Ingrid och en stunds kärlek

Vi besökte svärmor.

Hon låg orörlig i en säng. Smal och skör. Talar inte längre. Tittar med stora ögon efter något att känna igen.

Jag såg hur Pauline kämpade med att inte visa sina tårar. Jag såg hur mamma Ingrid strök med tummen över sin dotters hand, sedan klappade hon hennes handled med fingarna. Som om hon ville säga "var inte orolig." Som om hon in i det sista vill vara mamma.

Länge satt de så. Tittade på varandra. En gammal hand i en brunbränd. Tiden i rummet stod still, tiden de delat rann igenom blickarna.

Ingrid har haft hund i hela sitt liv, varit uppfödare.

Vi lyfte upp vår hundvalp Anja. Hon, som knappt är still en sekund, lade sig tillrätta vid Ingrids fötter. Och somnade.

Sorgen slussas ut

Jag får väldigt många kommentarer och mejl, från helt okända om sorg. Mycket vackra tankar. Igenkänningen är stor. Och jag blir som bedövad.

Kanske är ordet bedrövad.

Människor går omkring med sorg men talar inte om den. Inte förrän det ges en tydlig möjlighet. Som exempelvis i bloggar. Där kan man i lugn och ro formulera sig, och man behöver inte visa sig.

Eller i enskilda möten då man berättar vad som hänt. Då kan andra öppna sig som en sluss. Jag säger sluss för det forsar inte ut, det är en balanserad berättelse. Den har legat därinne och format sig.

Så kan sorgen se ut efter ett tag.

Balanserad men fortfarande väldigt privat.

Anteckningar - Sorgen efter en månad

Det är nu en månad sedan min mamma dog.

Det gick inte att skriva om händelsen då. Inte fullt ut. Men jag vill.

Hon somnade in efter att ha ätit frukost. Min syster och bror var där dagen innan. Jag var på väg för att hälsa på henne.

Jag fick meddelandet i Södertälje. De nästan 40 milen hem till Trollhättan var en resa genom hela mitt liv. När jag steg ur bilen skakade hela jag.

Vi tog farväl av henne i ett avskedsrum, jag, mina syskon med respektive, syskonbarn och pappa.

Det är ett ögonblick för alltid fast i mitt minne.

Liksom begravningen. Där vi stod runt hennes vita kista. Vi sa något, vi grät, jag fick hålla mig i min bror för att inte ramla omkull. Aldrig någonsin har jag känt en så stark samhörighet med min familj som då. Vi var vackra. Och pappa hade lagt 62 röda rosor på hennes bädd. Så många år hade de varit tillsammans.

Jag kan fortfarande inte skriva om händelsen, det blir stapplande. Jag bär sorgen som en liten fågelunge. Ibland inbäddad i vardagliga händelser, jobb, umgänge, hundar och sol. Ibland helt naken.

Men mindre naken nu.

Den akuta sorgen, just när det hade hänt, är ett tillstånd jag inte begriper mig på. Kaos, omtumlande. Inga marginaler. Oförmögen. Det mest omtumlande var alla de minnen som följde med mammas död. Jag får dem fortfarande över mig, de bara rasar in, men efter en månad mer sällan.

Jag fick erfarenheter av hur man blir bemött i sorg. Många var fantastiska, somliga bedrövliga. Och även om det gått en månad (Lång tid? Kort tid?) känner jag ett starkt motstånd mot att fördjupa mig i det bedrövliga. En händelse kan jag inte släppa: en kollega och vän som just då jag berättade att mamma dött (dagen innan) bad mig att svara på ett läsarbrev. Jag hade stavat fel på två ställen i en artikel om Berlin. Jag minns att det var omöjligt. Jag minns också att det gjorde ont. Hans oförstående. Nu när jag tänker på det, undrar jag om han kanske var chockad. Jag vet i alla fall att de små hindren kan kännas för djävliga, och att de bästa bemötandet är att skydda den sörjande från allt som kan tolkas motstånd.

Någon gång ska jag använda erfarenheterna. Också de inom vården. Kanske i min bok om sorg. Om jag skriver klart den. Mitt i sorgen känns den meningslös.

Gråter jag fortfarande? Sällan, men ibland. Nu då jag skriver och rör om, någon gång när jag känner mammas sårbarhet. Hon var sjuk de senaste åren. I Alzheimer och vaskulär demens. De senaste veckorna i något ingen kunde förklara. Och hon fick somna in, smärtfritt, en vacker vårdag. Hon var mätt. Jag tror hon var nöjd.

Jag gråter också då jag hör något av Evert Taube.

Men det är okej, gråta är inte farligt.
Sorg är inte farligt.

Eftersom mamma var sjuk försökte jag resonera med mig själv om att hon faktiskt kunde dö. Det gjorde mig ledsen, men inte förberedd. Vi talar ibland om att man ska förbereda sig på att människor ska dö. Men jag vet inte hur. Jag tror inte det går.

Jag tror heller inte att det går att göra något åt sorg. Man får lära sig leva med den. Däremot kan man underlätta för människor att leva med den. Det är inte bara den sörjandes jobb. Omgivningen är avgörande.

Dagen efter mammas död åkte jag och min bror Kristofer till det gruppboende där hon bott under sin demenssjukdom. Vi slet ut allt på några timmar. Sparade tavlorna hon målat. Men slängde mycket.

Ville ha bort den sjuka tiden i hennes liv.

Nu minns vi det friska.

Sorgen och glädjen

På onsdag begraver vi mamma.

På fredag kommer lilla Anja.

Minnesanteckningar i sorg

Jag kommer använda mina erfarenheter av att mista min mamma i min bok om sorg.

Jag har upplevt sorg förut. Men inte den efter en mamma.

Att fördjupa sig i hur det känns går inte just nu. Kroppen säger ifrån. Exempelvis darrar mina händer så kraftigt när jag skriver detta att jag har svårt att skriva rätt.

Men några minnesanteckningar vill jag få ner. Som att man förvånas över den fysiska kraft som sorg också består av, jag har av någon anledning (!) fått värk i knäna. Annars brukar det vara ryggen eller magen. Jag känner mig hudlös, har inga marginaler. Blir arg av minsta motstånd.

Jag funderar ibland på vad jag gråter över. Mest att inte få träffa mamma igen, att se mina syskon och min pappa ledsna, men också över människors vilja att finnas till runt omkring. Det berör mig in i märgen. Jag får sms från min hunduppfödare, som jag egentligen inte känner, att jag är välkommen att sitta med valparna när jag vill, om det är någon tröst. Telefonsamtal från en vän i Rumänien, flera från vänner här hemma som stannat kvar i luren även när det bara är tyst.

Det finns också människor som är helt oförmögna att visa förståelse, och kräver mig på rätt konstiga saker. Dem orkar man inte tänka på. Andra hör inte av sig alls. Flera av mina vänner vet inte om det, jag vill att de ska veta, antar att detta är mitt sätt att så ska ske.

I sorgen finns ibland också en spärr, den släpper bara in det som är okej att släppa in. När någon berättar om sin egen sorg, typ "när jag förlorade min mamma" är det som om det slår lock för öronen. Jag kan inte ta in det.

Reflekterar också över hur livet rasat över mig. Barndomsminnen jag inte tänkt på förut. Vardagliga ting. Som att mamma står i husvagnen och steker köttbullar. Och att jag minns förklädet hon hade på sig.

Jag tänker också märkligt nog på vad som är okej att göra i sorg. Ut och springa? (Där säger kroppen nej) Skriva på Facebook? Resa som jag planerat till Milano i helgen? Är det okej att blogga? Igår lade jag ut en text om London. Märkligt att jag valde just den, förmodligen för att få tänka på något annat.

Tänker också på att det är viktigt att få vara i sorgen, bli mött i all dess jävlighet och inte ifrågasatt, men också att få lov att kliva ur den. Och ja - det går, men när kan ingen annan bestämma.

Försöker känna efter vad jag vill, det jag kommer fram till är att i alla lägen välja glädje. Välja vänner jag mår bra av, mat som är extra god, sammanhang som får mig att känna mig trygg. Och absolut - vara med valparna. Mer glädje blir det inte.

Av någon anledning kan jag inte ägna mig åt det jag tycker om allra mest. Lyssna på musik. Tonerna går rakt in i mig och allt skär. Det tycker jag är intressant.

När mammor dör

När mammor dör,

då förlorar man

ett av väderstrecken.

Då förlorar man

vartannat andetag:

då förlorar man en glänta.

När mammor dör,

växer det sly överallt.

(Göran Tunström)

Minnen av min mamma

Jag minns hennes vaniljbullar. Den stekta makrillen. Hennes klara röst då hon sjöng Sjösala vals. Hennes sätt att liksom rysa då hon svalt snapsen.

Hur hon torkade mig om munnen då jag var liten, med en näsduk som luktade läppstift.

Igår somnade hon in.

Jag älskade min mamma.

Solen skiner trots allt över Trollhättan

Mamma åkte in akut idag på sjukhuset. Svullet ben, misstänkt blodpropp. Pappa hämtade henne på gruppboendet där hon bor. Körde henne till NÄL, de kom in ganska snart i ett undersökningsrum men där fick de vänta flera timmar. Mamma sov. Pappa satt bredvid. Inget kaffe fick de.

Nej det var ingen blodpropp och pappa körde hem henne igen.

I samma ögonblick anlände jag Trollhättan. Jag köpte revbenspjäll och potatissallad till pappa och mig.

- Jag saknar henne så förfärligt, sa han då vi satt vid köksbordet och moraklockan i vardagsrummet tickade som om ingenting hänt.

Han har klätt sig i fin nystruken skjorta och nya byxor. Så piggnar han till lite. Undrar om vi inte ska ha kaffe på maten också för han har ju bakat.

Klenetter, pepparkakor, finska pinnar och mjuk sockerkaka.

Snön ligger vit på taken. Solen lyser trots allt över Trollhättan.

Saab en del av mig

Det är som när en gammal människa dör. Inte oväntat, men förfärligt sorgligt. En tid i livet har tagit slut, man sörjer också att en del av en själv gått förlorad.

Så är det med Saab.

Jag är född och uppvuxen i Trollhättan. Saab har alltid funnits där, jätten på Stallbacka, lika självklar som kanalen. När vi var små sa vi att bortåt 40 000 - 50 000 människor arbetade på Saab. Det var så det kändes. Vi sa också att Saab betydde Släng Aset Annars Byt.

Saab var fabriken som gjorde att man då och då fick nya klasskamrater, från både Jugoslavien och Finland, för att familjer flyttat dit för jobbens skull. Om man var ute och reste och skulle berätta varifrån man kom var det alltid självklart att berätta om Saab.

Vi kunde mycket om Saab, vi var där flera gånger på studiebesök. Åkte ett tåg genom fabriken och tittade på bandet som aldrig stod still.

Mina båda bröder har arbetat på Saab. Min pappas stålverkstad var underleverantör till Saab.

Det är svårt att tänka sig ett Trollhättan utan Saab.

Jag åker snart hem för att tillbringa julen där.

Jag ska åka förbi Saab och säga hej då. Och tack.

Kritik - knäckt eller utmanad?

I tre månader har mitt sorgmanus legat på Alfabeta förlag för läsning. Det har irriterat mig, att det legat så länge. Jag ägnade hela sommaren åt att skriva, för att hinna med den deadline jag och min förläggare kommit överens om.

Det hade varit bra både för mig, kanske för boken också, om vi istället satt en deadline längre fram. Nu har boken bara legat.

Och den är inte färdig. Nina Wadensjö säger att den är bra och berömmer mig i många avseenden, men den är lite för tunn. Den handlar lite väl mycket om sorg i hiv och aids spår, vilket är helt naturligt eftersom det är där många av mina egna erfarenheter finns.

Jag har med psykolog i boken, en präst, personalchef där olycka inträffat, flera andra röster om egen sorg. Jag tar upp en sorg som inte skrivits om så mycket, jag skriver om en begravning inifrån begravningen och under arbetets gång dör också en av mina vänner, vilket ägnas ett kapitel.

Men den är ändå för tunn.

I ett sådant möte, där förläggaren berättar detta, sitter man (jag) inte med armarna i kors och säger "nä de e den inte alls". Man lyssnar, försöker förstå vad det är hon sett som man själv inte sett. Där sitter en människa med lång erfarenhet av böcker, någon som värkt fram prisbelönta författare. Och man går därifrån och är väldigt väldigt trött.

Det är en mental omställning som kan liknas att lyfta ett stenblock och försöka få det i rullning. Men på vägen hem tänker jag, och hela kvällen, på att hitta det där som saknas. Jag anar min kraft. Jag ska hitta det. Jag vet att jag kommer hitta det.

Det är också en ekonomisk utmaning eftersom man inte får betalt. Inte förrän manus är tryckfärdigt och då får man en summa motsvarande en knapp månadslön för en sjuksköterska.

Efter tre månaders träda ska texten få liv igen. Jag har inte läst den sedan i somras. Självklart kommer jag se saker nu jag inte sett förut. Och nu undrar jag om inte Nina lät den ligga just av den anledningen.

Cirkeln är sluten

Tuva begravdes idag.

Vi lindade in urnan i hennes fleecefilt.

Vi lade en sten från Årstaviken - hennes favoritpromenad- ovanpå grästuvorna och jorden.

Vi har tänt en marchall.

Vår labrador Robin var med. Då vi skålat i gravöl lade hon sig intill graven.

Cirkeln är sluten.

Tuva ligger nu åter på den plats hon gjorde till sin då hon kom till oss allra första gången. Det är bara ett och ett halvt år sedan. Alldeles för kort tid. Men full av glädje.

Vart tar allt liv vägen?

Idag har vi hämtat hem Tuvas aska.

Det är konstigt.
En liten trälåda. Det är allt vi har kvar av henne.

Vart har hennes varma kropp tagit vägen.
Hennes mjuka mage.
Den sura andedräkten.
De okontrollerade fisarna.
Öronen som vaket lyssnade åt alla vädersträck.
Den glada svansen som slog mot väggen på morgonen.
Tassar som ville springa.
Hennes lena kinder.

Vart tar allt liv vägen?

Gråten kommer och går

När vi lämnade djursjukhuset med ett tomt koppel grät jag en gråt jag aldrig haft förut.

Ett slags urgråt. Den var mörk, den överraskade mig, kände inte igen ljuden, stark så jag höll på att ramla omkull.

Jag har gråtit till och från sedan dess. Vissa stunder går riktigt bra. Såklart. Livet går vidare men sorgen får vara med. Det är inte första gången jag tar avsked av en hund. Jag vet att det blir bättre och bättre för var dag, men jag vet också att man måste få lov att sörja.

Jag jobbar, sköter mitt, men så kommer ett minne, en påminnelse om att Tuva inte längre finns.

Jag åkte ut till landet med hennes koppel och skål. Tänkte, att jag hänger det i snickarboden. Kanske skaffar vi en hund till så småningom som kan ärva hennes grejer.

Jag var beredd på att se hennes filt i fåtöljen hon gjorde till sin, att se långlinan och hennes sele, berget där hon la sig för att värma sig i solen. Men jag var inte beredd på att se hennes lilla säng bredvid vår, gjord av kuddar och flisfiltar.

Så kom gråten igen. Och jag funderar, då jag lugnat mig, vad jag egentligen gråter över.

Mest för att jag inte får träffa henne igen. Hon var alltid med mig. Låg intill mig då jag såg på teve, den lilla varma kroppen, vid mina fötter då jag satt och skrev.

Men jag gråter också över misslyckandet. Att vi inte kunde mer, att vi inte räckte till. Över skulden. Jag vet, och ni är rara som sagt att vi gav henne ett gott liv. Det gjorde vi. Även om det blev för kort. Men att vara den enda trygghet i hennes liv som vi blev, de enda människorna hon litade på, och att samtidigt vara den som beslutar att hon inte ska få fortsätta leva. Det är outhärdligt.

Men jag gråter också av fasa över hur det kan bli så här. Hur människor kan knäcka hundar så att de aldrig riktigt repar sig. Det är en sorg också över hur världen ser ut. Hur makt utövas bara för maktens skull, och bara blir bevis på feghet.

Hon var inte förstörd Tuva, men hon var skadad. Hon kämpade så. Minns första gången hon skulle gå ut på vår balkong. Hon skakade. Öronen bakåt. Tvekade men gick ut försiktigt, nästan krypande för att vara med oss när vi satt där ute. Det gick bättre och bättre för var gång, även om det syntes på henne att det var lite läskigt.

Hon var tapper. Tuva Tapper.

Hej då vår älskade Tuva

Idag tog Tuva sin sista suck. Hennes nos i mitt öra. Det var en suck av lättnad. För henne. För oss.

För ett och ett halvt år sedan tog vi hand om Tuva. Vi hämtade henne på Hundstallet. Polisen hade hittat henne i en kaninbur, kraftigt avmagrad, dessutom dräktig. På Hundstallet födde hon åtta valpar. När de var utplacerade var det dags att hitta ett nytt hem till Tuva.

Vi skulle ha henne på prov i fem dagar. Vi älskade henne på studs. Fanns inte en tanke om att lämna tillbaka henne. Henne skulle vi ha.

Vi vet inte hennes historia, men hon var full av ärr, och vansinnigt rädd. Ibland så rädd att hon bara lade sig ner. Spelade död.

Efter några veckor började Tuva lita på oss. Så småningom vågade hon leka. Lägga sig på rygg. Kela. Hon hittade sin favoritplats på berget på landet. Eller i gästsängen hemma stan.


Men ju mer säker hon kände sig med oss, desto tuffare blev hon mot andra. Hon gillade inte barn, deras oberäkneliga rörelser skrämde henne.

Så småningom såg vi att Tuva kunde markera när vi hade folk hemma. Förmodligen för att skydda oss. Vi kunde heller inte lämna bort henne till vem som helst, bara till Hundhotellet.

Till slut gick det inte längre. Vi var tvungna att sätta människor före hundar. Vi var tvungna att ta det svåraste beslut vi någonsin tagit. En fullt frisk hund i sina bästa år, men förstörd mentalt för resten av livet.

Tuva, som älskade att ligga i solen. Eller under en fleecefilt.

Idag släckte vi hennes liv.

Jag låg med mitt ansiktet mot hennes kind. Hon drog sin sista suck i mitt öra.

Det är tomt här hemma nu. Inga tassar mot golvet. Inget snusande ljud från korgen.

Tack för att vi fått ha dig Tuva. För att du litade på oss. För att vi fått skratta så. Lilla skinnet. Lilla Tuva-nos. Lilla skräcködlan. Vi har aldrig älskat en hund så som vi älskat dig. Kanske för att du var så värnlös.

Nu får du sova. Och du behöver aldrig mer vara rädd.

Mammas klänningar fick mig att gråta

Igår åkte jag förbi mitt föräldrahem i Trollhättan. Pappa är ute och kör med husbilen. Mamma bor inte hemma längre. Hon är sjuk i alzheimer och vaskulär demens och bor på ett gruppboende. Pappa hade bett mig åka förbi för att hämta mammas kläder. Han står inte ut med att se dem hängande i garderoben. Hon kommer aldrig mer att flytta hem. Hon kommer heller inte att kunna använda kläderna eftersom hon blivit väldigt tjock.

Pappa ville inte vara hemma när jag hämtade kläderna. Jag och min vän Göran tog mammas klänningar, hattar och kappor och packade in i bilen. Det högg i min mage. Men inte mer än så.

När jag kom hem till Stockholm plockade jag ner kläderna i flyttkartonger. De ska upp på vinden. Jag ska ge bort dem, sälja dem, jag vet inte.

Där var hela min mammas liv i mina händer. Sommarklänningen, den varma vinterrocken, hennes vackra vita blusar. Jag gick ut i köket för att svälja tårar.

Det är svårt att sörja någon som fortfarande lever. Hon finns ju kvar, ändå inte.

Det finns ett ord för den här sorgen - Antecipatorisk. Man sörjer det som komma skall, förbereder sig på den stora förlusten men tar långsamt farväl. Det är en lugn sorg, men inte smärtfri. Den är konfliktfylld eftersom man försöker lösgöra sig från den som är sjuk, samtidigt som man vill vara nära.

Jag har skrivit om den här sorgen i min kommande bok "Till oss som är kvar".

Igår, och nu, väller den över mig.

Tack Malin Sävstam

Lyssnar på Mailn Sävstam som sommarpratare. I efterhand på mp3 där musiken är nerkortad. Och det är bra, att musiken är nerkortad, för de låtar som tonsätter hennes känslor får mig att svämma över.

Malin Sävstam, förlorar två av sina tre barn, sin man och tre nära vänner i tsunamin. Hennes dagboksanteckningar har givits ut i en boken ”När livet stannar”. Boken tar oss från ett helvete till en liten strimma ljus. Inte nog med sorgen över vänner och familj som förlorades i Thailand. Hemma i Sverige får hennes mamma ett cancerbesked och hon tar så småningom också farväl av henne.
En ohygglig berättelse som jag önskar att fler läste, för att det finns så mycket att reflektera över. Att människor har en förmåga att trots den allra värsta upplevelse man kan tänka sig, sakta bit för bit resa sig upp.

Det har nu gått fyra och ett halvt år sedan katastrofen. Malin inleder sitt program med att läsa ur boken, men något senare berättar hon att hon idag lever ett ”ett harmoniskt liv fyllt av kärlek”. Malin berättar också att en del av henne dog när barnen dog. ”Mitt gamla jag finns inte mer. Jag har påbörjat ett nytt liv, ett nytt kapitel. Inne i mitt bröst brinner en evigt smärtsam låga. Ibland blossar lågan upp och fyller hela min kropp och svämmar till och med över.”
Malin är en annan nu. Det är ett nytt liv där sorgen får vara med. ”Ett bra liv. Ett gott liv” säger hon. Vi får också veta att Malin gift sig.

Jag skriver en bok om sorg (hur många gånger har jag sagt det?), jag har försökt nå Malin för en intrevju, mejlat och ringt, hon har inte svarat och jag tolkar det naturligtvis som att hon inte vill. Kanske läser du det här Malin. Då vill jag bara säga tack. För din bok, för ditt sommarprogram och för att du på många andra sätt låter människor ta del av din berättelse. Du är ett av de finaste exemplen på att det går att komma vidare, trots det djupaste helvetet som inte ens går att föreställa sig.

2 tankar runt Michael Jackson

1. Vi såg Michael Jacksons hatt och handske (från Billie Jean-videon) på Motownmuseet. Michael Jackson lär själv ha överlämnat hatten och handsken till museet, tillsammans med en check på 125 000 dollar. Då, när vi stod och funderade över hur stort hans huvud måste ha varit, och hur tung handsken med alla paljetter måste ha varit, levde han. Nu i efterhand, när det tragiska nyheten ramlat ner, känns den där upplevelsen på ett annorlunda vis. Större, absolut större.

Michael Jackson med syskon upptäcktes på Motown, en av de stora hitsen i början av karriären var "I want You Back" och såklart "ABC". Jag köpte en samling Motownlåtar och lyssnar nu till hans klara rena barnröst i låten "Got to Be There." Också låten känns större nu.

2. På Sergels torg i Stockholm och på Götaplatsen Göteborg, kanske på fler ställen, samlas människor och formar sin egna minnesplatser. Fotografier, ljus, blommor, hälsningar. Så gjorde vi när Anna Lindh dog, såväl utanför Rosenbad som vid NK:s entré. När Astrid Lindgren lämnade jordelivet åkte vi med blommor i hand till hennes hem vid Vasaparken i Stockholm. Stod där tysta, kände samhörighet, kände att vi gjorde något av sorgen. Något som mitt i det förfärliga kändes bra. I Sverige har den här typen av gemensam offentlig sorg förmodligen börjat när Olof Palme mördades. Rätta mig gärna om jag har fel.

Läs mer om besöket på Motownmuseet här.

Sorg - nu är jag tillbaka

Nu är jag tillbaka i mitt arbete med "Till oss som är kvar" en bok om sorg.

Har låtit texten vila i nästan en månad. Ser den med lite andra ögon nu. Den har nerver och muskler men saknar skelett.

Min förläggare säger att den är gripande. Att jag skrivit 18 väldigt bra artiklar (18 kapitel) som journalist men att jag nu måste skriva som en författare.

Nu ska jag skriva som en författare.

Idag ägnar jag mig åt sorgens väg. Man kan tala om olika faser:

1. Chock

2. Reaktion

3. Bearbetning

4. Nyorientering

Det finns de som fnyser åt teorierna om faser, en man sa "det där med faser är så oerhört teoretiskt, det är ingenting man kan leva efter".

Det är heller inte meningen, men när jag själv befann mig i sorg och första gången läste om de olika faserna var det en lättnad. Det fanns en öppning långt därborta för det smärtsamma. Inte för att sorg någonsin går över, men vi lär oss faktiskt att leva med den, hur fruktansvärd den än är eller har varit.

4 dagar kvar - någon som vill hjälpa till?

Film- och litteraturtips ska finnas sist i boken. Någon som vill fylla på? (Eller ser en felstavning eller tycker jag tipsar om något dåligt.)

Filmer om sorg
Capricciosa. Regi Reza Bagher.
Ljuva morgondag. Regi Atom Egoyan.
Under sanden. Regi François Ozon.
Monsters Ball. Regi Marc Forster.
Underbara älskande. Regi Johan Brisinger.
Ett rum i våra hjärtan. Regi Nanni Moretti.
I taket lyser stjärnorna. Regi Lisa Siwe.
Underbara älskade. Regi Johan Brisinger.

Böcker om sorg
Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion.
Orgelbyggaren av Robert Åsbacka.
Svarta lådan av Inger Edelfeldt.
Gör vad du vill av Erlend Loe.
Svarta vykort av Marcus Birro.
Timme för timme, dag för dag av Cyndee Peters.
När livet stannar av Malin Sävstam.
Du tror du vet allting av Marie Peterson.

Faktaböcker om svår sjukdom, död och sorg
Sorgens olika ansikten av Ann-Kristin Lundmark.
När livet går sönder av Cecilia Vikström.
Med våra ögon av Bodil Sjöström, Anders Odelius, foto av Elisabeth Ohlson Wallin.
Evelina ska minna om mig av Renée Höglin, Stig-Göran Nilsson och Ulla Lemberg.
Det blir aldrig som förr av Karin Alfredsson, foto av Jacob Forsell och Jens Assur.
Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist.
Allt du behöver veta innan du glömmer av Ann Lindgren.

Barn- och ungdomslitteratur
Adjö herr Muffin av Anna-Clara Tidholm.
I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.
Kan jag dö, mamma? Av Ingrid Edgard.
Ett litet hål i mörkret av Ingrid Olsson.
Amanda och ängeln i flaskan av Anders Nyman.
Jag saknar dig, jag saknar dig! Av Peter Pohl.
Min storebror Robin av Bitte Havstad.
Bara molnen flyttar människorna av Torun Lian.
S för längtan av Anne Ch. Östby.

6 dagar kvar til deadline

Har strukit kapitlet om att förlora sin hund.
(Kill your darlings.)

Intervjuerna redigerade, filat på sista kapitlet och låtit fler röster ta plats i hela boken. Det finns ett näst-sista-kapitel jag måste ta i tu med, något slags ”vart tar sorgen vägen”. Ju mer jag skriver desto mer hopar sig frågorna.

När någon dör försöker vi finna en mening i döden, för en del kan det vara en tröst att någon dör som har haft svåra smärtor. Då hade döden en mening. Men vad är meningen med smärtorna? Varför blir en del sjuka? Jag kan rada upp fler frågor som väcks. Frågor som aldrig får svar. Istället för att hitta en mening måste vi hitta ett sätt att våga möta det meningslösa.

Har jag också gjort:
- Tackat ja till att hålla föredrag.
- Sprungit 6 km och under tiden...
- ...tänkt ut tema till krönikan. (Tillit och förtroende.) Blev så i gasen att jag i farten...
- ...gjorde delar av Vi-jobbet.
- Lagat potatis och purjolökssoppa. Tyckte det blev för mycket hälsokost så jag klippte ner lite korv.
- Läst några sidor i Helena Henchens senaste bok för dagens språkinspiration.
- Skickat cd-skivor till mina bröder med musiken från kvällen med R & B. Storebror ville bryta sig in när jag var dj.
- Kollat biljetter till Bounce.
- Längtat efter sällskap.