Känna igen men inte kännna

Vi hejar inte på varandra. Fastän hon nu sitter bredvid mig på pendeltåget mot stan. Fastän vi ses nästan varje dag. Hon sitter i kassan där jag handlar min mat. Då hejar vi.
Nu har vi bara nästan haft ögonkontakt, både ryckte till lite för visst kände vi igen varandra men känner ju inte så då hejar vi inte.

Som med grannar. Dem säger vi god morgon till och nu har visst nästan våren kommit, då vi ses i tvättstugan eller i trappen. Men inte om vi ses i affären eller på krogen. Vi känner igen men känner ju inte.

Annat är det när man är ute i stora världen och reser. Då räcker det där med att känna igen väldigt långt för ett hej och ett möte. På Bali träffar jag en äldre man som jag sett några gånger därhemma och vi börjar till och med prata och håller på riktigt länge. Vi ropar tjena varje morgon trots att vi bara har det gemensamt att vi gärna köper grönsaker på Farsta torg.

Var går gränsen för ett hej? I morse sa jag hej till en kvinna som hade en svart labrador som jag. Klick sa det och vi såg varandra och log. Det var fint och piggade upp lite. Kanske hade vi mer gemensamt än våra labradorer.

Igår gömde jag mig bakom en tidning på tunnelbanan för där stod en gammal bekant som jag inte alls vill heja på. Han pratar bara om sig själv. Att säga hej är som att öppna en dammlucka.
Men jag känner mig feg och snål som inte hejar på kvinnan bredvid. Kanske skulle det göra henne glad. Hon ser väldigt trött ut.
Vi går av tåget på Södra station. Båda två.
Hon står framför mig i rulltrappan och jag tror vi tänker samma sak.
Att ett hej alltid föder ett hej. Och hon vänder sig om och vi tittar på varandra i ett ordlöst varmt leende.