Sitter på tåget på väg till Cambridge och Jenny Diski.
Känner mig ensam och liten.
Fast jag borde känna mig stor.
Kollar om och om igen om jag har adressen till Jenny med mig. Anteckningsblocket med några inledande frågor.
Jag borde känna mig stor som gör en intervju med en författare vida känd. En författare jag själv beundrat i många år (vilket inte är en vidare bra förutsättning för en intervju).
Undrar om Skavlan alltid känner sig säker inför sina intervjuer. Om mina kolleger Nina Solomin och Peter Fröberg Idling gör det.
Om alla dessa intervjuare, moderatorer, kalla det vad ni vill, som ska intervjua författare på bokmässan gör det utan minsta tvivel.
Hur författarna själva känner sig.
De seglar in på scenerna med de höga stolarna som de ägde orden.
Två timmar senare sitter jag på tåget tillbaka till London igen.
Något större. Men funderar fortfarande över den där osäkerheten som kan infinna sig fastän man gör något man kan. Till och med kan väldigt bra.
2 kommentarer:
Det är ju därför de kommer att bli så bra, eller hur? När man slutar oroa sig - åtminstone lite lite grann - så är man passé. Men hur var det då??? Din charm och hennes wit, det kan väl inte bli fel?
Hon var en större pratkvarn än jag trodde. En ganska motsägelsefull person. Vill inte avslöja för mycket, ska bli en text i Vi läser... Men en sak kan jag säga - ett förbannat bra möte var det-
Tack Nina för stöd och fina ord!
/Bodil
Skicka en kommentar