Så blev jag (misslyckad) burkplockare

Jag är i Trollhättan för att hälsa på min mamma på mors dag.
Tidigt på morgonen ska jag gå ut på en promenad. Jag bokstavligen trampar i – nu överdriver jag faktiskt inte – drivor av ölburkar.

Detta är dagen efter den årliga raggarträffen i stan.

Här ligger mycket pengar för den som inte räds lite öllukt på fingrarna, tänker jag.
Jag tittar mig omkring på de folktomma gatorna och gör det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag börjar plocka burkar. Påsar finns det också gott om på marken. På mindre än två minuter är fyra påsar fulla.

Har redan räknat ut att jag kan panta dem i Kungshallen med en gång. De öppnar alltid tidigt. Smyger längs husväggarna, vill inte träffa någon gammal klasskamrat från förr.

På Kungshallen ligger pantautomaten alldeles runt hörnan. Ingen ser mig.
Den ena burken efter den andra matas in. Men kommer ut igen.

Jag måste tillkalla personal för att få hjälp.

Inte en, utan snart två ur personalen försöker hjälpa till, det blir kö i kassan för att ingen i personalen är där. De ropar. Jag blir så stressad att jag tar mina påsar och går.

Till nästa affär. Men den har inte öppnat ännu. Jag blir stående med mina fyra påsar och funderar på vad jag ska göra. Då kommer det ut en väktare. Han är brunbränd och vänlig.
– Gomorron, här står du i solskenet.
– Ja.
– Har du varit på fest?
– Nej.
Han står kvar och säger ingenting.

Jag frågar vakten om han vill ha mina påsar. Han tackar nej och jag smyger tillbaka längs husväggarna med mina burkar och ställer dem vid drivorna igen.