Vid bagagebanden på Arlanda finns en tavla där man kan se hur många minuter det är kvar tills att nästa tåg med Arlanda Express avgår in till centralen. Den visar 2 minuter. Vi skulle kunna hinna om vi springer.
Men vi springer inte.
I hissen ner till tågen står en kvinna och tittar på sin klocka:
– Vi missade det precis. Det är 12 minuter kvar till nästa. När jag kommer till centralen har jag en kvart på mig tills att tåget till Eskilstuna går.
Vi talar om för henne att om hon sätter sig längts fram i tåget mot stan sparar hon säkert 10 sekunder. Hon kommer då lite närmare spåren mot Eskilstuna, nämligen.
När man reser är förhållandet till tiden friare. Det gör inte så mycket att missa ett tåg. Man kan uppleva något mer i väntan på nästa.
Så fort jag komer hem blir detta så uppenbart. Hur vi pressar tiden. Jag gör mitt bästa för att inte hamna där. Vill inte leva med att spara sekunder.
På flygplatser finns löpande band på golvet för att det ska gå fortare att gå. Jag vägrar gå på dem. Jag ser det som en symbol för hur allt måste gå så förbannat fort. Saker och ting måste få ta den tid de tar för att det ska bli bra. Det är inte klockan som avgör när något är färdigt eller när man är mogen. Men den är bra att ha för att bestämma träff eller skapa ramar.
På tåget in mot stan talar folk i sina mobiler. Många av dem ska åka direkt till jobbet. Det ska inte jag. Dagen då man kommer hem tillhör också resan. Bara för att planet landat för flera timmar sedan betyder det inte att jag har gjort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar