Vi besökte svärmor.
Hon låg orörlig i en säng. Smal och skör. Talar inte längre. Tittar med stora ögon efter något att känna igen.
Jag såg hur Pauline kämpade med att inte visa sina tårar. Jag såg hur mamma Ingrid strök med tummen över sin dotters hand, sedan klappade hon hennes handled med fingarna. Som om hon ville säga "var inte orolig." Som om hon in i det sista vill vara mamma.
Länge satt de så. Tittade på varandra. En gammal hand i en brunbränd. Tiden i rummet stod still, tiden de delat rann igenom blickarna.
Ingrid har haft hund i hela sitt liv, varit uppfödare.
Vi lyfte upp vår hundvalp Anja. Hon, som knappt är still en sekund, lade sig tillrätta vid Ingrids fötter. Och somnade.
4 kommentarer:
Så många känslor och tankar...sorg, saknad, rädsla för min egen ålderdom, men också goda fina tankar och minnen av en mamma som jag skrattade så härligt tillsammans med och som alltid fanns för mej när jag behövde hennes tröst och uppmuntran.
Maud
Även mina ögon tåras
Dina ord berör verkligen...Klokt, igenkännande, varmt...
Och lilla Anja, så klok hon oxå...kram till dig Bodil...
Nu fick jag tårar i ögonen...
Skicka en kommentar