Fas tre - att bearbeta sorgen

Nu är jag i fas tre på mitt skrivande om sorgens väg:

Det kan vara ett ögonblick som gläntar på dörren till bearbetning. Att plötsligt se det gröna i en gräsmatta. Få syn på änderna som strävar fram genom vattnet. Skratta innerligt, eller våga tänka framåt. Planera för en resa, en kurs, eller att vakna en morgon utan att allra först drabbas av tanken på förlusten. Man vaknar inte upp och plötsligt står det nya glada livet där, men man vaknar upp till att se en möjlighet.
Små detaljer kan göra att man väcker en ny tanke som känns lite lättare än den förra. Det kan också vara något som någon säger, som gör att man för första gången på länge känner att det finns en liten, om än så jätteliten ljusning.

Min mamma blev sjuk i alzheimers, dagen efter hon och vi andra i familjen fick diagnosen ska jag resa till Valencia med mina vänner Madeleine och Gunilla. Jag är mycket tveksam till att ge mig av. Allt känns meningslöst och jag vet att resor kan vara påfrestande, inte bara härliga och inspirerande. Jag bestämmer mig ändå för att åka eftersom jag är i gott sällskap. Madeleine vet vad jag går igenom, hennes mamma har varit demenssjuk i många år. Det finns ett ögonblick på vår resa som helt förändrar min känsla av uppgivenhet och som får mig att våga höja blicken.
Jag har alltid skickat ett vykort hem till mamma och pappa från mina resor. I Valencia köper jag för första gången två vykort till mina föräldrar. Ett till pappa som bor ensam hemma nu, ett till mamma som är omhändertagen på ett gruppboende. Jag står med korten i hand och försöker hålla tillbaka tårarna när Madeleine ser mig. Hon kommer fram och lägger armen om mig och säger:
– Jag vet att det kan kännas främmande just nu, men en dag kommer också detta att bli vardag.

Så enkelt. Så självklart. Och just där kunde det sjunka in i mig. Kanske för att det var just hon som sa det.
Hon sa inte att det går över, eller att jag skulle ta mig samman. Hon sa bara att också detta skulle bli vardag, med den ödmjuka inställningen att det kunde kännas lite främmande att tänka just idag.
Man tvingas anpassa sig till det nya livet, det går ju inte att hela tiden kämpa emot, det skulle ingen människa orka. Det förstår jag i det ögonblick Madeleine pratar med mig.
Det är den insikten, att allt det sorgliga till slut blir en del av det nya livet, som är att börja bearbeta.
Det betyder inte att man slutat tänka på det som hänt, men att man förmår integrera det i det nya livet. Det betyder heller inte att man slutar gråta, eller upphör med att känna sig förtvivlad och ensam. Men de djupa svackorna blir färre och färre. Eller så blir man lite mindre rädd för de där svackorna.