Såg dokumentären om Pia Degermark igår. Av Jacqueline Ramel och Amie Björkstedt.
Vilket liv. En sådan sorg att ha fött två barn och inte kunnat leva med dem.
Men det som slår mig allra mest är mamman. Hur hon inte "vill prata om det tråkiga", när det framgår att Pia varit på bantningshem redan vid 7 års ålder. Det är inte minst en förlust för mamman själv.
På pappan som svek och tog ifrån Pia det hus hon en gång fått och byggde hela sin tillvaro kring (steget till hemlös och amfetaminist var inte långt, inte i den värld som format Pia).
Men mest på mamman. Som hon aldrig lyckats frigöra sig från. Som hon nu, vid drygt 60 års ålder bor ihop med.
I filmen säger de båda att det är skönt att de har varandra och slipper vara ensamma. Men jag undrar om de skulle vara så ensamma, om de frigjort sig från varandra.
Fler chanser att se Ett liv - en film om Pia Degermark:
SVT1 Måndag 1 mars 2010 kl 00.50
SVT2 Torsdag 4 mars 2010 kl 16.20
SVT2 Lördag 6 mars 2010 kl 14.50
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej!
Jag skulle vilja se ett möte mellan Pias två söner på teve.
Vilka livsöden ... jag hade samma reflektioner. En dokumentär som jag tänker se flera gånger, säkert finns det ännu fler dimensioner av "fasthållande" och "flyktighet". Levda erfarenheter och dess yttersta konsekvenser. Fanny
Mycket intressant att gräva i den familjen.. Dottern som "tjatade sig till en sjukhusvistelse i 7års åldern". Mamman som besökte henne där EN gång - pappan inte alls - och mamman som konstaterade att hon och dottern efteråt gick och handlade nya kläder eftersom Pia trots allt HADE lyckats gå ner flera kilon på 1,5 mån..
Pappan som söp, var otrogen och betraktade Pia som "sin kvinna".. och som styrde kvinnorna med sina pengar. Nyckfullt och oförutsägbart.
Pia fick också först lämna Sverige och tryggheten här i 10 års åldern för att sedan skickas tillbaka för att gå i Sigtuna-skolan med de andra fina flickorna. Skolan som Pia betraktade som ett fängelse..
Pia gifter sig med en man som liknar hennes egen pappa. Samma problem med karaktären och samma problem med alkoholen.
Pia flyr MEN samtidigt agerar hon precis som sina egna föräldrar: hon överger barnet. Själv säger hon sig ha haft "regelbunden kontakt" med sonen hela tiden - förmodligen per telefon eller via brev. Men RÄCKER DETTA för en 6-8 åring? Den frågan ställer inte Pia..
När Pia sedan får sitt andra barn med en likasinnad ställer myndigheterna kravet att pappan som tydligen är mer illa däran än Pia inte får vara med i bilden. Men återigen VÄLJER PIA sig själv och sina behov istället för barnets behov. Där liknar hon onekligen sina egna föräldrar.
Intressant ändå hur Pia inte vågar kritisera sina egna föräldar utan väljer att kritisera myndigheterna. Sos-tanterna får bära den ilskan som egentligen borde riktast till de odygliga och egocentriska stora barn som Pias föräldrar verkar ha varit.
Intressant också hur hon slåss med alla medel för att få sin son tillbaka till sig själv. Som "belöning" för att hon har lyckats vara drogfri. Och för att bevisa för sina vänner att hon minsann inte drogar sig längre. På vilket sätt hon skulle lyckas vara förälder till det här barnet har hon nog inte klurat ut. Det tycks inte handla om detta utan om "rättvisa" och "hämnd".
Och som du själv konstaterade är Pia fortfarande i 60års åldern beroende av sin mamma. Tydligen både ekonomiskt som känslomässigt. För Pia är fortfarande innerst inne det barn som suktar efter sin mammas kärlek. Men tyvärr, tyvärr har mamman inget att ge..till någon...
En sorglig film om ett så sorgligt liv, med tanke på barnen, både barnet Pia och hennes egna barn.
TRÄFFADE PIA IDAG I NORTELJE ,HON SÅG UT ATT MÅ BRA DÅR HON PROMENERADE MED SIN LILLA HUND. PIAS MAMMA LIGGER IDAG PÅ ETT SJUKHEM HAR JAG FÖRSTÅTT .nÄR JAG SÅG PIA IDAG ,DÅ TÄNKTE JAG PÅ .:VILKET OLYCKLIG LIV HON EGENTLIGEN HAR HAFT: BRA TJEJEN DU VERKAR HA KOMMIT IGEN ,DU SÅG SÅ PIGG UT .JAG BLEV GLAD AV ATT SE HENNE ,HÄLSADE PÅ PIA OCH SA NÅGRA GLÄDJANDE ORD .
Skicka en kommentar