Det är aldrig försent

Idag börjar min pappa på skrivarkurs.
Han är 84 år.

Författarskolan slut

Sista gången på Författarskolan och vi pratade om:

1. Mognadsprocessen. Hemingway lär ha slutat sitt dagliga skrivande mitt i en scen, för att fortsätta tänka på den, och för att inte varje gång "börja från början". Viktigt att sätta igång hjärnan i en tankeriktning. Själv brukar jag gå ut en rejäl promenad med min hund, mitt i texten. Då faller bitar på plats (i bästa fall). När man sätter sig igen är det som att måla över ett nytt skikt, man fortsätter berättelsen men har också hittat ett nytt lager.

2. Slutet."Slutackordet slår tillbaka mot hela texten." Sa Erik Grundström så vackert. Två av kursdeltagarna hade provat att skriva slut på sina berättelser. Det ena satt jättefint, det andra skapade diskussion.

Vi har skrivit omkring 20 sidor text vardera till varje gång. Vi har läst omkring 100 sidor text till varje gång som vi bedömt och diskuterat. Många har kommit en bit på sina romaner. Erik bad oss om två saker då vi slutade:

1. Att ha skulle få ett dedicerat exemplar.
2. Att han skulle bli bjuden på releasefesten.

Nu är jag på banan (inte frukten)

Så har ännu en gång sex personer nagelfart min text. Vi talar författarskolan, vi talar om att jag har försökt hitta min berättaposition i en roman som utspelas på två plan. På en väg i USA och i en svensk småstad.

Och nu sitter den!

Jag vet vilka friheter jag kan ta mig på de olika planen, vilka olika toner de ska få. Huvudberättelsen är en resa tvärs genom USA.

"Nu e de bara att rulla på", sa Erik Grundström.

Så nu kan jag lägga in en växel till.

Tuta och köra.

Gasen i botten.

Rusa motorerna.

Och på den vägen är det.

Berättarens position - igen

Författarskolan går vidare. Vi har talat om smuts i texten (ska det vara), om det är möjligt att byta berättarröst och jag får återigen kritik för att min berättarposition. (Nu ska vi inte fastna på enbart dåliga grejer här, jag får hurrarop för min humor, för karaktären Johanna som inte har några gränser, och för närvaron.)

Min berättelse utspelas på två plan: den ena på en väg i USA, den andra i en småstad i Sverige. USA sitter som en smäck, men i småstaden trevar jag.

Alltihop berättas från vägen i USA. Det lyckas jag inte alltid med.

Men igår, då kom jag på en grej då jag blev omringad av reflektioner av min text. Ingen kommer med goda råd, eller säger hur man ska göra, men ur reflektionerna väcktes en idè.

Jag ska testa den, känner mig riktigt upplivad.

Musik för bikers

Skriver en scen från ett bikerhak i Oklahoma City. Måste beskriva rätt musik och undrar om det är Born to be Wild med Steppenwolf (minns Easy Rider) eller ZZ Top eller möjligtvis Motorhead (åtminstone namnet är passande).

Frågar en som vet, och får en hel lista på 100 låtar i retur från en annan som marknadsför sig just på detta sätt. Kolla här.

Min skrivjävul

Idag är det deadline för textinlämning på skrivarkursen.
Max 20 sidor kan vi lämna in. De bedöms allra mest av läraren, men också av kurskamraterna. Så som det brukar gå till på skrivarkurser.

Vi har talat mycket om skrivprocessen. Någon skriver om, mellan 20 och 30 gånger. För hand. Sedan på dator. Vi talar om att texten är ett levande väsen och att den måste få skena iväg. Sist fick jag kommentaren "nu jävlas texten med dig".

Det tycker jag om.

Min egen skrivprocess är promenader. Resekrönikorna jag skriver i Vi exempelvis, har förutom ett livslångt resande ungefär 8 timmars tänk bakom sig (inte i sträck). Mestadels under promenader längs Årstaviken eller på Ågestas vida fält. Tänker ut tema. Början och slut. Formuleringar och kronologi. När jag väl sätter mig och skriver brukar det bli något helt annat.

Kanske inte helt annat, men det blir sällan som jag tänkt. Texten börjar faktiskt leva ett eget liv då jag staplar ord på varandra. Varje gång blir jag överraskad. Det är som det sitter en liten jävel i armarna på mig, på väg från hjärnan till tangentbordet påverkar den mina fingrar.

Det är en härlig jävel.

Privat eller personligt

Vi talade om detta, jag och goda vänner. Satt i ring kring ett frukostbord och diskuterade. Vi var inte helt överens, ingen kan väl påstå att det finns en tydlig gräns mellan att vara privat och personlig.

På en av de reportagekurser jag varit med och arrangerat var min programpunkt just detta. Att var personlig men inte privat. Det gick alltid åt helvete. Stora diskussioner. Det var liksom meningen att det inte skulle går så bra att beskriva skillnaden, men att belysa svårigheten.

Nu tar jag fram anteckningarna från föreläsningen och hittar följande:

Det personliga är det som alla kan känna igen sig i, det privata är det vi inte har med att göra. Onödig info, men också det som kanske rör vid den personliga integriteten, som är för utelämnande.

Privat

Husdjur - om det inte är det texten handlar om.

Barn - mest du själv som är intresserad av dem.

Sambon - fundera på om hon/han verkligen har någon betydelse.

(Ta det försiktigt med: Sjukdomar, sex, den egna kroppen)

Personligt

Känslor

Sinnena sätter färg på ett reportage: smak, hörsel, synintryck, dofter, känsel

Inuti – rädsla, glädje, sorg, längtan, hopp, förväntan.

(Ta det försiktigt med: ilska, avund)

Jag fattar fortfarande ingenting.

Berättarens position

Så har jag varit på kurs igen. I det litterära skrivandet.

Denna gång talade vi om berättarens position. Varifrån berättas texten? Hur och i vilket syfte?

Berättaren kan finnas:

- I det skedda.

- I huvudet på någon eller några av karaktärerna.

- I minnet. (Man berättar utifrån något som hänt, har facit i hand)

- I en rekonstruktion (Vad var det som hände?)

Man kan fråga sig:

– Var är nuplanet och var är dåplanet?

– Vad är det för sorts berättelse jag vill berätta?

–Var ligger kärnan?

Jag har i mitt eget skapande försökt skriva dialog. Den hanterar jag. Har också från förra gången jobbat på att vila i texten. Det tycker Erik också att jag visar att jag kan.

Nu är det bara resten.