Intervju med mig själv efter förlagsmöte

Hur mår jag efter mötet med förläggaren?

– Bra, lite trött kanske.

Jag fick beröm för att texterna var gripande men kritik för att boken inte kändes färdig?

– Då borde jag kanske inte vara trött, mer taggad. Förresten, jag är taggad. Hon sa ju att jag hade ett bra material. Att jag inte skulle stryka ner, bara omstrukturera.

Jag har en och en halv vecka på mig. Klarar jag det?

– Struktur is my middle name. Jag klarar det.

Känns ändå som att jag är lite betänksam?

– Hon sa också att hon tyckte kapitlen om att sörja sin hund kunde vara stötande för den som förlorat en nära anhörig. Det tycker inte jag. Tror jag. Jag fastnar där, på att hon sa så.

Kan jag förstå den kritiken?

– Både ja och nej, Ska lura på det där, men nu: struktur!

Jag måste skriva om kapitlet om när en arbetskamrat dör. Och dela upp intervjun om självmordet.

– Tack för påminnelsen. Jag börjar där.

Uppmuntran kan göra underverk

Kommer just från mitt förlag (Alfabeta). Vi diskuterar titel och omslag på min kommande bok om sorg.

Lite i förbifarten säger jag till förlagschefen Nina Wadensjö att jag vill skriva en roman.

Hon säger ja absolut nu är det dags och hon vill att jag visar den för henne. Hon tror på mig och vill att jag ska skriva.

Jag får en sådan kick av hennes uppmuntran att jag redan nu bestämt mig för att säga upp min frilanslokal. Jag ska arbeta mer hemifrån (och från min stuga), och det är som en stor boll som börjar rulla och för med sig mer energi, nya idéer och mer mod att ta fler beslut.

Och jag tänker på den dagen jag slutade på Poppius Journalistskola. Det var våren 1992. Dåvarande rektor Marianne Hühne von Seth tog mig till sidan och spände ögonen i mig.

– Bodil, du är ett stjärnskott, sa hon.

Jag blev så glad så jag sprang hela vägen hem. Från Kungsgatan till Hornstull. Två dagar senare sade jag upp mig från mitt arbete som presssekreterare på Röda Korsets Ungdomsförbund. Sedan dess har jag försörjt mig på mitt skrivande.

Julfester med avspis och flirt

Först gick jag på förlagsfest.

– Men hej Bodil dig vill jag prata med sen, sa flera.

Jag ställde mig i ett hörn och undrade när det var dags för sen.

Så såg jag min redaktör och rusade fram. Han stod med armarna i kors och pratade med en annan kvinna. Han sa inte ens att han ville prata med mig sen.

Jag blev nervös och sa att jag hade bråttom fastän jag inte alls hade bråttom och tog en taxi därifrån.

Hamnade på tidningsfest. Tidningen heter Vi.

Fick höra att jag var en Vi-lansare istället för en frilansare.

Fast det heter frilans, således Vi-lans.

Sa hej till Fredrik Sahlin och Johan Norberg i kön till buffén. De sa hej tillbaks men fortsatte sin dialog. Deras pratbubblor såg ut som fyrverkerier. Funderade på att sätta mig vid deras bord men vågade inte. Fastän jag skulle kunna prata skjortan av dem både när det gäller film och musik.

Det är väl typsikt kvinnligt.

Johan skrev förresten att man skulle sluta säga att man lyssnade på Abba i smyg. Read my lips Johan: Jag lyssnade på Abba i smyg. Stoppade in vinylen i konvoluten till Nationalteatern och Nynningens plattor. Hur skulle jag annars våga gå till Sprängkullen igen Johan? Säg mig hur!

En man som nog var min bordskavaljer berättar om sin resa till Kenya och har tårar i ögonen. Han har aldrig upplevt så mycket kärlek säger han och vänder sig om till kvinnan på sin andra sida och berättar exakt samma historia.

Julfest 2 fortskrider och jag får en journalist framför näsan som är jätteduktig men jag kan inte slita min blick från hennes dekoltage och jag känner att jag nog ska förflytta mig.

Byter bord och pratar med en annan journalist om våra mammor och pappor. Det är fint. Nära.

Ska gå till garderoben men hejdas av någon som, jag kan ta fel, men flirtar med mig.

Det är inte så lite uppiggande men jag är en skötsam tjej och går hem till de mina.

Genom Stockholm går jag, på bron över Riddarfjärden, där Västerbron speglar sig i vattnet som på det vackraste vykort.