Jag har kört fast

Bokstavligen.
(Nu var jag faktiskt riktigt rolig)

Skriver på min bok, en resa tvärs genom USA. Men alldeles vid Hoover Dam har jag kört fast. Bilen rör sig inte. Jag får bara ur mig tråkiga krystade meningar.

Det är frustrerande och väldigt läskigt.

Tänk om jag inte kommer loss.

Om jag inte kommer fram.

Vad gör man när man kör fast med bilen?

Provar att backa.

Ber om hjälp?

Stänger av den. Går ur. Funderar. Tvingas hitta en annan väg ut.

Tillbaka till skrivandet

Jag har tagit en paus. När mamma dog rann allt ur mig, energin och lusten att skriva. Nu trevar jag mig tillbaka. Och ja, den finns där, jag vill, det är kul. En förutsättning för att det ska bli bra.

Nu ska mina karaktärer få liv igen. De har väntat några veckor. Sist jag såg dem satt de vid Grand Canyon och grät. Det blev lite väl dramatiskt, tycker jag nu när jag läser.

Sådant är viktigt, att texten får vila, och så läser man och det känns sådär och då ska det bort.

Unni Drougge har skrivit om detta i ett blogginlägg. Gillar särskilt när hon säger "Är det tråkigt att skriva? Ja, då är det sannolikt också tråkigt att läsa det du skrivit."

Släppfest

Igår firade vi våra nya böcker (ni ser dem till höger). Idag njuter jag av glädjen det gav, och av alla blommor.

Tack vänner och kollegor. Tack Lotta på Guapa som fixade festen.

Jag och Mia Skäringer

Nu står min bok Vänskapskoden bredvid Mia Skäringers Dygnkåt och hur helig som helst, i Pocketshops hyllor,

Det tycker jag om.

På andra sidan står Porrkungen av Thomas Sjöberg.

Det sköna att skriva skönlitterärt

Jag skriver på en roman.

Roman?

Kanske är det inte en roman, kanske är det något annat. Skönlitterärt är det. För det är skönt att skriva den. Det är skrivandet som inte har några tydliga regler. Som journalist är uppdraget enklare, man har ett ämne att hålla sig till, ett begränsat utrymme och det går inte att sväva ut hur rom helst.

I det skönlitterära har man förvisso ett ämne, men man SKA sväva ut, och utrymmet är förbannat stort.

Så stort att berättelsen tar sina egna vägar ibland. Man får hänga med, om man törs.

I förra veckan dök en människosmugglare upp i min text. Åsa som läser och kritiserar höjde en varningens finger. Det är ett stort ämne att ta in i texten. Jag måste ta ansvar för det.

Med det gick inte att ta bort honom. Nu måste jag fundera på vad han har där att göra.

I går, medan jag läste Erlend Loe dök ett nytt slut upp. Alltså i min egen bok. Det bara var där. Ett rätt så märkligt slut och först så försökte jag förtränga det. Men det gav sig inte.

Nu har jag sovit på saken. Det märkliga slutet ligger kvar i huvudet, och kommer att styra mina fingrar då jag skriver.

Därför springer vi (och skriver)

”Jag kommer alltid på något nytt när jag springer. Varenda gång.” Så säger Torbjörn Flygt i senaste numret av ViLÄSER.

Det är inte helt ovanligt att skrivande människor springer mycket. De flesta av oss som springer gör det inte enbart för att få snyggare ben, utan för att tänka bättre.

Genom diagonalrörelserna (armarna) aktiverar vi både höger och vänster hjärnhalva. Vi får ihop tankarna, de blir större. Mycket större än när vi bara använder ena hjärnhalvan. (Båda hjärnhalvorna används, men den ena dominerar alltid.)

Hos de allra flesta rymmer den vänstra hjärnhalvan medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik och analysförmåga. Den koncentrerar sig på en sak i taget. Högra halvan står för omedvetna förmågor som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla och musikalitet. Den håller sig till det som finns här och nu men arbetar med många olika saker samtidigt.

Har man varit ute och sprungit kan man känna en eufori över tankarna som väckts och liksom slagits ihop. Icke att förväxla med endorfin. Men lika härligt.

(Man behöver inte springa för att utföra diagonalrörelserna, går bra att gå men röra armarna mycket, liksom framför sig. Alternativt stå still och klappa dig själv på axlarna.)

Lyxen att bli läst

I arbetet med romanen träffar jag en annan författare - Åsa Anderberg Strollo - varannan tisdag. Då går vi igenom varandras texter, kritiserar, diskuterar utveckling och dramaturgi.

Så har vi hållit på sedan i slutet av augusti.

Det är ovärderligt. På så sätt har vi också en deadline varannan vecka, då vi levererar text. Man vill helt enkelt inte missa möjligheten till kritik (och beröm). Vi kommer framåt!

Nu har en kollega och vän, tillika författare - Karin Alfredsson - också erbjudit sig att läsa.

Det är inga korta texter vi pratar om. Tid, gott folk, är vad som går åt, och ett tänkande. Som också tar tid. Det säger något om erbjudandet.

Nu sitter jag här med lyxproblemet att veta när jag ska lämna ifrån mig texter till Karin. Jag kan inte vänta tills jag känner mig färdig, det är nu, mitt i processen som hennes kritik (och beröm) är som viktigast.

Om reseskildringens konst

I nya numret av VILÄSER intervjuar jag Jenny Diski om resesklidringens konst. Hon vill inte gärna bli intervjuad, inte fotograferad heller. Så vi pratade en hel del om annat också. Om den vita färgen i Antarktis, om att sova med andra på tåg, om souvenirer som ser likadan ut över hela världen och om övertygelsen att dö varje gång man flyger.

Konsten att hitta sin egen röst

Jag är 242 000 tecken in i min bok. Ibland tycker jag att det är riktigt bra. Ibland suger det.

Ibland blir jag osäker.

Jag har något att berätta, det vet jag, men kommer det fram? Hur tolkar läsaren mina gestaltningar?Har jag en egen berättarröst?

Ju mer man pratar med människor om litteratur desto rörigare blir det. En del böcker jag får rekommenderade att läsa tycker jag inte alls är bra, ja bra och bra, jag tilltalas inte av tonen. Eller så berör inte berättelsen mig på djupet.

Sådant är naturligtvis djupt personligt.

Mitt i allt tyckande om vad som är bra eller dåligt inom litteraturen ska man försöka hitta sin egen stil. Det är svårt, men också en av de roligaste utmaningar jag haft. Man gör researchen i sig själv.

Jag brukar läsa andra böcker vars berättarmelodier tilltalar mig. För att bli smittad. Jag läser gärna:

- Jenny Diski

- Anders Paulrud

- Margareta Strömstedt

- Susanna Tamaro

Nya böckerna "Lysande!"

Nu är våra nya böcker ute!

Idag kom första recensionen på sms: "Lysande! Nu har jag storfnissande läst båda böckerna. Jag vill köpa 10 ex av varje. Hur gör jag?" (Av Karin Alfredsson)

Smakprov ur Man vet man är medelålders när...

– man går in på ett modernt kafé och inte förstår vad de har på smörgåsarna. (Eller ens förstår vad som är smörgåsar.)

– man tycker att handlingen i Morden i Midsomer är både snabb och spännande.

– man inte omedelbart raderar mejlen med rubrik Viagra.

– man blir överraskad av sina egna fisar.

Boken ger du i present till den som närmar sig medelåldern, eller till dig själv för att fnissa.

You Know You Are Swedish When...

– the thought of drinking a shot of “schnapps” without singing has never occurred to you.

– after a restaurant meal with your friends, you split the check to the exact penny.

– you always announce when you are going to the toilet.

– you get nervous about unorganized waiting lines.

Du får också korta underfundiga texter om våra svenska traditioner. Om att äta kräftor med fåniga hattar, se på samma Kalle Anka jul efter jul, känslorna kring surströmming och studentsång på lastbilsflak.

Boken är din givna present på resa utomlands eller när du har utländskt besök.

Beställ böckerna här:

Medelålders.

Swedish.

Båda böckerna är gjorda av Bodil Sjöström, Elisabet Otterstedt och Göran Arvidson (illustrationer).

Ingen kan som Paulrud

Läser Anders Paulruds debutroman Det regnar i Wimbledon. Hör på detta:

"Jag måste säga det med en gång: det här är en sann berättelse, den har ägt rum i det verkliga.
Som fiktion är den omöjlig; fiktion kräver ett visst mått av trovärdighet, det behöver inte verkligheten. Det som händer i verkligheten är numera ofta så oerhört att ingen skulle kunna hitta på det.
I en fiktiv berättelse skulle det heller inte vara möjligt att låta en människa vara två personer samtidigt; i verkligheten är man alltid minst två."

Hitta mig mellan porr och heroin

Min bok Vänskapskoden står nu i hyllorna på pocketshop. Ni hittar den mellan Porrkungen och Heroine Diaries.

Vänskap i pocket

Nu finns min bok i pocket. Lagom till jul(handeln).

Kan inte slänga Garp

Rensar i hyllor. Bär kassar till Myrorna. Ut åker Mankell och Strindberg, Alfvén och Marklund, Majgull Axelsson och Jonas Gardell. Gamla Svenska Mad och diktsamlingar av Stagnelius.

Men jag kan inte göra mig av med Garp och hans värld. Eller Gudfadern.

Berättarens position

Så har jag varit på kurs igen. I det litterära skrivandet.

Denna gång talade vi om berättarens position. Varifrån berättas texten? Hur och i vilket syfte?

Berättaren kan finnas:

- I det skedda.

- I huvudet på någon eller några av karaktärerna.

- I minnet. (Man berättar utifrån något som hänt, har facit i hand)

- I en rekonstruktion (Vad var det som hände?)

Man kan fråga sig:

– Var är nuplanet och var är dåplanet?

– Vad är det för sorts berättelse jag vill berätta?

–Var ligger kärnan?

Jag har i mitt eget skapande försökt skriva dialog. Den hanterar jag. Har också från förra gången jobbat på att vila i texten. Det tycker Erik också att jag visar att jag kan.

Nu är det bara resten.

På skrivarkurs

Vet inte hur många jag hållit i själv, men att jag gått några för många år sedan. Kände att det var dags att fylla på.

Sex kvinnor i ett syrefattigt rum på Skrivarakademin. Läraren heter Erik Grundström. Han har hjälpt många skribenter fram till en författardebut.

Idén är enkel, varje deltagare har ett pågående projekt, roman eller novellsamling. Inför varje gång skickar man in max 20 sidor. De kritiseras gången därpå.

Tidigare har jag varit med om att man har en uppgift inför varje gång, exempelvis skriva en dialog, en miljöskildring, en inre och yttre resa. Nu är det fritt. Man väljer själv vad man vill ha hjälp med.

Sällan har jag varit i en grupp som levererat så mycket bra läsning. Sällan har jag hört så bra synpunkter från deltagare, men allra mest från Erik själv. Han försvarar alltid texten (betyder inte att han gillar allt), ser de olika skikten, upmuntrar texten att få leva sitt eget liv, karaktärer att få dyka upp när de själv vill, slår inte ner på detaljer och hittar skribentens starka sida. Den mindre bra faller bort bit för bit om det som är bra får ta större utrymme.

Jag får alltid samma kritik vart jag än vänder mig med mina litterära texter. Jag har en stark energi, ledigt språk, ett rakt och varmt tilltal till läsaren men behöver vila i texten emellanåt. Ge läsaren en chans att andas. Jag behöver "torra till mig" säger min förläggare Nina Wadensjö på Alfabeta.

Finaste synpunkterna jag får är att det finns en musikalitet i mina texter.

Det ska jag tänka på idag, när jag ska skriva om fyra syskon i ett kök. Jag ska försöka torra till det och vila lite mer i texten.

2 goda ting i handbagaget

Så har även jag upptäckt Anders Paulrud. Vilka texter. Vilken njutning att få läsa en av hans böcker på planet. Jag packar ner Ett ögonblicks verk.

Packar också ner tidningen Filter. Även den en ny upptäckt. Vilka texter. Vilken njutning att få läsa historien om Johann Neumann, (Iprenmannen). Ja njutning är väl ett tveksamt ord, man kan inte njuta av människors krokiga liv, men man kan njuta av sättet att skildra det. Och att få ta del av det.

Filter är tjock som en bok och fylld av sådant alla tidningar eftersträvar men inte fullt ut levererar - bra läsning, wowupplevelser. Inte nödvändigtvis aktualiteter, men förbannat bra berättelser.

Sorg - nu är jag tillbaka

Nu är jag tillbaka i mitt arbete med "Till oss som är kvar" en bok om sorg.

Har låtit texten vila i nästan en månad. Ser den med lite andra ögon nu. Den har nerver och muskler men saknar skelett.

Min förläggare säger att den är gripande. Att jag skrivit 18 väldigt bra artiklar (18 kapitel) som journalist men att jag nu måste skriva som en författare.

Nu ska jag skriva som en författare.

Idag ägnar jag mig åt sorgens väg. Man kan tala om olika faser:

1. Chock

2. Reaktion

3. Bearbetning

4. Nyorientering

Det finns de som fnyser åt teorierna om faser, en man sa "det där med faser är så oerhört teoretiskt, det är ingenting man kan leva efter".

Det är heller inte meningen, men när jag själv befann mig i sorg och första gången läste om de olika faserna var det en lättnad. Det fanns en öppning långt därborta för det smärtsamma. Inte för att sorg någonsin går över, men vi lär oss faktiskt att leva med den, hur fruktansvärd den än är eller har varit.

4 dagar kvar - någon som vill hjälpa till?

Film- och litteraturtips ska finnas sist i boken. Någon som vill fylla på? (Eller ser en felstavning eller tycker jag tipsar om något dåligt.)

Filmer om sorg
Capricciosa. Regi Reza Bagher.
Ljuva morgondag. Regi Atom Egoyan.
Under sanden. Regi François Ozon.
Monsters Ball. Regi Marc Forster.
Underbara älskande. Regi Johan Brisinger.
Ett rum i våra hjärtan. Regi Nanni Moretti.
I taket lyser stjärnorna. Regi Lisa Siwe.
Underbara älskade. Regi Johan Brisinger.

Böcker om sorg
Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion.
Orgelbyggaren av Robert Åsbacka.
Svarta lådan av Inger Edelfeldt.
Gör vad du vill av Erlend Loe.
Svarta vykort av Marcus Birro.
Timme för timme, dag för dag av Cyndee Peters.
När livet stannar av Malin Sävstam.
Du tror du vet allting av Marie Peterson.

Faktaböcker om svår sjukdom, död och sorg
Sorgens olika ansikten av Ann-Kristin Lundmark.
När livet går sönder av Cecilia Vikström.
Med våra ögon av Bodil Sjöström, Anders Odelius, foto av Elisabeth Ohlson Wallin.
Evelina ska minna om mig av Renée Höglin, Stig-Göran Nilsson och Ulla Lemberg.
Det blir aldrig som förr av Karin Alfredsson, foto av Jacob Forsell och Jens Assur.
Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist.
Allt du behöver veta innan du glömmer av Ann Lindgren.

Barn- och ungdomslitteratur
Adjö herr Muffin av Anna-Clara Tidholm.
I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.
Kan jag dö, mamma? Av Ingrid Edgard.
Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson.
Amanda och ängeln i flaskan av Anders Nyman.
Jag saknar dig, jag saknar dig! Av Peter Pohl.
Min storebror Robin av Bitte Havstad.
Bara molnen flyttar människorna av Torun Lian.
S för längtan av Anne Ch. Östby.

53 samtal med en labrador

Det talas mycket om Stefan Eklund som blir ny kulturchef på SvD. Han ger ett sympatiskt intryck och det är smart (och så klart noga genomtänkt) att nu släppa hans bok 52 samtal med en terrier.

Deras samtal berör såväl fotboll som filosofi och vi hundägare älskar det, känner igen oss i de fantastiska stora tankar man delar med sin vän på de långa många promenaderna. Jag och min labrador Robin talade i morse exempelvis om hur vissa (män) tar stor plats och vad vi som kvinnor ska göra åt det.

Det talas också om att Stefans terrier Svante nog är den enda hund som varit på en förstasida i en dagstidning. Läsare av Borås Tidning har nämligen sedan länge kunnat följa hund och husses resonemang. När Svante dog för några år sedan var detta en stor angelägenhet och nyhet på Borås Tidnings förstasida.

Då vill jag bara säga att när min hund Moses dog stod det att läsa på Dagens Nyheters förstasida. Han fick en hel artikelserie på Insidan.