Min fru heter Pauline. Det är inte hon på bilden. Men det är hon som har tagit den. På Pride skulle vi lösa biljetter till parken. Pauline går fram till biljettluckan och ber om en lördagsbiljett. Hon har en ganska stor kamera hängande om halsen.
– Är du pressfotograf? frågar den unga damen bakom disken, för att i så fall visa henne vidare till pressackrediteringen.
– Nä, hurså? undrade Pauline.
– Jag tänkte mest på din utrustning, sa damen och pekade på kameran.
Pauline tvekade en sekund. Log sedan brett och sa:
– Då ska du se min riktiga utrustning.
Varpå damen blev mycket generad.
(Alltså, vi är på Pride, det är sånt här man gör på Pride)
Oavsett om du skrattar eller ej åt den historien vill jag på detta sätt välkomna Pauline ut i bloggens luftiga värld. Ni hittar henne här.
Har packat bilen full av bilder på kvinnor från hela världen. Jag hjälper fotografen Ulla Lemberg med sin utställning som just plockats ner här i Simrishamn. I morgon kör vi mot Stockholm. Watch out, women on the road.
I september ska jag intervjua Jenny Diski. Hemma hos henne i Cambridge. Vid sådana här tillfällen har jag världens bästa jobb. Inte bara för själva mötet, utan för allt det river med sig. Nu ska jag läsa hennes böcker (igen). Kanske ska jag börja röka (igen).
Andra "roliga" jobb jag gjort (som journalist):
- Hemma-hos i Christiania (Vagabond 2005)
- Intervju med Margot Wallström om hennes vän som dog i aids. Gjordes tyvärr i en taxi på väg till Arlanda, inte bästa förutsättningarna, särskilt som jag är åksjuk. Det var det som var roligt. (Insikt 1995)
- Elefantpolo i Thailand (Vagabond 2002)
- Spela en roll. Om att arbeta på sextelefonlinje. (Ottar 1996)
- Ayurvedisk behandling i Kerala, Indien (Vi 2008)
- Varenda intervju i boken Med våra ögon. (1994)
- Thailand efter tsunamin. Mitt i natten gick ett larm om en ny tsunami. (Vagabond 2005)
- Motown i Detroit 50 år (TT-spektra 2009)
- Boken Vänskapskoden (Alfabeta 2008))
- Reportage om tjejerna i Botkyrka som för första gången åkte utomlands. Följde med dem på en Finlandsfärja. (Megafon 2000)
- Svenska minhundar i Kambodja (Megafon 1999)
- Presdident Clinton besöker Aids Memorial Quilt (Aftonbladet 1996)
Joe Laberos sommarprat var verkligen ett bottennapp fullt av pladder och klyschor, Cecilia Frode hade jag förväntat mig mycket mer av (extremt sömnigt och utjatat att prata om barnafödande), Erika Bjerström snuddade vid sorgens djupaste känslor men så oändligt mycket mer hon måste haft att berätta om sitt arbete som korre i Bryssel!
Lena Ph däremot, vilken stjärna till sommarvärd. Så skickligt hon band ihop programmet genom att öppna med att säga att hon faktiskt inte gillar schlager, till att en och en halv timme senare ha arbetat sig fram till varför hon trots allt arbetar så mycket inom just den genren. Hon var förbannat rolig, varm, personlig och som lyssnare var det en fröjd att följa hennes musikaliska resa. Detta sagt av en person som egentligen inte är ett dugg intresserad av den musik hon sysslar med, men människan bakom är intressant. Proffsig.
Ni andra sommarpratare - lär av henne vetja.
Bloggen är död, säger vissa.
En massa skit, säger andra.
Inte sällan kommer dessa uttalanden från mediaeliten som känner sig hotad.
I tevens morgonsoffor diskuteras om bloggarna är en maktfaktor.
Diskussionen kommer pågå länge till eftersom bloggens form inte går att definiera, och för att det inte finns någon manual hur den ska användas.
Det är det som är det fina.
Jag var själv bloggtveksam men blev nyfiken på vad det kunde ge tillbaka och började blogga för ett halvår sedan. För mig är bloggen en anteckningsbok och en övning i att inte alltid försöka vara så perfekt. Som skrivande journalist sitter man annars ofta och filar på formuleringar, kastar om stycken, JOBBAR med texten. Särskilt om man som jag skriver en hel del krönikor. Men med bloggen är det tvärt om: Ut med det bara!
Jag har i gengäld fått en hel del nya kontakter, hittat intervjupersoner och fått hjälp då jag kört fast med bland annat min sorgbok. Jag har också hittat andra bloggar, bland annat "helt vanliga människor" (ett förskräckligt uttryck) som skriver om sin egen sorg. För dem är bloggandet såklart en bearbetning, för mig ett sätt att se in i sorgen ännu mer.
Många frågar hur ofta man ska lägga ut inlägg men allt det där bestämmer man själv. När man har något att säga, är det väl. En del stånkar och säger att man har så mycket man måste göra än då och att bloggen bara kommer öka stressen.
Då ska man inte blogga. Liksom man inte ska ringa om man tycker att det bara är jobbigt, mejla eller läsa tidningen.
Men man ska blogga om man vill säga något fritt ut i luften, eller om man vill leka lite, hur långt som helst, hur kort som helst. För att alla människor har något att berätta och för att de sociala medierna är ett fantastiskt komplement till de redan etablerade.
Nu är jag tillbaka i mitt arbete med "Till oss som är kvar" en bok om sorg.
Har låtit texten vila i nästan en månad. Ser den med lite andra ögon nu. Den har nerver och muskler men saknar skelett.
Min förläggare säger att den är gripande. Att jag skrivit 18 väldigt bra artiklar (18 kapitel) som journalist men att jag nu måste skriva som en författare.
Nu ska jag skriva som en författare.
Idag ägnar jag mig åt sorgens väg. Man kan tala om olika faser:
1. Chock
2. Reaktion
3. Bearbetning
4. Nyorientering
Det finns de som fnyser åt teorierna om faser, en man sa "det där med faser är så oerhört teoretiskt, det är ingenting man kan leva efter".
Det är heller inte meningen, men när jag själv befann mig i sorg och första gången läste om de olika faserna var det en lättnad. Det fanns en öppning långt därborta för det smärtsamma. Inte för att sorg någonsin går över, men vi lär oss faktiskt att leva med den, hur fruktansvärd den än är eller har varit.
Hur mår jag efter mötet med förläggaren?
– Bra, lite trött kanske.
Jag fick beröm för att texterna var gripande men kritik för att boken inte kändes färdig?
– Då borde jag kanske inte vara trött, mer taggad. Förresten, jag är taggad. Hon sa ju att jag hade ett bra material. Att jag inte skulle stryka ner, bara omstrukturera.
Jag har en och en halv vecka på mig. Klarar jag det?
– Struktur is my middle name. Jag klarar det.
Känns ändå som att jag är lite betänksam?
– Hon sa också att hon tyckte kapitlen om att sörja sin hund kunde vara stötande för den som förlorat en nära anhörig. Det tycker inte jag. Tror jag. Jag fastnar där, på att hon sa så.
Kan jag förstå den kritiken?
– Både ja och nej, Ska lura på det där, men nu: struktur!
Jag måste skriva om kapitlet om när en arbetskamrat dör. Och dela upp intervjun om självmordet.
– Tack för påminnelsen. Jag börjar där.
I dessa tider av småskalighet, så härligt att trilla över svulstiga produktioner. Kolla in nya sajten för Odelius Media. Massor av grädde och presenter. Lyssna på musiken. Leta efter Eastern Eggs. Have Fun.
(Varför jag gör detta. Jag ska ju jobba. Skriva. Ställtid syster, ställtid!)
I almanackan denna vecka finns två läskiga möten. Med redaktörer. Vet inget som kan ge mig en sådan ängslan, som att prata med en redaktör om en text man skrivit.
Jag har gjort det i snart 20 år. Ändå blir jag som en nybörjare varje gång.
Det säger mer om mig än om redaktörer. Man vill vara duktig. Leverera ett bra jobb, vill inte bli missförstådd, feltolkad och allra helst berömd.
Det finns såklart bra och dåliga redaktörer. Förutom de där vanilga grejerna att svara på mejl, bekräfta att material kommit fram och så vidare finns det de som kan få en att sluta skriva, och de som kan få en att utvecklas.
De allra bästa har förmågan att se ens talang och vrida den ett steg till, de sämsta ser bara det dåliga och fokuserar på bristerna.
Jag har bett redaktörer dra åt helvete (en), jag har blivit förälskad i en annan (längesedan). Jag har själv jobbat som redaktör i många år och vet hur jobbiga vi känsliga skribenter kan vara (och hur tråkigt det är att arbeta med andras texter). Jag vet också vilka slitvargar redaktörer är i såväl tidnings- som bokproduktion. De får nästan aldrig beröm. Inga fotobylines. Inga nomineringar eller ens läsarbrev.
Det ska jag tänka på när jag går på mina läskiga möten.
Skriver ut en av mina intervjuer till boken om sorg, Vanligtvis intervjuar jag aldrig med bandspelare, men nu var det mer ett samtal och jag ville vara mer närvarande.(Ja jag vet att det är mossigt med banspelare,)
Det är så tråååkigt att skriva ut från band!
Finns det möjligtvis något program så man kan plugga in bandspelaren i datorn och simsalabim så är intervjun utskriven?
Och medan vi ändå håller på, kan man möjligtvis göra så att kortkommandot kringla Z (på mac) som betyder ångra också funkar i verkligheten? Så att jag typ kunde använda det när jag sagt något dumt.Eller när man trampat i hundbajs.
Kringla Z så är det borta.
