Skogen och texten

Bästa skrivprocessen är följande: Börja skriva några rader. Gjorde det nyss. Är i en bil på väg från Grand Canyon till Hoover Dam.

Från naturens underverk till en konstgjord kraftkälla som förser Las Vegas skyltar med ljus.

Det är den yttre bilden, nu ska jag fylla den med den inre resan.

Det tar jag med mig på en promenad i skogen. Jag och Robin. Tänker. Tänker och tänker. Brukar resultera i att jag har en fortsättning som rinner ur mig då jag kommer hem. (Och en nöjd hund)

Tillbaka till skrivandet

Jag har tagit en paus. När mamma dog rann allt ur mig, energin och lusten att skriva. Nu trevar jag mig tillbaka. Och ja, den finns där, jag vill, det är kul. En förutsättning för att det ska bli bra.

Nu ska mina karaktärer få liv igen. De har väntat några veckor. Sist jag såg dem satt de vid Grand Canyon och grät. Det blev lite väl dramatiskt, tycker jag nu när jag läser.

Sådant är viktigt, att texten får vila, och så läser man och det känns sådär och då ska det bort.

Unni Drougge har skrivit om detta i ett blogginlägg. Gillar särskilt när hon säger "Är det tråkigt att skriva? Ja, då är det sannolikt också tråkigt att läsa det du skrivit."

Det sköna att skriva skönlitterärt

Jag skriver på en roman.

Roman?

Kanske är det inte en roman, kanske är det något annat. Skönlitterärt är det. För det är skönt att skriva den. Det är skrivandet som inte har några tydliga regler. Som journalist är uppdraget enklare, man har ett ämne att hålla sig till, ett begränsat utrymme och det går inte att sväva ut hur rom helst.

I det skönlitterära har man förvisso ett ämne, men man SKA sväva ut, och utrymmet är förbannat stort.

Så stort att berättelsen tar sina egna vägar ibland. Man får hänga med, om man törs.

I förra veckan dök en människosmugglare upp i min text. Åsa som läser och kritiserar höjde en varningens finger. Det är ett stort ämne att ta in i texten. Jag måste ta ansvar för det.

Med det gick inte att ta bort honom. Nu måste jag fundera på vad han har där att göra.

I går, medan jag läste Erlend Loe dök ett nytt slut upp. Alltså i min egen bok. Det bara var där. Ett rätt så märkligt slut och först så försökte jag förtränga det. Men det gav sig inte.

Nu har jag sovit på saken. Det märkliga slutet ligger kvar i huvudet, och kommer att styra mina fingrar då jag skriver.

Därför springer vi (och skriver)

”Jag kommer alltid på något nytt när jag springer. Varenda gång.” Så säger Torbjörn Flygt i senaste numret av ViLÄSER.

Det är inte helt ovanligt att skrivande människor springer mycket. De flesta av oss som springer gör det inte enbart för att få snyggare ben, utan för att tänka bättre.

Genom diagonalrörelserna (armarna) aktiverar vi både höger och vänster hjärnhalva. Vi får ihop tankarna, de blir större. Mycket större än när vi bara använder ena hjärnhalvan. (Båda hjärnhalvorna används, men den ena dominerar alltid.)

Hos de allra flesta rymmer den vänstra hjärnhalvan medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik och analysförmåga. Den koncentrerar sig på en sak i taget. Högra halvan står för omedvetna förmågor som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla och musikalitet. Den håller sig till det som finns här och nu men arbetar med många olika saker samtidigt.

Har man varit ute och sprungit kan man känna en eufori över tankarna som väckts och liksom slagits ihop. Icke att förväxla med endorfin. Men lika härligt.

(Man behöver inte springa för att utföra diagonalrörelserna, går bra att gå men röra armarna mycket, liksom framför sig. Alternativt stå still och klappa dig själv på axlarna.)

Det är aldrig försent

Idag börjar min pappa på skrivarkurs.
Han är 84 år.

Konsten att hitta sin egen röst

Jag är 242 000 tecken in i min bok. Ibland tycker jag att det är riktigt bra. Ibland suger det.

Ibland blir jag osäker.

Jag har något att berätta, det vet jag, men kommer det fram? Hur tolkar läsaren mina gestaltningar?Har jag en egen berättarröst?

Ju mer man pratar med människor om litteratur desto rörigare blir det. En del böcker jag får rekommenderade att läsa tycker jag inte alls är bra, ja bra och bra, jag tilltalas inte av tonen. Eller så berör inte berättelsen mig på djupet.

Sådant är naturligtvis djupt personligt.

Mitt i allt tyckande om vad som är bra eller dåligt inom litteraturen ska man försöka hitta sin egen stil. Det är svårt, men också en av de roligaste utmaningar jag haft. Man gör researchen i sig själv.

Jag brukar läsa andra böcker vars berättarmelodier tilltalar mig. För att bli smittad. Jag läser gärna:

- Jenny Diski

- Anders Paulrud

- Margareta Strömstedt

- Susanna Tamaro

Författarskolan slut

Sista gången på Författarskolan och vi pratade om:

1. Mognadsprocessen. Hemingway lär ha slutat sitt dagliga skrivande mitt i en scen, för att fortsätta tänka på den, och för att inte varje gång "börja från början". Viktigt att sätta igång hjärnan i en tankeriktning. Själv brukar jag gå ut en rejäl promenad med min hund, mitt i texten. Då faller bitar på plats (i bästa fall). När man sätter sig igen är det som att måla över ett nytt skikt, man fortsätter berättelsen men har också hittat ett nytt lager.

2. Slutet."Slutackordet slår tillbaka mot hela texten." Sa Erik Grundström så vackert. Två av kursdeltagarna hade provat att skriva slut på sina berättelser. Det ena satt jättefint, det andra skapade diskussion.

Vi har skrivit omkring 20 sidor text vardera till varje gång. Vi har läst omkring 100 sidor text till varje gång som vi bedömt och diskuterat. Många har kommit en bit på sina romaner. Erik bad oss om två saker då vi slutade:

1. Att ha skulle få ett dedicerat exemplar.
2. Att han skulle bli bjuden på releasefesten.

Läsaren framför näsan

I senaste numret av tidningen Vi skriver chefredaktör Anneli Rogeman om ett kompendie som Sigge Ågren skrivit för oss journalister: "För läsarnas skull".

Jag fick det i min hand 1992.

Och det sa klick.

Inte sagt att jag blev skitbra skribent på studs, men Sigge gav mig verktyget för att mejsla mig i den riktningen.

Vad är man som skribent om ingen läser det man skriver?

Jag funderar dagligen på vad som håller läsaren kvar vid texten, vad som får henne/honom att lämna den, hur det tolkas som jag skriver. Tack Sigge för de funderingarna!

När jag arbetade på Vagabond hade vi en läsare i åtanke som vi alltid skrev för. Hon/han hette först Tintin, men när Tintin blev lite för gammal hittade vi en ny - Kim. (Nu tror jag bestämt han/hon blivit ännu yngre, kanske heter han/hon Robin.)

De som arbetade för oss fick en läsarprofil, för att veta vem man skrev eller fotade för.

Nu, när jag är frilans finns ständigt en läsare framför näsan. Hon/han heter lite olika beroende på var jag skriver.

Men du finns alltid där.