Läser en bok om en kvinna som blir sjuk i demens. Jag ska återkomma till den boken, men här bara några korta reflektioner jag gör då jag läser och då jag ibland berättar om min mamma, som fick diagnosen Alzheimers sjukdom och vaskulär demens för ett år sedan.
"Hon är dement" - står det i många böcker och är något som man i allmänhet säger. Men man är inte dement, lika lite som man är cancer eller aids eller depression. Man är demenssjuk. Eller sjuk i demens. Ungefär som man är cancersjuk, aidssjuk eller sjuk i en depression. Man är faktiskt inte heller deprimerad. Det låter lättsinnigt, som om man är lite ledsen och att det går över av lite sol eller ett glas vin. Medan det i verkligheten är allvarligt och en person som behöver professionell hjälp.
Varför så viktigt vad det heter? Jo, det finns något slags villfarelse i uttrycket, som att demens är en naturlig del av ålderdomen, något man bara är, men det är en sjukdom. Den kan till viss del behandlas, men framförallt måste människor som insjuknar få vård. Det vill säga omvårdnad. Det allra viktigaste för den som är demenssjuk är en trygg, varm, lugn miljö.
Och då kommer vi in på nästa påstående:
"De är som barn" eller "man får behandla dem som barn". Nej. De är inte alls som barn, de ska heller inte behandlas som om de vore barn. De är vuxna, oftast gamla människor med en lång livsberättelse. Det är oerhört viktigt att de får ha sina minnen kvar, de som de kan behålla. Som anhörig eller vårdpersonal måste man möta dem precis där de är, det är inte helt enkelt, men sjunger min mamma sjunger jag med, om hon sitter tyst gör jag det också, något barn är hon inte.
När vi fick diagnosen sa läkaren att det är jätteviktigt att mamma fortfarande får känna att hon är mamma. Att hon får behålla den identitet av fyrabarnsmor som hon haft större delen av sitt liv. Hur skulle det se ut, om vi började behandla henne som ett barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar