I tre månader har mitt sorgmanus legat på
Alfabeta förlag för läsning. Det har irriterat mig, att det legat så länge. Jag ägnade hela sommaren åt att skriva, för att hinna med den deadline jag och min förläggare kommit överens om.
Det hade varit bra både för mig, kanske för boken också, om vi istället satt en deadline längre fram. Nu har boken bara legat.
Och den är inte färdig. Nina Wadensjö säger att den är bra och berömmer mig i många avseenden, men den är lite för tunn. Den handlar lite väl mycket om sorg i hiv och aids spår, vilket är helt naturligt eftersom det är där många av mina egna erfarenheter finns.
Jag har med psykolog i boken, en präst, personalchef där olycka inträffat, flera andra röster om egen sorg. Jag tar upp en sorg som inte skrivits om så mycket, jag skriver om en begravning inifrån begravningen och under arbetets gång dör också en av mina vänner, vilket ägnas ett kapitel.
Men den är ändå för tunn.
I ett sådant möte, där förläggaren berättar detta, sitter man (jag) inte med armarna i kors och säger "nä de e den inte alls". Man lyssnar, försöker förstå vad det är hon sett som man själv inte sett. Där sitter en människa med lång erfarenhet av böcker, någon som värkt fram prisbelönta författare. Och man går därifrån och är väldigt väldigt trött.
Det är en mental omställning som kan liknas att lyfta ett stenblock och försöka få det i rullning. Men på vägen hem tänker jag, och hela kvällen, på att hitta det där som saknas. Jag anar min kraft. Jag ska hitta det. Jag vet att jag kommer hitta det.
Det är också en ekonomisk utmaning eftersom man inte får betalt. Inte förrän manus är tryckfärdigt och då får man en summa motsvarande en knapp månadslön för en sjuksköterska.
Efter tre månaders träda ska texten få liv igen. Jag har inte läst den sedan i somras. Självklart kommer jag se saker nu jag inte sett förut. Och nu undrar jag om inte Nina lät den ligga just av den anledningen.
