Det är inte helt ovanligt att skrivande människor springer mycket. De flesta av oss som springer gör det inte enbart för att få snyggare ben, utan för att tänka bättre.
Genom diagonalrörelserna (armarna) aktiverar vi både höger och vänster hjärnhalva. Vi får ihop tankarna, de blir större. Mycket större än när vi bara använder ena hjärnhalvan. (Båda hjärnhalvorna används, men den ena dominerar alltid.)
Hos de allra flesta rymmer den vänstra hjärnhalvan medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik och analysförmåga. Den koncentrerar sig på en sak i taget. Högra halvan står för omedvetna förmågor som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla och musikalitet. Den håller sig till det som finns här och nu men arbetar med många olika saker samtidigt.
Har man varit ute och sprungit kan man känna en eufori över tankarna som väckts och liksom slagits ihop. Icke att förväxla med endorfin. Men lika härligt.
(Man behöver inte springa för att utföra diagonalrörelserna, går bra att gå men röra armarna mycket, liksom framför sig. Alternativt stå still och klappa dig själv på axlarna.)
2 kommentarer:
Att springa handlar om koordination. Vänster och höger hjärnhalva måste synka, ibland, och oftast ofta ... Jag har börjat springa, för att förbättra min koordinationsförmåga i min ridning. Kondition har jag, men frånvaro av koordination är ngt som jag har dragits med sen embryo ... Att göra en skänkelvikning kräver sju, SJU, olika rörelser/handlingar samtidigt ... huvva! /Fanny
Haruki Murakami skriver också om att springa... läs "What I talk about when I talk about running".
Skicka en kommentar