Detroit må vara i en kris värre än på länge, men musiken dör aldrig. Motowns museum är fullt, vi trängs på visningen och enligt Diana Ross-kopian som guidar har det aldrig varit så många besökare som nu.
Kan naturligtvis ha att göra med att Motown fyller 50 år, men också att musik alltid varit en helande kraft. I svåra tider behöver vi den mer än någonsin. Då Motowns artister reste runt på en 10 veckor lång turné 1962, var det genom ett segregerat USA. Men musiken förenade.
Jag nyper mig i armen. Tänk att jag är här, i gamla Studio A med mikrofoner och pianon som bland annat Supremes, Stevie Wonder och Jackson 5 använt. Golvet i studion är håligt, klart anfrätt av alla stampande klackar.
För två år sedan stod jag på Stax Museum i Memphis och nöp mig i den andra. Stax var samtida med Motown, men lite mer råa i soundet (bättre om ni frågar mig). Musiken från bland annat Carla Thomas och Otis Redding har präglat mig som människa. Den fick mig att som skelögd och osäker tonåring känna mig lite tuff.
Jag får ofta frågan vilken som varit min bästa resa. Svaret är tveklöst Blues Highway, från New Orleans till Chicago. Den väg många bluesmusiker tog sig efter industrialismen för att det fanns mer pengar att tjäna i Chicago, och för att toleransen var något bättre för svarta där. Vägen är kantad av musikhistoria som slår an de rätta strängarna i mig. (Sorry, kunde inte låta bli.)
Inga resor varar så länge som musikresorna. När jag sätter på skivorna är jag där igen. Och jag erkänner, jag förlorar helt mitt uppdrag att som journalist vara kritiskt granskande på dessa resor. Jag älskar allt. Precis allt. Skräpmaten, den blaskiga ölen (och kaffet) jag kan till och med förbise att många av texterna är kvinnoförnedrande och att få kvinnor fått ta plats på scen i denna gubbiga musikgenre.
Men musiken har i alla tider fått folk att för en stund glömma sina bekymmer. Så som det var på bomullsfälten då blues blev ett uttryck för förtryck, och ett sätt att uthärda. Man lade den tunga upplevelsen utanför sig själv, resultatet blev något som gav samhörighet.
Jag tänker allra särskilt på detta nu när Michael Jackson lämnat jordelivet. Miljontals fans sörjer inte bara en människa, utan en del av sig själva. Jag önskar så att hans Neverland (eller åtminstone en del av det) blir en plats dit vi kan resa till. Så som människor runt hela världen rest till Elvis hem Graceland. Så som människor runt hela världen kommer söka sig till Stockholm om vi får ett Abba-museum. Och som rockälskare kommer besöka rockmuseet i Roskilde, planerad öppning 2012.
Från Detroit kör jag till nästa musikstad: Chicago. I stora gröna Grant Park arrangeras varje år Blues Festival i dagarna tre. Gratis. Jag har aldrig sett en sådan publik. Hemlösa och banktjänstemän dansar med varandra. Barn och gamla. Staden kokar. Ingen tänker på de vissna tiderna. På hotellen är det fullbokat av musikälskande turister. Musik kommer i alla tider att locka resenärer. Det är bra för ekonomin. Det är bra för glädjen.
(Krönika Vi 8-09)
