Sitter på tåget på väg till Cambridge och Jenny Diski.
Känner mig ensam och liten.
Fast jag borde känna mig stor.
Kollar om och om igen om jag har adressen till Jenny med mig. Anteckningsblocket med några inledande frågor.
Jag borde känna mig stor som gör en intervju med en författare vida känd. En författare jag själv beundrat i många år (vilket inte är en vidare bra förutsättning för en intervju).
Undrar om Skavlan alltid känner sig säker inför sina intervjuer. Om mina kolleger
Nina Solomin och
Peter Fröberg Idling gör det.
Om alla dessa intervjuare, moderatorer, kalla det vad ni vill, som ska intervjua författare på bokmässan gör det utan minsta tvivel.
Hur författarna själva känner sig.
De seglar in på scenerna med de höga stolarna som de ägde orden.
Två timmar senare sitter jag på tåget tillbaka till London igen.
Något större. Men funderar fortfarande över den där osäkerheten som kan infinna sig fastän man gör något man kan. Till och med kan väldigt bra.
