Man ska väl leva som man lär

Hon ska just gå på bussen. I ena handen håller hon förköpsremsan. Den andra trycker in det sista av en korv med bröd i munnen. Huvudet är lutat åt sidan så att mobilen sitter där den ska när hon mellan tuggorna försöker prata.

Ingen ovanlig syn när man bor i en storstad. Men jag ser henne av en särskild anledning: hon är föreläsare om hälsa och stresshantering.

Behöver jag säga att förtroendet faller som en laxöring till marken?

Vi åker förbi en av stans hippaste hårsalonger. Därinne går ett förvånansvärt stort antal frisörer med icke-frisyrer. Jag menar långt hår inte särskilt klippt och i hästsvans. Jag ser denna dag ingen polis som går mot röd gubbe men tänker på alla frikostiga bonusar i en tid då man skulle vilja att alla hjälpte till för att få finanserna på rätt köl.

Samma sak med politikers ansikten då de ger löften, man trevar efter det trovärdiga, en botten där ankaret sitter säkrat. Och när vi anar att det bara är tomma pratbubblor faller de som furor. ”To be, and not to seem” säger en vän i USA. Att vara och inte verka vara. Det är i många fall helt avgörande för att våga köpa en tjänst, sätta in pengar eller ändra ett eget beteende. Man vill gärna att läkaren som säger att man borde sluta röka, inte röker själv. Eller att miljöförespråkaren inte kör bil till jobbet. Man ska leva som man lär annars faller förebilderna. Fy för den på skatteverket som jobbar svart, eller Gud förbjude, den präst som svär.

Det sägs ju att skomakarens barn alltid går i trasiga skor. Det sägs också att man skaffar sig det jobb man behöver. Frisörerna kanske vågar klippa sig en dag. Hon med korven kanske skulle gå i ännu värre spinn om hon inte varje dag påminde sig själv om att ta vara på sig.