Om reseskildringens konst

I nya numret av VILÄSER intervjuar jag Jenny Diski om resesklidringens konst. Hon vill inte gärna bli intervjuad, inte fotograferad heller. Så vi pratade en hel del om annat också. Om den vita färgen i Antarktis, om att sova med andra på tåg, om souvenirer som ser likadan ut över hela världen och om övertygelsen att dö varje gång man flyger.

Så väljer jag restipsen

Ibland får jag mejl från läsare, ibland är det redaktörer som undrar.
Hur väljer jag restipsen?

Om man exempelvis ska till Rom, tipsar man verkligen om Colusseum då. Är inte det för uppenbart?

Jag har alltid tipsat med utgångspunkten att jag har en vän framför mig. Om han eller hon frågar om exempelvis Egypten, ger jag de tips jag tror skulle passa honom eller henne. För den person det är. I nya numret av Vi (2/10) bjuder jag på Kairo-tips.

Om en musikintresserad vän står framför mig och undrar vart jag skulle rekommendera att resa blir det Memphis eller Chicago. Förutsatt att personen gillar soul och blues (finns det någon som inte gör det?)

Och ja, jag skulle absolut tipsa om Colusseum i Rom. Tipsen handlar nämligen också om urval. Jag skulle aldrig välja bort Colussuem. Inte om jag aldrig varit i Rom.

Det är naturligtvis lättare att tipsa till platser som är fantastiska resmål, men som få upptäckt, exempelvis Marseille eller Valencia. Betydligt svårare till London eller Köpenhamn.

Jag vet såklart inte alltid vem läsaren är jag skriver för. Vad han eller hon har för intressen. Men jag behandlar er alltid som vänner.

Om jag undanhåller några tips från läsare, håller dem för mig själv och mina närmaste?

Aldrig.

Min skrivjävul

Idag är det deadline för textinlämning på skrivarkursen.
Max 20 sidor kan vi lämna in. De bedöms allra mest av läraren, men också av kurskamraterna. Så som det brukar gå till på skrivarkurser.

Vi har talat mycket om skrivprocessen. Någon skriver om, mellan 20 och 30 gånger. För hand. Sedan på dator. Vi talar om att texten är ett levande väsen och att den måste få skena iväg. Sist fick jag kommentaren "nu jävlas texten med dig".

Det tycker jag om.

Min egen skrivprocess är promenader. Resekrönikorna jag skriver i Vi exempelvis, har förutom ett livslångt resande ungefär 8 timmars tänk bakom sig (inte i sträck). Mestadels under promenader längs Årstaviken eller på Ågestas vida fält. Tänker ut tema. Början och slut. Formuleringar och kronologi. När jag väl sätter mig och skriver brukar det bli något helt annat.

Kanske inte helt annat, men det blir sällan som jag tänkt. Texten börjar faktiskt leva ett eget liv då jag staplar ord på varandra. Varje gång blir jag överraskad. Det är som det sitter en liten jävel i armarna på mig, på väg från hjärnan till tangentbordet påverkar den mina fingrar.

Det är en härlig jävel.

Bästa jag hört om resor

Lyssnade igår på Kulturradion och ramlade rakt in i programmet Turist. Vilken lycka! Cecilia Blomberg och Katarina Wikars bjöd på ett besök i Tokyo. Och det var precis, PRECIS, så som det ska vara när man besöker det främmande och ska bjuda på det inför lyssanre/läsare/tittare. Vid sidan om statistik hur Tokyoborna lever, arkitektur och seder och bruk fick man ta del av Cecilia och Katarinas dialog som innehöll den där osäkerheten och nyfikenheten många av oss har på resan. Om hur människor har det i sin vardag, hur man ska göra för att smälta in.

Missade tyrvärr de två föregående programmen om strandliv och solbränna, men sånt går ju att reparera. Ikväll 18.15 kommer det sista i programserien. Då landar de båda i Berlin.

Konsten att bli resejournalist

Jag driver en reportagebyrå som heter Respress. Då och då, oftare nu, dimper det ner frågor om hur man blir resejournalist och får sina resereportage sålda.

När jag var chefredaktör på Vagabond skrev jag fråga-svar om detta som jag alltid hänvisar till. Ingenting som är unikt för Vagabond utan i stort så som de flesta tidningar förhåller sig till resematerial.