Skammen att äta "sådan medicin"

Idag skulle jag kunna skriva om förslaget att slå ihop Saab och Volvo. (Hjälper det verkligen? Vem vill äga jätteföretaget i denna tid och vad ska bilen heta? Salvo? Vaas?)

Jag skulle också kunna skriva om Englas mammas förslag att brottslingar enligt lag ska möta sitt brottsoffer, om brottsoffret själv vill. (Väldigt tveksamt)

Dagen till ära skulle jag också kunna ägna några tankar åt Nobelfesten. (Förväntar mig ett och annat spännande dekoltage)

Men jag väljer att skriva om en vän som knappt står på bena. Tyngd av ångest, ibland panikångest. Han går i terapi men kommer just nu inte vidare. Han vaknar om nätterna. Bekymrad. När jag träffar honom är han inte närvarande. Han håller på att tappa sin livsgnista. Jag har talat med honom om att kanske äta någon ångestdämpande medicin. Men det är tvärstopp. Skammen att äta "sådan medicin" är extremt stor.

Jag har själv fått hjälp av "sådan medicin" och upplevt omgivningens lite märkliga attityd:

Sommaren 1998 dör först min farmor. Hon var 93 år och hennes dödsfall väckte inte stor sorg i mig, men en månad senare dör en av mina vänner under tragiska omständigheter. Han hittas död på golvet hemma efter en tid av alldeles för hårt festande. Hjärtat orkade inte längre. Bara en vecka senare får jag ett telefonsamtal mitt i middagen om att en arbetskamrat dött i en dykolycka.

Kort därefter drabbas jag av ångest. Jag får svårt att träffa andra människor, det är nästintill omöjligt att sköta mitt arbete, jag är frilansjournalist och ekonomiskt beroende av min egen insats. Saker som förr var enkla och som bara skedde av farten, blev oöverstigliga hinder. Att gå och handla, att gå på ett möte. En dag när jag kom till jobbet kunde jag inte få upp mina armar. Ni tror jag skojar, men det var helt omöjligt att lyfta dem till tangentbordet. Jag fick hjälp av en vän och sökte läkare vilket senare resulterade i att jag började äta ångestdämpande medicin.

Det tog någon vecka, sedan kände jag mig lättad. Inte tjo och tjim och full av energi, utan mer som vanligt. Jag kunde vakna på mornarna och tänka ”jaha, är det så här det ska kännas”. Att slippa ha det där malandet i bröstet. Att kunna träffa människor och känna sig som vanligt. Jag repeterar: inte full av energi, inte mer social än vanligt. Men med näsan över ytan.
Jag fick min sömn tillbaka. Umgänget med mina vänner. Mitt arbete. Livet kunde fortgå.
Jag blev så lättad av detta att jag gärna berättade för min omgivning att jag börjat äta medicin. Jag fick starkare reaktioner än när jag för 20 år sedan berättade att jag var homosexuell.
”Är du SÅ dålig!” sa någon förfärat.
”Jag skulle av princip aldrig äta sådan medicin” sa en annan.
”Akta dig så du inte blir beroende!” var det flera som sa.

Jag åt medicinen i tre månader, sedan inte mer. Något sug efter mer av medicinen har jag aldrig känt.