Igår var jag på Ågesta golfklubb. Mer katt bland hermeliner än så blir det inte, men jag hade date där med min goda vän Betty. Dessutom, gångavstånd från Regnbågsbacken där jag bor på sommaren.
Hon gav mig ett tips jag har jublat över hela morgonen. Ett hotell vid Central Park West i New York, under 1000 spänn för två personer inklusive frukost.
Har svårt att fattat det.
Om jag vill dela med mig?
Ska fundera på det en stund.
Detroit må vara i en kris värre än på länge, men musiken dör aldrig. Motowns museum är fullt, vi trängs på visningen och enligt Diana Ross-kopian som guidar har det aldrig varit så många besökare som nu.
Kan naturligtvis ha att göra med att Motown fyller 50 år, men också att musik alltid varit en helande kraft. I svåra tider behöver vi den mer än någonsin. Då Motowns artister reste runt på en 10 veckor lång turné 1962, var det genom ett segregerat USA. Men musiken förenade.
Jag nyper mig i armen. Tänk att jag är här, i gamla Studio A med mikrofoner och pianon som bland annat Supremes, Stevie Wonder och Jackson 5 använt. Golvet i studion är håligt, klart anfrätt av alla stampande klackar.
För två år sedan stod jag på Stax Museum i Memphis och nöp mig i den andra. Stax var samtida med Motown, men lite mer råa i soundet (bättre om ni frågar mig). Musiken från bland annat Carla Thomas och Otis Redding har präglat mig som människa. Den fick mig att som skelögd och osäker tonåring känna mig lite tuff.
Jag får ofta frågan vilken som varit min bästa resa. Svaret är tveklöst Blues Highway, från New Orleans till Chicago. Den väg många bluesmusiker tog sig efter industrialismen för att det fanns mer pengar att tjäna i Chicago, och för att toleransen var något bättre för svarta där. Vägen är kantad av musikhistoria som slår an de rätta strängarna i mig. (Sorry, kunde inte låta bli.)
Inga resor varar så länge som musikresorna. När jag sätter på skivorna är jag där igen. Och jag erkänner, jag förlorar helt mitt uppdrag att som journalist vara kritiskt granskande på dessa resor. Jag älskar allt. Precis allt. Skräpmaten, den blaskiga ölen (och kaffet) jag kan till och med förbise att många av texterna är kvinnoförnedrande och att få kvinnor fått ta plats på scen i denna gubbiga musikgenre.
Men musiken har i alla tider fått folk att för en stund glömma sina bekymmer. Så som det var på bomullsfälten då blues blev ett uttryck för förtryck, och ett sätt att uthärda. Man lade den tunga upplevelsen utanför sig själv, resultatet blev något som gav samhörighet.
Jag tänker allra särskilt på detta nu när Michael Jackson lämnat jordelivet. Miljontals fans sörjer inte bara en människa, utan en del av sig själva. Jag önskar så att hans Neverland (eller åtminstone en del av det) blir en plats dit vi kan resa till. Så som människor runt hela världen rest till Elvis hem Graceland. Så som människor runt hela världen kommer söka sig till Stockholm om vi får ett Abba-museum. Och som rockälskare kommer besöka rockmuseet i Roskilde, planerad öppning 2012.
Från Detroit kör jag till nästa musikstad: Chicago. I stora gröna Grant Park arrangeras varje år Blues Festival i dagarna tre. Gratis. Jag har aldrig sett en sådan publik. Hemlösa och banktjänstemän dansar med varandra. Barn och gamla. Staden kokar. Ingen tänker på de vissna tiderna. På hotellen är det fullbokat av musikälskande turister. Musik kommer i alla tider att locka resenärer. Det är bra för ekonomin. Det är bra för glädjen.
(Krönika Vi 8-09)
Har packat bilen full av bilder på kvinnor från hela världen. Jag hjälper fotografen Ulla Lemberg med sin utställning som just plockats ner här i Simrishamn. I morgon kör vi mot Stockholm. Watch out, women on the road.
Lyssnar på Mailn Sävstam som sommarpratare. I efterhand på mp3 där musiken är nerkortad. Och det är bra, att musiken är nerkortad, för de låtar som tonsätter hennes känslor får mig att svämma över.
Malin Sävstam, förlorar två av sina tre barn, sin man och tre nära vänner i tsunamin. Hennes dagboksanteckningar har givits ut i en boken ”När livet stannar”. Boken tar oss från ett helvete till en liten strimma ljus. Inte nog med sorgen över vänner och familj som förlorades i Thailand. Hemma i Sverige får hennes mamma ett cancerbesked och hon tar så småningom också farväl av henne.
En ohygglig berättelse som jag önskar att fler läste, för att det finns så mycket att reflektera över. Att människor har en förmåga att trots den allra värsta upplevelse man kan tänka sig, sakta bit för bit resa sig upp.
Det har nu gått fyra och ett halvt år sedan katastrofen. Malin inleder sitt program med att läsa ur boken, men något senare berättar hon att hon idag lever ett ”ett harmoniskt liv fyllt av kärlek”. Malin berättar också att en del av henne dog när barnen dog. ”Mitt gamla jag finns inte mer. Jag har påbörjat ett nytt liv, ett nytt kapitel. Inne i mitt bröst brinner en evigt smärtsam låga. Ibland blossar lågan upp och fyller hela min kropp och svämmar till och med över.”
Malin är en annan nu. Det är ett nytt liv där sorgen får vara med. ”Ett bra liv. Ett gott liv” säger hon. Vi får också veta att Malin gift sig.
Jag skriver en bok om sorg (hur många gånger har jag sagt det?), jag har försökt nå Malin för en intrevju, mejlat och ringt, hon har inte svarat och jag tolkar det naturligtvis som att hon inte vill. Kanske läser du det här Malin. Då vill jag bara säga tack. För din bok, för ditt sommarprogram och för att du på många andra sätt låter människor ta del av din berättelse. Du är ett av de finaste exemplen på att det går att komma vidare, trots det djupaste helvetet som inte ens går att föreställa sig.
Man ska inte ondgöra sig över hur andra klär sig. Jag vill inte vara sådan. Men var det i blogginlägget nedan då jag påstod att nautiska modet var osexigt. En kompis har hört av sig som har både prasslig jacka, randiga tröjor och seglarskor.
Jag har en (annan) vän som tycker att magväskor är det värsta som finns. Nu undrar jag- är det ok att jag har en då jag går i skogen? Ensam med hundarna?
En kvinna jag känner tycker att strumpor i sandaler är avskyvärt. Särskilt svarta. Och då blir en annan vän sur för strumpor i sandaler måste man ha för att slippa blåsor, säger han.
Så kan man hålla på. Man kan också fundera över varför man retar sig på ena eller andra plagget. Men så korrekt orkar jag inte vara, gör däremot tillägget att långa naglar på både män och kvinnor är rysligt äckligt.
Förlåt.
I september ska jag intervjua Jenny Diski. Hemma hos henne i Cambridge. Vid sådana här tillfällen har jag världens bästa jobb. Inte bara för själva mötet, utan för allt det river med sig. Nu ska jag läsa hennes böcker (igen). Kanske ska jag börja röka (igen).
Andra "roliga" jobb jag gjort (som journalist):
- Hemma-hos i Christiania (Vagabond 2005)
- Intervju med Margot Wallström om hennes vän som dog i aids. Gjordes tyvärr i en taxi på väg till Arlanda, inte bästa förutsättningarna, särskilt som jag är åksjuk. Det var det som var roligt. (Insikt 1995)
- Elefantpolo i Thailand (Vagabond 2002)
- Spela en roll. Om att arbeta på sextelefonlinje. (Ottar 1996)
- Ayurvedisk behandling i Kerala, Indien (Vi 2008)
- Varenda intervju i boken Med våra ögon. (1994)
- Thailand efter tsunamin. Mitt i natten gick ett larm om en ny tsunami. (Vagabond 2005)
- Motown i Detroit 50 år (TT-spektra 2009)
- Boken Vänskapskoden (Alfabeta 2008))
- Reportage om tjejerna i Botkyrka som för första gången åkte utomlands. Följde med dem på en Finlandsfärja. (Megafon 2000)
- Svenska minhundar i Kambodja (Megafon 1999)
- Presdident Clinton besöker Aids Memorial Quilt (Aftonbladet 1996)
- Frisyrer där det är kortklippt på ena sidan, långt på den andra
- Storheten med Ulf Lundell
- Varför min ena hund springer och gömmer sig när jag vädrar trasmattor
- Modet med nedhasade jeans som blottar noppriga kalsonger
- Varför Rikard Wolff får spela in skivor (getter sjunger bättre)
- Hur jag ska bli av med min längtan att återvända till USA:s öde vägar
- Bruksanvisningen till teven (som vi haft i ett år)
- Var jag ska hitta kapafix (den får ni slå upp)
- Varför jag fått den smärtsamma åkomman tromboflebit (kom igen förkylning och ryggskott, men inte detta)
Sverige är fantastiskt. Jo det ÄR fantastiskt. Vackra böljande rapsfälten, de små bruksorterna. Men fy för fan ren ut sagt hur folk kör bil. Blir livrädd av att möta galna omkörningar och att själv bli omkörd med ett svisch när man själv ligger i 120. Och de där som ligger bakom och blinkar när man själv kör om. Hur tänker man då?
Nu till det vackra. Först västkusten. De rosa granitklippporna. Smögens fiskebodar. Nautiska modet däremot, randigt, prassliga jackor och seglarskor är nog det mest osexiga jag vet.
Västergötlands öde vyer är vemodigt sköna. Och alla dessa vägkrogar med helt egen arkitektur. Lite spöklika. Skulle faktiskt vilja skriva en bok om svenska vägar. (Känns inte som en unik idé)
Hämta tidningen och läsa på anslagstavlan. (Om takomläggning, barnpassning, bortsprungen katt, "någon har snott min cykel" och "tack alla ni som bidrog till musiken på midsommarens dansbana".)
Stockholm Jazz Festival svänger. Sett fyra band:
- Hazmat Modine. Kunde varit bra, för plattan är underbar. Men jag säger så här: Åk hem! Skäms! Kom tillbaka till er publik när ni är ett band, inte en munspelare och sångare som tror han är allt. Repetera, tyck om varandra.
- Dr John. Ensam med sin flygel på Stora scenen. Fint, men ibland fastnar han i sitt typiska spelsätt, tar ut svängarna för lite.
- Blind Boys from Alabama. Tog säkert 20 minuter innan det började svänga. Då talar vi SVÄNGA. Och vad gjorde ljudmänchan vid mixerbordet? Mickarna ojämna, kanske fick han/hon telefon just som det var viktigt att höja eller sänka.
- Little Feat. Den omisskänliga ljudmattan finns där, nu liksom för 40 år sedan då de drog igång. Superproffsigt, kanske lite för proffsigt. Och dålig kontakt med publiken. Eller är det vi som publik som är dåliga?
Två tankar:
- Varför sälja öl i burkar? En av de absolut skräpigaste festivalplatser jag någonsin sett.
- Stora Scenen måste vara en av Stockholms vackraste platser för musikevenemang. Nordiska museet bakom. Mmmm.
Bilderna tagna av Pauline Ramsby.
Tänk så stolta vi är över fem veckors lagstadgad semester. Vissa har sex veckor, andra sju. Många har, men tar ingen semester alls. Jag talar om alla dessa som trots att de är på "semester" svarar på mejl, i telefonen, och som har "lite grejer med som ska läsas igenom bara".
Jag har fram till denna sommar skyddat min semester som vore den min sista karamell. Stängt av telefon, inte öppnat datorn. (Har gjort det både som anställd och som frilans) Med resultat att folk blir sura (lite) för att jag inte är tillgänglig.
Den här sommaren gör jag som många andra. Jag naggar på semestern. Jobbar till och från, finns på mobilen och på mejlen. Med resultat att jag blir sur när jag inte får tag på andra, de ska ju jobba liksom jag!
Inte kul med dessa tendenser, att semester inte längre är lika med ledig tid. Mer en förflyttning av arbetsplatsen. Och att de flesta faktiskt räknar med att man ska vara tillgänglig.
Journalisten Karin Alfredsson har blivit med hemsida. Om Karin vill jag berätta:
Vi delade rum på Blå Kontoret 1995, en frilansgrupp vi båda också var med och startade. (I allra högsta grad levande ännu.) Karin och jag har rest tillsammans i Uganda och Zambia. Hon har inspirerat till mycket. En vän, en kollega en mentor.
Numera skriver hon mest böcker. Böcker om det kvinnoförtryck som pågår runt om i världen och som Karin rapporterat om tidigare som reporter. Läkaren Ellen Elg är huvudperson i böckerna, tidigare har vi fått följa med henne till Zambia och till Vietnam. Böckerna är fiktiva. Men ordet FIKTIV skulle Karin värja sig emot. Hon säger nämligen "Allt viktigt är sant".
Så sant.
Hennes tredje bok "Klockan 21:37" kommer ut i augusti. Då hamnar vi i Polen. Men läs mer om Karin Alfredsson här. Nu.
Skriver reportage om Motown och Detroit. För TT Spektra.
Bakgrundsmusik: Marvin Gaye.
Såg utställningen Proggens affisher på Nordiska museet. Svisch så var jag tillbaka 1977 i Trollhättan då min storebrorsas tjej Anki tog mig med på Tältprojektets Vi äro tusenden. Jag hittade min identitet där. Lät håret växa och bli stort och krulligt (permanent). Köpte runda glasögon, spelade i band som hette Proppen Går och Skoskav. Prenumererade på tidningen Musikens Makt och åkte till Göteborg och gick på Sprängkullen med storebror Per. Köpte skivor med Motvind och Nynningen (skivbolaget hette Nacksving).
Till pappas förtret såklart. Han var en av Trollhättans direktörer, satt i kommunfullmäktige för folkpartiet.
Utställningen visar på den sköna lekfullhet som fanns långt före layoutprogrammens tid - och naturligtvis på ett brinnande engagemang för bland annat Vietnams folk som kvinnokampen.
Men vilken satans dåligt luft i Nordiska museet! Eller var det också ett sätt att illustrera tiden som var då?
Joe Laberos sommarprat var verkligen ett bottennapp fullt av pladder och klyschor, Cecilia Frode hade jag förväntat mig mycket mer av (extremt sömnigt och utjatat att prata om barnafödande), Erika Bjerström snuddade vid sorgens djupaste känslor men så oändligt mycket mer hon måste haft att berätta om sitt arbete som korre i Bryssel!
Lena Ph däremot, vilken stjärna till sommarvärd. Så skickligt hon band ihop programmet genom att öppna med att säga att hon faktiskt inte gillar schlager, till att en och en halv timme senare ha arbetat sig fram till varför hon trots allt arbetar så mycket inom just den genren. Hon var förbannat rolig, varm, personlig och som lyssnare var det en fröjd att följa hennes musikaliska resa. Detta sagt av en person som egentligen inte är ett dugg intresserad av den musik hon sysslar med, men människan bakom är intressant. Proffsig.
Ni andra sommarpratare - lär av henne vetja.
Vi har drabbats av en myggsommar utan dess like. På kvällarna sitter de som klasar på hundarna. Särskilt i ansiktet. Tuva som har tunn päls blir alldeles svullen av sticken, medan Robin med sin tjocka päls klarar sig undan sticken men blir påtagligt irriterad av myggorna.
Tror jag det.
Satte upp ett myggnät till dem över soffan på verandan, där de vilar efter sin kvällspromenad. Där ligger de nu som två prinsessor. På dagarna däremot placerar de sig på berget med den bästa utsikten.
