Jag var tveksam att resa till Milano. Bara en knapp vecka efter att mamma lämnat oss. Det är något med ansträngningar som inte funkar i akut sorg. Vad nu en ansträngning är. Ibland kan det vara att behöva fokusera på något annat än sig själv.
Hade det varit en lång resa, långt bort och borta länge hade jag inte gjort det. Nu handlade det om en helg. Och jag reste.
Det var en märklig upplevelse. Som att vara där men ändå inte. Mamma låg som ett filter över allt jag gjorde. När jag åt risotto med kronärtskocka tänkte jag på hur mamma brukade äta kronärtskockor. Blad för blad, det där mjuka i ena änden.
När jag var på designmuseet tänkte jag på hennes symaskin.
När jag stod på torget framför den enorma katedralen tänkte jag på att hon och pappa också stått där en gång. Mitt i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar