Minnet av en vän

Idag är det Världsaidsdagen. Jag tänker på Magnus, Lennart, Tony, Roger och alla ni andra som inte finns med. Och jag tänker på Tommy.

Tommy var min vän, en rosig värmlänning, med smilgropar man gärna ville peta på och med ett sällsamt glitter i ögonen. En dag ringde han mig från Roslagstulls sjukhus. Han berättade att han fått bältros, inget märkvärdigt, underströk han. Och jag fick en skarp instruktion: ”När du kommer och hälsar på vill jag inte att vi pratar om sjukdomar. Jag vill prata resor. Lova mig det.”

Jag höll mitt löfte och det var hemskt att inte få undra. Jag var orolig för att Tommys bältros egentligen var ett symtom på något annat. Det skulle dröja flera månader innan Tommy berättade att han bar på ett elakt och obotligt virus.

Det var då han började köpslå med tiden.

Framför honom fanns alltid ett resmål, inte för långt fram i tiden, sådär några månader bara. För att få tänka på något annat, längta, och för att ge mening åt det liv han hade kvar. Det första målet sattes högt, en resa till Australien och Söderhavet. Jag hade redan en sådan inplanerad och Tommy skulle korsa min väg. Det var aldrig på tal att vi skulle resa tillsammans. Jag skulle inte ha velat heller, han var en envis och dominant person. Vi tjafsade ofta. Och Tommy var den typiske ensamresenären.

Vi skulle träffas på en fika på Fijis flygplats. Bara det, hans plan skulle komma dit medan jag satt och väntade på mitt därifrån. Det drar i mina smilband när jag tänker på det. Vi sågs aldrig. Vi lär ha missat varandra med en halvtimme. Men som vi garvade åt det där efteråt.

Varje gång Tommy kom hem smiddes nya resplaner. En resa till Kanarieöarna några år senare höll på att sluta riktigt illa. Tommy reste med en vän, och med en morfinpump på magen. Han var vid den tidpunkten väldigt sjuk och hade ofta svåra smärtor. Med hjälp av morfinpumpen gick det att leva ett okej liv, och det gick att fortsätta resa. Men en feldosering höll på att ta livet av Tommy. Efter hemkomsten åkte han direkt till sjukhuset, fick syrgas, och vi trodde alla att det var slut.

Då började Tommy hosta fram ”Ro-ho-skil-dehe”.

Han ville till Roskildefestivalen, det var fem månader till dess och jag sa ”såklart, vi drar till Roskilde”. Men inuti var jag tvärsäker på att vi aldrig skulle resa dit.

Sista veckan i juni segade vi oss upp för Hallandsåsen i 30 kilometer i timmen i en pistagegrön folkabuss. Tommy låg nedbäddad. Han var tunn som en fågelunge, och när vi senare gick omkring med varsin plastmugg Tuborg på festivalområdet, var det många som inte kunde låta bli att stirra på honom.

Jag förstod inte hur han höll ihop. När han hostade trodde jag att lungorna skulle lossna, och för att orka förflytta sig bar vi med en hopfällbar tältstol så han kunde stanna och vila ibland. Någon rullstol var det inte tal om. På söndagsmorgonen grät han när vi åt frukost.

”Vad har jag nu att se fram emot?” sa han, ”jag orkar inte längre utmana tiden, nu vill jag hem.”

Tommy tog tåget hem. Han ville känna att han fortfarande var Tommy, ensamresenären. Trots att han var i det närmaste utmattad kunde jag se ett leende genom fönstret på tåget. Jag stod där på perrongen i Köpenhamn och vinkade av honom. När tåget försvann bort var det min tur att gråta.

Tommys sjukdom blev aldrig ett hinder för att resa, och trots att även Roskilderesan höll på att sluta i katastrof – någon snodde all hans medicin – så reste han ännu en gång innan han lämnade oss för gott.

Det var en vacker dag i maj mellan hägg och syrén som Tommy drog sitt sista andetag på Södersjukhuset i Stockholm. Mamma och storasyster var med honom. När jag kom in i Tommys rum någon halvtimme senare var fönstret öppet, vinden tog tag i gardinen och en blomkruka hade vält på fönsterbläcket. Utan att jag kunde hejda mig ropade jag rakt ut:

”Men herregud, var är Tommy?”

Det var så uppenbart att han inte var kvar. Det som låg där i sängen var bara ett skal.

Tommy är en av många unga män som blev en siffra i aidsstatistiken. För oss vänner var han en restok, en vacker värmlänning och en vän som försvann. Och för att överleva det som gjorde så ont sa vi att han bara givit sig av på ännu en resa.