Chicago hälsar - blues är glädje

Chicago. Hela stan är full av blå toner. Chicago Blues Festival kokar. Blues är glädje här. Inget annat än glädje. I tider som dessa mer än någonsin.

Festivalen är gratis. Överallt dans. Hemlösa, barn, gamla, svarta och vita. Ingenstans har jag sett en så mixad publik. Ingenstans har jag blivit så berörd av vad musiken kan göra med människor.

Vi glömmer att somliga texter handlar om att kvinnor ska vara villiga och helst väldigt unga. Sexistiskt så det skriker om det. Och mest män på scenerna. Men musiken. Musiken!

2 goda ting i handbagaget

Så har även jag upptäckt Anders Paulrud. Vilka texter. Vilken njutning att få läsa en av hans böcker på planet. Jag packar ner Ett ögonblicks verk.

Packar också ner tidningen Filter. Även den en ny upptäckt. Vilka texter. Vilken njutning att få läsa historien om Johann Neumann, (Iprenmannen). Ja njutning är väl ett tveksamt ord, man kan inte njuta av människors krokiga liv, men man kan njuta av sättet att skildra det. Och att få ta del av det.

Filter är tjock som en bok och fylld av sådant alla tidningar eftersträvar men inte fullt ut levererar - bra läsning, wowupplevelser. Inte nödvändigtvis aktualiteter, men förbannat bra berättelser.

Lycka är att:

– Fira min fru Pauline som vid 48 års ålder blivit sjuksköterska

– När systersonen fått sitt körkort

– Fortfarande ha Bruce Springsteens glädje i kroppen

– Glömma blogga för att allt är så kul

– Pappa tog sig upp från Trollhättan med husbilen för att fira Paulines examen

– Resa till Chicago om två dagar

– Äta middag ikväll med goa vänner

EU-valet borde underkännas

Ingen kan väl utropas till vinnare i ett val där bara 43 procent har röstat. Det är så sorgligt att se politiker sitta i morgonsoffan och ta till sig av framgång eller kommentera sina förluster utan att någon enda säger: "Hela det här valet är ett misslyckande. Vi kan inte bygga ett EU-parlament när inte ens varannan medborgare har röstat." I vissa länder i Europa är valdeltagandet inte ens 20 procent.

Och måtte Piratpartiets framgång också säga någonting till politiker. Kommentarer överflödiga.

Koko Taylor - bluesens drottning död

Koko Taylor är död, en av många kvinnor inom bluesen. En av de få som blivit uppmärksammade. Stod på scen senast 7 maj. Blev 80 år gammal.

Som 11-åring blev hon föräldralös, hennes bröder började ackompanjera henne med hemmagjorda instrument för att tjäna pengar. Koko inspirerades av Memphis Minnie och tog sig som 20-åring från den fattiga landsorten i Tennessee till Chicago.

Jag hoppas året upplaga av Chiacago Blues Festival hedrar henne med pompa och ståt.

Kolla och lyssna på henne på här.

Köpekaffe eller kokekaffe

Går ut för att få luft. Köper god latte på hörnan. Ser min granne komma gående längre fram på trottoaren. Hon är gammal, lite enslig av sig, talar inte så bra svenska. Hon tar sikte på min mugg, sedan på mig. Jag kan se lång väg att hon funderat länge på vad alla människor går omkring med i dessa muggar. Men hon har aldrig vågat fråga. Förrän nu.

– Vad har i muggen? säger hon strängt och vilar sig mot sina gåstavar.

–Kaffe, svarar jag.

Hon reagerar som jag sagt något förolämpande. Detta var nog det värsta svar hon kunnat få. Hon spärrar upp ögonen och blir spikrak i ryggen och ropar förfärat:

– Kan du inte KOKA kaffe!

Så blev jag (misslyckad) burkplockare

Jag är i Trollhättan för att hälsa på min mamma på mors dag.
Tidigt på morgonen ska jag gå ut på en promenad. Jag bokstavligen trampar i – nu överdriver jag faktiskt inte – drivor av ölburkar.

Detta är dagen efter den årliga raggarträffen i stan.

Här ligger mycket pengar för den som inte räds lite öllukt på fingrarna, tänker jag.
Jag tittar mig omkring på de folktomma gatorna och gör det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag börjar plocka burkar. Påsar finns det också gott om på marken. På mindre än två minuter är fyra påsar fulla.

Har redan räknat ut att jag kan panta dem i Kungshallen med en gång. De öppnar alltid tidigt. Smyger längs husväggarna, vill inte träffa någon gammal klasskamrat från förr.

På Kungshallen ligger pantautomaten alldeles runt hörnan. Ingen ser mig.
Den ena burken efter den andra matas in. Men kommer ut igen.

Jag måste tillkalla personal för att få hjälp.

Inte en, utan snart två ur personalen försöker hjälpa till, det blir kö i kassan för att ingen i personalen är där. De ropar. Jag blir så stressad att jag tar mina påsar och går.

Till nästa affär. Men den har inte öppnat ännu. Jag blir stående med mina fyra påsar och funderar på vad jag ska göra. Då kommer det ut en väktare. Han är brunbränd och vänlig.
– Gomorron, här står du i solskenet.
– Ja.
– Har du varit på fest?
– Nej.
Han står kvar och säger ingenting.

Jag frågar vakten om han vill ha mina påsar. Han tackar nej och jag smyger tillbaka längs husväggarna med mina burkar och ställer dem vid drivorna igen.