Vad gör människor istället

En vän skulle åkt till Jordanien i lördags. Hon var inte särskilt uppgiven, mer upphetsad. Sa att "nu har jag ju en helt obokad vecka. Jag kan göra vad jag vill!"

Jag undrar vad människor gör som varit inställda på att resa. Det är ett mentalt nederlag, för en del också en ekonomisk motgång. Men den inställda resan är också en möjlighet.

Vad fyller man tiden med som man får tillbaka?

Jobbet?
Barnen?
Våren?
Sig själv?

Anja fem veckor

Ännu en gång har vi fått träffa vår valp. Nu 5 veckor gammal, personligheten börjar kika fram. Hon morrar. Bröstar upp sig mot sina syskon. Vi kommer få ett energiknippe.

Idag var också pappa George med. Han var så försiktig. Nosade på dem, flyttade dem lite varsamt. Som om de var av glas.

Valparna fick gå ut. Spännande och läskigt.



Anja med farsan.

Jag vill ha skägg

Med rätta produkterna i håret ser jag nu ut som författaren Karl-Ove Knausgård. (I håret).

Jag såg honom intervjuas i Babel igår. Han satt där och var klok och snygg. Det var skägget som var pricken över i:et.

Jag skulle också vilja ha skägg. Bara lite. Så det dolde dubbelkinderna.

Lost hos frissan

Jag brukar inte ha svårt för att prata. Men när frissan satte igång en diskussion om att lämna små barn på dagis (typ 14 månader gamla) var jag lost.

Liksom när hon började prata om hårvårdsprodukter.

Jag köper mitt schampo på apoteket.

Man blir lite vilsen där i det obarmhärtiga ljuset.

Men hon klippte bra. Håret ser längre ut.

Det får man väl säga är huvudsaken.

Till min förvåning gick jag därifrån med hårrotstimulerande spray och lockgörande gel i en snygg påse.

Kostade mer än klippningen.

Bakåt och framåt

Sånt här kan jag tänka länge på. Flera dagar.

"Upprepning och erinring är samma rörelse men åt olika håll: erinringen går baklänges, upprepningen framåt. Därför kan upprepningen, om den nu kan ske, göra en människa lycklig, medan erinringen gör henne olycklig."

Søren Kierkegaard

Det sköna att skriva skönlitterärt

Jag skriver på en roman.

Roman?

Kanske är det inte en roman, kanske är det något annat. Skönlitterärt är det. För det är skönt att skriva den. Det är skrivandet som inte har några tydliga regler. Som journalist är uppdraget enklare, man har ett ämne att hålla sig till, ett begränsat utrymme och det går inte att sväva ut hur rom helst.

I det skönlitterära har man förvisso ett ämne, men man SKA sväva ut, och utrymmet är förbannat stort.

Så stort att berättelsen tar sina egna vägar ibland. Man får hänga med, om man törs.

I förra veckan dök en människosmugglare upp i min text. Åsa som läser och kritiserar höjde en varningens finger. Det är ett stort ämne att ta in i texten. Jag måste ta ansvar för det.

Med det gick inte att ta bort honom. Nu måste jag fundera på vad han har där att göra.

I går, medan jag läste Erlend Loe dök ett nytt slut upp. Alltså i min egen bok. Det bara var där. Ett rätt så märkligt slut och först så försökte jag förtränga det. Men det gav sig inte.

Nu har jag sovit på saken. Det märkliga slutet ligger kvar i huvudet, och kommer att styra mina fingrar då jag skriver.

Bland valparna står tiden still

Vår valp Anja är nu drygt 4 veckor. En gång i veckan får vi komma hem till uppfödaren Lotta, och umgås med valparna.

Jag vet inget stund på veckan jag känner så mycket närvaro. Allt runt omkring försvinner. Vi sitter där på köksgolvet, med Lotta, hennes son Anton 5 år, de fyra valparna och den stolta valpmamman Maiden.

Dricker kaffe och äter godis medan valparna kryper upp knät. Bajsar och leker och sover.



Stolt valpmorsa:


Lotta och en av hennes andra sötnosar: Kelly 11 veckor.