland annat min sorgbok. Jag har också hittat andra bloggar, bland annat "helt vanliga människor" (ett förskräckligt uttryck) som skriver om sin egen sorg. För dem är bloggandet såklart en bearbetning, för mig ett sätt att se in i sorgen ännu mer.
Många frågar hur ofta man ska lägga ut inlägg men allt det där bestämmer man själv. När man har något att säga, är det väl. En del stånkar och säger att man har så mycket man måste göra än då och att bloggen bara kommer öka stressen.
Då ska man inte blogga. Liksom man inte ska ringa om man tycker att det bara är jobbigt, mejla eller läsa tidningen.
Men man ska blogga om man vill säga något fritt ut i luften, eller om man vill leka lite, hur långt som helst, hur kort som helst. För att alla människor har något att berätta och för att de sociala medierna är ett fantastiskt komplement till de redan etablerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar